Nästan smärtsamt vackert. Klitsa Antoniou samlade in flyktingars kläder. Fiskmjärdarna har hon smugglat in i EU.

 

Vilken konst om migration kan vi stå för?

 

”Is this the time for art?”

Frågan är retorisk. Det är snarare frågan om vad konsten kan göra för skillnad i en krissituation. Det är alltid tid för konst, men viss konst är mer aktuell än tidlös. Konst som är här och nu, och som tar ställning.

Museet för glömska är ett museum utan fast lokal, det befinner sig nu mer centralt än vanligt, på Olai Kyrkogata 43. I det nybyggda kvarteret bakom Spiralen och det nya Systembolaget (med sina EU-migranter). Det var där den omtalade katten ställdes ut för ett år sedan, om ni minns.

Det kan verka utstuderat och spekulativt att ha en konstutställning om flyktingfrågan just nu. Men det är inte utställningen som är i takt med tiden – snarare är det tiden som har kommit i takt med utställningen. Den har varit planerad i åratal, och Museet för glömska har tagit upp dessa frågor tidigare.

– Det var snarare att vi ville lyfta fram något bortglömt, säger Erik Berggren som varit kurator (med bistånd av Kosta Economou). Och frågan var vilken konst om migration kan vi stå för? Det får inte bara bli ansikten på lidande människor. Att offren får ansikten är bra, men inte alltid. Ibland kan det snarare leda till att skillnader mellan dem och oss förstärks.

Sex konstnärer delar på utrymmet i den lilla lokalen. Fyra av dem känner vi igen från museets utställning i Borgs Panncentral för exakt ett år sedan. Utställningen har ett djup, för den som vill fördjupa sig mer, men jag ska försöka ge en sammanfattning.

 

15.518 döda utan namn. Daniela Ortiz och Xose Quiroga visar att systemen som ska ge rätt till asyl och mänskliga rättigheter inte fungerar i verkligheten.

 

Daniela Ortiz och Xose Quiroga (Peru & Spanien) visade förra året en video med sammanställda YouTube-klipp på flyktingar som avvisades från flygplan.

I år presenterar de en lista på 15.518 namnlösa personer som dött under flyktförsök. Det är, givetvis, bara toppen på ett isberg. Alla med kända namn är bortsållade. Och tusen och åter tusen återstår. Till detta kopplar de en kritik mot systemet. Det handlar inte om en olycka utan om ett skapat system, menar de. Den exemplifierade kritiken riktas mot EU, UNHCR med flera.

Núria Güell, (Spanien) visar i Stateless by choice hur hon försöker bli av med sitt spanska medborgarskap. En lång rad dokument och två videos dokumenterar processen. För att göra en lång historia kort så går det inte.

Hon visar också en film i en liten smatt med intervjuer av romska tiggare. Dessa anställde hon när Statens Konstråd anlitade henne för att göra en performance. Deras arbetsuppgift skulle bli att samla in pengar till kultur i stället för till sig själva. Konstrådet drog sig dock ur projektet med hänvisning till att de inte ville riskera detta verk skulle göra de romska romska tiggarnas situation ännu mer utsatt än den redan var. Videon visar att de mycket väl både visste och förstod. De gula västarna är framtagna för utställningen.

Oscar Lara (Peru/Sverige) håller till längst in i mörkret. Förra året visade han video på munnar, nu gestaltas i princip motsatsen.

Filmen av ryggen på tre personer visas på kortväggen i det trånga utrymmet. Samtidigt hör vi vittnesmål (på engelska) från migranter i Holland som berättar om diskriminering de utsatts för. Det är lätt att tro att det är personerna på filmen som talar, men så är inte fallet. De tillhör nämligen PVV (Partij voor de Vrijheid), den holländska motsvarigheten till Sverigedemokraterna. Mot projektionen är en stark strålkastare riktad, och det är först när man ställer sig i vägen som de egentligen syns. Subtilt och symboliskt!

 

Hemmabygge. Några flyktingar vill stanna kvar i UNHCR:s stängda läger i Tunisien och skapa sig en ny tillvaro där.

 

Klitsa Antoniou (Cypern) presenterar ett antal burar, fiskmjärdar, mitt på golvet. De är fyllda med kläder, som hon samlat in från flyktingar och sedan låtit det salta havet bleka. Blått och blekt och nästan på gränsen till för vackert.

Tre blå målningar hör också till. De är inte så märkvärdiga, om det inte vore för att de är uppåner. Man ser landskapen som vore man ilandfluten, så tolkar jag det.

Svårigheten att få burarna till Sverige har också lett till happeningen/projektet 2001/51/EC – Embodied Crossings – Now Boarding vilket går ut på att få turister att ”smuggla” burarna som handbagage hit.

Kimbal Quist Bumstead (Storbritannien) står för den (till ytan) största filmen. Den är både vacker och vemodig på en gång. Vi ser resterna av ett UNHCR-flyktingläger i Tunisien som stängdes 2013, men som vissa inneboende har vägrat lämna. De talar om värdet av att ha ett eget hem, sina drömmar och sin framtid. Omgivningen är både skräpig, vacker och vidsträckt.

Det skulle kunna vara en dokumentärfilm, men det presenteras som konst. Det är tid för konst. På ett eller annat sätt.

Vid Kulturnattens vernissage deltar Núria Güell och Klitsa Antoniou, som flygs in speciellt för detta tillfälle. Och för att delta i det öppna seminariet How to represent the unrepresented? på tisdag 29 september kl 13-16 på Konstmuseet i samarbete med ACSIS (Advanced Cultural Studies Institute of Sweden), Linköpings Universitet.

Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

OLAI KYRKOGATA 43 Norrköping

26 september – 8 november 2015
Is this the time for art?
Samlingsutställning
Arr: Museet för glömska

MEDVERKANDE
Klitsa Antoniou (Cyprus)
Kimbal Quist Bumstead (UK)
Núria Güell (Spain)
Oscar Lara (Peru/Sweden)
Daniela Ortiz and Xose Quiroga (Peru & Spain)

NORRKÖPINGS KONSTMUSEUM
29 september 2015 kl 13
How to represent the unrepresented?
Seminarium
Arr: Museet för glömska och ACSIS (Advanced Cultural Studies Institute of Sweden), Linköpings Universitet.

LÄNKAR
Museet för glömska hemsida Facebook Seminarium
Migration medmänniska media – AIR 3(3) recension Kultursidan.nu 10/10 2015