Musikalisk roddtur i Berlin. Mats Jansson spelar Gunnar Valkares Tre bilder. Hustrun Yoriko Asahara bistår med bladvändning.

Han ger musiken ett liv bortom noter och streck

150-årsjubilerande Immanuelskyrkan blir min slutstation under Kulturnatten. Jag lyssnar till Norrköpings framstående konsertpianist Mats Jansson, som låter Gunnar Valkares nyskrivna Tre bilder för piano möta Ludwig van Beethovens Appassionata, pianosonat i f-moll. Det gör jag rätt i. Det är musik på liv och död.

Mats Jansson spelar åter tonsättaren Gunnar Valkares An die Spree 1933, som han uruppförde under festivalen Norrköpingsljud i maj. Satsen ingår i Gunnar Valkares Tre bilder för piano som tonsättaren skrev klart i april där han ger historiska situationer sin egen musikaliska kommentar.

– Nu vill jag ta resten också här i Immanuelskyrkan, säger Mats Jansson, som uruppförde de två återstående i somras.

Jag hör årorna doppas under en stilla roddtur på Spree, den stora floden som flyter genom Berlin. Impressionistiska infall kommer in, sedan störningar, allt grövre. Det repeteras med variationer tills det inte går längre. Nazismen har tagit över.

Klockklang, förströdda toner som vandrar under Paris himmel. Valkare har gett andra satsen titeln Étoiles (Paris 1913). De förströdda tonerna varierar i tempo utan övergångar, det når rentav en febrig intensitet. Det är så fritt att jag undrar om satsen är skriven i någon taktart alls? Emellanåt efterklanger som rungar, tystnar i kyrkans fina akustik.

Sharpeville 1960, tredje satsen, är kanske den kortaste. Den startar i snabba, lätta rytmer med lite jazzkänsla. Pulsen ökar, en livsglädje sprider sig, som stiger och går överstyr. Det blir panik, kaos. Och ett tvärt slut. (Googla på titeln om historiekunnandet brister.)

Länge höll Ludvig van Beethoven sin pianosonat i f-moll, opus 57, för det bästa han gjort. Mats Jansson berättar om dess tillkomst, hur det upptog mästaren så att han inte varken såg eller hörde något annat. Skriven 1804-1805 föregriper den musikens utveckling långt senare. Den kallas för Appassionata, en titel som gavs det intensiva verket tio år efter Beethovens död, och ändå säger kritiker att det namnet inte räcker till. Det ska vi snart bli varse.

I Immanuelkyrkan blir den en pendang till det vi nyss hörde, om än inte lika svart i kanten. Nu är notbladen gulnade, vilket kanske inte direkt har att göra med verkets ålder. I sonaten omger två Allegron, med skilda direktiv om nyanseringar, ett Andante.

Allegro assai fylls nästan direkt med starka känsloutbrott, men så kommer det kända, rentav trallvänliga temat in, da-di-da-da. Om igen mellan dramatiskt tonspråk och trallen. Medan Mats Janssons ilsnabba fingrar löper från diskantens ljusaste tangenter till basens muller.

Jag fascineras av hur han ger musiken ett liv bortom noter och streck. När han spelar saknas inga andra instrument. (Mer kammarmusik åt folket!)

Där är en särskild klarhet i flygelns toner och smidigt tar Andante con moto över. Tempot mjuknar men där är samtidigt ett allvar som tränger in och berör. Långsamt fylls satsen av jublande liv. Så på’t igen, brusande, böljande sköljer Allegro ma non troppo ut i kyrkorummet, över mig, ut i natten.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

IMMANUELSKYRKAN Norrköping

26 september 2015
Mats Jansson
Pianokonsert

PROGRAM
Gunnar Valkare Tre bilder för piano (2015)
Ludwig van Beethoven Sonat f-moll för piano, op. 57

LÄNKAR
Mats Jansson info
Immanuelskyrkan hemsida Jubileumsprogram