Vid gravens rand. Frankenstein sörjer kvinnan som dött, hans vän Albert står vid hans sida. Musikerna agerar begravningsfölje. Längst fram står dödgrävaren eller den fallne ängeln.

 

”Det är jag som välkomnar publiken”

 

Handslaget är fast och blicken vänlig. Anders Moneybrother Wendin framställs som den manipulerande typen på Östgötateaterns affischer. I verkligheten vill han se och lära av nya kollegerna.

På lördag har Frankenstein premiär på Stora teatern i Norrköping. Regissören Tereza Andersson beskriver berättelsen som en hybrid mellan Mary Shelleys roman Frankenstein och Goethes drama Faust i en obestämbar nutid.

– Vår Frankenstein skapar inte monster av lik han gräver upp på kyrkogården. Han klonar i stället.

 

Regissören Tereza Andersson fick ett mejl – ”Vad tror du om Frankenstein?”

 

Att Östgötateatern sätter upp den danska pjäsen först i Sverige är teaterchefen Johan Celanders förtjänst. Han såg uppsättningen i Köpenhamn, där den hade urpremiär 2013. Ett mejl senare började Tereza Andersson läsa manus och hon gillade det hon läste. Det här var en musikal av en annan sort än de vanliga och då är det inte rockmusiken hon menar.

– Den djupa problematiken är mycket mera av Goethes Faust (där djävulen ger Faust löfte om karriär mot att få hans själ) medan Shelleys Frankenstein för mig mycket mer handlar om ett utanförskap. Här handlar det om oss moderna människor, vilka vi vill vara. Vi ställer upp orealistiska mål för vad vi vill uppnå. En vacker dag står vi där och drabbas av insikten att vi inte nått målet – då rasar allt, säger Tereza Andersson.

Det ovanligt stora mediauppbådet – PR-tricket funkar uppenbarligen utmärkt – får se en scen som går mer i svart än i vitt, det är som om färgteater inte uppfunnits ännu. Huvudrollen spelas dock inte av Anders Wendin utan av Tobias Almborg som knäfaller vid en kvinnas grav. Frankenstein sörjer djupt, vännen Albert står vid hans sida, men dödgrävaren ( det är här Anders Wendins rollkaraktär Den fallna ängeln står med spaden) väcker nytt hopp med ord om ”en andra chans”. Det är tal, sång (A.W.) och musiker på scenen (”världens bästa musiker” säger regissören) och det är dramatik på liv och på död. En dramatisk vändpunkt, det finns flera sådana enligt regissören.

– Jag vill visa hur spel och musik flyter ihop, förklarar Tereza Andersson och fortsätter: Den är inte bara mörk. Det är en dråplig historia också, full av absurd svart humor. Man skrattar. Så blir man drabbad utan att man riktigt märker hur det går till.

 

Mansdominans. Enda kvinnan på scenen. Helena Nizic debuterar på Östgötateatern i rollen som Elena/Helene.

 

Sex roller, det är en liten musikaluppsättning. Fem är män. Helena Nizic spelar dubbelrollen som Elena/Helene, den mystiska kvinna som Frankenstein blir förälskad i.

– Min roll är i maskopi med djävulen, avslöjar Helena Nizic.

Att hon är född och uppvuxen i Malmö kan jag inte höra. Efter Teaterhögskolan i Göteborg är hon nu bosatt i Stockholm. Det är första gången hon arbetar på Östgötateatern och hon trivs bra.

Om utmaningen att spela en kvinna med en hemlig agenda, som inkluderar hennes egen död, säger hon:

– Alltid när jag tar fram en ny roll försöker jag hitta beröringspunkter. Jag vill hitta fröna till det som driver karaktären även om det inte är likt mig. I vilken situation skulle jag handla på ett liknande sätt?

Helena Nizic liknar Frankenstein vid en vuxensaga som man skruvat ett par extra varv.

– Jag hittar paralleller inom mig själv och förstorar upp dem. Det måste finnas en botten i henne, inte bara något utanpå.

 

Den fallna ängeln heter Anders Wendins roll. Namnet syftar på berättelsen om att djävulen från början var Guds närmaste ängel.

 

För några veckor spelade Anders Wendin på Munken in the Park. Låtarna handlade, enligt Kultursidan.nu:s recensent, mest om döden. När Anders Wendin inte (längre?) kallar sig Moneybrother är det svenskt allvar som gäller. Finns det något samband med repetitionerna?

– Nej, det var en slump att Munken hörde av sig, passade bra i turnén. Kul att några av kollegorna kom dit och såg att jag faktiskt kan något.

Flera gånger återkommer han till glädjen i att ha kollegor efter att ha jobbat som soloartist i 20 år.

– Det är sjukt kul, en utmaning. Jävligt intressant. Tänk att få kollegor, jag ser på dem och lär mig.

Skrapar man på musikartistens yta så finns där viss teatererfarenhet som amatör- och frigruppsskådespelare samt som ljustekniker. Han har också jobbat som producent på Riksteatern. En producent gör mycket men arbetar inte direkt med det konstnärliga.

– Jag tror det har hjälpt att jag sett professionell teaterverksamhet, framhåller Anders Wendin.

Lite teater blev det ändå under gymnasietiden hemma i Falun. När han flyttade till Stockholm stod han på scenen i några små uppsättningar. När han turnerade med en Nej till EG-föreställning kom Sven Wollter och Tomas Bolme och tittade.

– Efteråt kom Sven Wollter fram till mig och jag tänkte att ”nu blir jag upptäckt”. Men han sade: ”Du måste prata så hela salongen hör!”

Anders Wendin sjunger en hel del i Frankenstein, vilket säkerligen ligger till grund för regissörens förfrågan. Han har även flera dialogscener, främst med doktor Frankenstein.

– Jag är ”röst” också; det är jag som välkomnar publiken.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Sven Åke Molund och Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

STORA TEATERN Norrköping

5 september– 3 oktober 2015
Frankenstein
av Kasper Hoff
Musik och sångtexter: Kenneth Thordal
Regi och översättning: Tereza Andersson
Översättning sångtexter: Anders Wedin
Scenografi och kostym: Sven Dahlberg
Mask och peruk: Lena Stranger Weinar
Ljusdesign: Håkan Jansson
Ljuddesign: Dan Andersson
Prod: Östgötateatern

MEDVERKANDE
Skådespelare:
Tobias Almborg, Krister Kern, Helena Nizic
Richard Carlsohn, Anders Wendin, Patrik Voight
Musiker:
Anders Wendin, Henrik Nilsson, Fredrik Jonsson och Jonas Bleckman/Johannes Bergion

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida Facebook
Östgötateaterns spelår i gränslandet reportage Kultursidan.nu 26/8 2015
Anders Wendin och Julia Adams skalar av recension Kultursidan.nu 7/8 2015