Isprinsessan. Liv Strömquist har ägnat sig åt att bryta tabut kring mens i sin konst.

 

Lärarhandledningen handlar enbart om serier

 

Låt mig först klargöra: jag tycker Vi har en viktig grej på gång är en bra utställning. Rent bildmässigt, alltså, som i höst visas på EWK-museet på Arbetets museum. Det är snygga grafiska tryck av konstnärer jag alla beundrar. Men jag blir inte klok på den. Vad vill man visa och varför?

Grafikens Hus får för ett par år sedan en donation med politisk mexikansk konst. Man diskuterar var den politiska affischkonsten finns idag… och kommer fram till att det gör den inte. Däremot har uttrycket flyttat över till de tecknade serierna. Alltså flyttas deras intresserade blickar åt det hållet. Men Grafikens Hus kan ju inte bara göra en serieutställning… så man beslutar sig för att omskola serieskaparna till grafiker.

Eller snarare får de ett erbjudande de inte kan tacka nej till. De får tillgång till Sveriges bästa grafikverkstad och stöd av handledare. I katalogen står att ”Det har inte funnits några krav på att göra ”serierutor” eller inkludera text”. Nehej. Det är också bara Mats Jonsson och Johanna Rubin Dranger som gör något som liknar/är serier. Resten gör rena grafikbilder (även om Hanna Gustavsson tar sina från sin serie).

För Sara Granér är väl inte steget så långt. Hon gör oftast vad som kallas ”enrutingar” i vanliga fall. Alltså inte serier alls, utan det som på engelska kallas ”cartoons”. Men släktskapet är stort, och det händer att hon gör bilder i sekvens. Hon är råpolitisk och kan läsas både i Etc och Aftonbladet. All I want (for Christmas is planekonomi) i trefärg med sina glada fabeldjur är kanske utställningens bästa bild.

I vanliga fall tecknar hon spretigt med färgpenna i massor med färger. Bättre? Annorlunda. De andra fyra bilderna är i samma stil, men de saknar text och är mer svårtydda. Vi kan väl kalla det konst?

Liv Strömquist ägnade hela sitt sommarprat 2013 åt mens och har skrivit en 40 sidor lång mensserie. Hon har också skrivit pjäs för Dramaten, medverkar i P3:s satirprogram Tankesmedjan, och gör podcasten En varg söker sin pod med Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Med mera. Och nu är hon alltså grafiker med.

Isprinsessan är en anslående serigrafi i tvåfärg. Den andra färgen är röd, och det är väl självklart vad den representerar? Sommarpratet ledde fram till serieantologin Kvinnor ritar bara serier om mens (2014), men där deltog hon inte själv. Bilden av skridskoåkerskan har lyckats kränka ett konståkningssällskap och fått två besökande skolflickor att svimma.

 

Ur serieromanen Nattbarn av Hanna Gustavsson.Serigrafier.

 

Hanna Gustavsson visar fyra stora serigrafier (eller screentryck som de väljer att kalla det). Tre av dem är direkt tagna ur serieromanen Nattbarn (2013), och den fjärde hör också hemma där. Kanske är det en bild som lyftes ut ur berättelsen? Den föreställer i alla fall huvudpersonen Iggy. Alla är rena och snygga och inspirerade av Tintins ”ligne claire-stil”. Enstaka dekorfärger höjer uttrycket från den svartvita serien. Det ser ju snällt ut det här, om man inte vet hur erotiskt laddad berättelsen om den 14-åriga flickan är.

Joanna Hellgren tecknar i vanliga fall serier i blyerts. Mest känd är seriesviten om Frances (2008, 2010, 2012), som senare samma år tilldelades Frances-trilogin Expressens ungkulturpris Heffaklumpen. Hennes debutbok Mon frère nocturne (Min nattbror) gavs först ut på franska 2008 och först 2014 på svenska. Här har hon valt att göra koppargrafik i torrnål. Bilderna är rent konstnärliga och helt fristående från serierna. Jag tycker trycken är lite för hårt torkade för att riktigt göra torrnålen rättvisa. Om det är ett medvetet val eller beror på ovana vet jag inte. De är i alla fall spännande och fungerar bra som konst.

Joanna Rubin Dranger är professorn i illustration på Konstfack som är mest känd för Fröken Livrädd & Kärleken (1999) och uppföljaren Fröken Märkvärdig & Karriären (2002). Den senare blev också animerad film 2010, och vi var många som såg den här på museet i närvaro av tecknaren på seriefestivalen samma år. Fittflickan publicerades i Aftonbladet 1999, och här visas alla fyra delarna i digitaltryck. Det hör ni ju att det handlar om datorutskrifter, och det borde inte få kallas grafik. Jag antar att Grafikens Hus verkligen velat ha med Dranger och att hon inte haft tid att producera nytt. Det är inget fel med bilderna i sig, men jag tycker ändå det är ett tveksamt handlande. Om de två andra bilderna är nygjorda framgår inte, men tekniken är densamma.

Hennes viktiga projekt Bildskolan om stereotyper inom bildmediet har visats här förut, och representeras nu av en liten del där bland annat Tintin får en känga. Roligast är refuseringsbrevet från förlaget Moulinsart som försöker hemligstämpla sig självt. (Nu blev de ju av med rättigheterna i somras och det ska bli spännande att se vad som sker framöver.) Bildskolan borde alla läsa – den ligger på Feministiskt Initiativs sida.

Julia Thorell deltar med fyra stora screentryck som inget har med hennes serier att göra, utan hon är här helt omskolad till grafiker. Fast hon har ju examen i grafisk illustration och design från Konstfack förstås.

Hon har gett ut serieromanerna Juni (2012) och Fri kärlek (2013). Bägge handlar om Juni som växer upp i en gränslös hippiefamilj, och de har många självbiografiska drag vilket hon också har talat om i TV-soffan hos Malou. Alla bilderna är gåtfulla, men kanske mest Bort – som ser ut som ett sjösatt Nimis med segel och bildäck som fendrar. Den är faktiskt tagen från en helsida i Fri kärlek.

 

RUT-avdraget av Mats Jonsson.

 

Mats Jonsson är den enda mannen på utställningen. Det är inget konstigt med att det är en kvinnlig övervikt, så ser den svenska alternativscenen för serier ut idag. Däremot har han inte kommit med på grund av könskvotering, utan han är en central person – redaktör för Galago som han är. Tidningen startades 1979 av bland andra Rolf Classon (som numera driver serieförlaget Kartago) och Joakim Pirinen.

Jonsson är extremt självbiografiskt och tecknar i en stil som kan beskrivas som antingen ”naivistisk” eller ”oskicklig”. Han har uttryckt en önskan att skildra hela sitt liv, och han är uttalat vänsterpolitisk. Själv har jag aldrig orkat med hans navelskådande och spretiga serier, men det sägs att han på senare tid lyft blicken alltmer från sig själv, så jag får väl ge honom en ny chans. Utställningens enda screentryck är en serie som angriper rut-avdraget.

Nina Hemmingsson kunde inte delta i utställningen eftersom hon just då höll på att färdigställa en separatutställning. Däremot finns hon på plats under vernissagen och livetecknar. Det var verkligen synd att hon inte kunde medverka. Hennes bilder, ofta enrutingar på flickan utan pupiller, förgyller både Aftonbladet och tidningen Etc. Hennes sommarprat den 6 juli (mest om ångest) gick rakt genom etern, och det går fortfarande att lyssna på.

Carina Milde, Intendent på EWK-museet höll både en kunnig och engagerad pressvisning och en introduktion på vernissagen som Grafikens Hus chef Nina Beckman kallade ”den bästa hon hört”. Så berättar Nina Beckman att utställningen började som en diskussion med Sara Teleman (som skulle bli utställningens andra curator) om vad som händer när serien jobbar med ett annat format. Sara Teleman talar om det politiska i serierna. Hon nämner Joanna Hellgren som exempel på termen ”visibility”. Där ligger det politiska i att figurer i omgivningen råkar vara queer.

Sedan tecknar Nina Hemmingsson till musik av Niklas Eriksson (som känns igen som en av arrangörerna för Festivalen Hemligheten).

 

Nina Hemmingsson tecknade under vernissagen. Däremot är hon inte med i själva utställningen.

 

Man vill alltså visa serier. Det är ingen tvekan om att Nina Beckman och Sara Teleman har ett genuint intresse av ämnet. Och de jobbar ju på Grafikens Hus så det är klart att de använder de medel de har. Men är det det bästa sättet? Blir serierna bättre för att de blir grafik? Kanske når man en annan publik, och det är bra.

Det finns en ambitiös lärarhandledning till utställningen. Den handlar uteslutande om serier och inte om grafik. Men den räcker inte långt om man inte har en bildlärare som redan är seriekunnig. Sen finns det en ”seriegenerator” som är så dålig att jag inte kan låta bli att nämna den.

Utställningens översikt över de senaste 15 årens serieskapande är däremot mycket bra. Och även om man egentligen inte ställer ut serier så finns det ett digert bokbord där man kan spendera timmar (fast Stadsbibliotekets urval av svenska alternativserier är också mycket bra).

Så jag blir fortfarande inte riktigt klok på om man vill visa grafik eller serier. Eller om man vill upphöja den enkla serien till fin grafik. Men om man lämnar sådana tankar hemma är det en fin utställning, och jag älskar ju både serier och grafik. Så jag ska inte gnälla.

Men jag kan inte låta bli att undra när det ska komma en serieutställning med grafiker.

Text: Michael Strandhed
Foto: Michael Strandhed och Sven Åke Molund

UTSTÄLLNINGEN – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

VERNISSAGE 12/9 2015 – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

ARBETETS MUSEUM Norrköping

12 september – 10 november 2015
Vi har en viktig grej på gång
Grafik
Prod: Grafikens hus, Mariefred

MEDVERKANDE
Liv Strömquist, Joanna Hellgren
Hanna Gustavsson, Joanna Rubin Dranger
Mats Jonsson, Julia Thorell och Sara Granér

LÄNKAR
EWK-museet på Arbetets Museum hemsida Facebook En viktig grej-utställning
Grafikens hus hemsida En viktig grejturnén
En viktig grej hemsida
Bildskolan hemsida
Serietecknare visar grafik på EWK-museet reportage Kultursidan.nu 14/9 2015
Mot stereotypa bilder på Arbetets museum reportage Kultursidan.nu 13/7 2015