Stora bokstäver och små teckningar. Roger Metto och Lukas Göthman samarbetar. Den ene målar och tecknar, den andre skriver.

 

Målar, skriver, bygger, fotograferar

 

Två konstnärer och en fotograf. Ändå är det inte som vanligt på Konstforum. De två konstnärerna, Roger Metto och Lukas Göthman gör gemensam sak, en målar och en skriver. Fotografen Lina Jaros bygger rum, skala 1:1. Sedan tar hon fram kameran.

 

Metto & Göthman

Det är inte ovanligt med utställningar med två konstnärer på Konstforum. Ofta kompletterar de varandra eller erbjuder en intressant kontrast. Här har de helt gått upp i varandra och delar inte bara lokalen utan även dukarna. Ändå är det lätt att se var den ena börjar och den andra slutar.

Roger Metto står för måleriet och tecknandet. Många små blyertsteckningar är lätta att gå förbi, trots att de är utsökt detaljerade och lite mystiska. I stället slås man, vid första anblicken, av de tre gigantiska fjällmålningarna. I våras, på Uppsala konstmuseum, hängde triptyken inramad på rad. Här har de ouppspända dukarna fått sprida ut sig över tre rum. I största salen hänger den centrala bilden med Lapporten under en rosa himmel. Trots att de är i helt olika färgskalor är det lätt att se att de skulle komplettera varandra sida vid sida.

”I wish this night would last forever” har Lukas Göthman skrivit med snirkliga bokstäver över den rosa ytan. Orden är hans bidrag till verket. Och kalligrafin, eller vad man ska kalla det. Det är ett typsnitt som minner om tidigt 1970-tal. Jag blir lite nostalgisk, men Göthman var knappt född på den tiden. Han säger att den är hämtad från hans egen skrivstil. Men jag ser det jag ser, och jag har sett det förut.

Det är mångbottnat och flertydigt. Dels har det en erotisk underton. Dels kan man tänka på midnattssolen, som utplånar gränsen mellan dag och natt och nästan pågår för evigt. ”Det kan också vara så att man upplever ett så fantastiskt ögonblick att man vill att det aldrig ska slut.”, säger Lukas Göthman.

 

Tecknat och tecken.

 

Det är inte bara det skrivna ordet som är hans. Det är också han som pratar mest vid pressvisningen. Han förklarar att de är naturmänniskor och att deras konst handlar om att längta bort. Fjälltexterna skrevs på en Norrlandsresa de gjorde. ”Looking for the only right way” står det över den orangea himlen på den vänstra delen av triptyken. Men det är Roger Metto som är född och uppvuxen i Kiruna, och som har fått fjällvärlden med modersmjölken. Han reser snarare hem.

Metto har gjort en liten blyertsteckning av en ren. På den har Göthman skrivit ”deviant” (avvikande). Kanske är det avslöjande?

På det hela taget samspelar och kompletterar text och bild varandra bättre än man skulle kunna tro. Visst skulle de kunna ses var för sig, men bägge delarna skulle förlora på det. Mettos stora landskap skulle klara sig själva, men de små teckningarna skulle försvinna in i väggen. Han har också med några egna målningar, men de flesta lyfter inte. En hund. Jaha. Men någon lyckas med att vara mångbottnad på ett ordlöst sätt.

Göthman har också med egna verk. Ordens betydelse betonas ännu mer genom att han har återanvänt gamla vykort som bas för texten. Längtan bort känns också igen. Och kanske en längtan tillbaks? Bra, men inte lika bra som de gemensamma verken.

Summan är större än delarna. Någonstans mellan form, färg, ord och typsnitt skapas ett unikt uttryck. En sorts modern surrealism. Detta är inte en pipa (för att citera Magritte).

 

Room with a view av Lina Jaros.

Lina Jaros

I Studion hänger Lina Jaros. Nej, personligen sitter hon på en stol. Det är tur. Inte av den uppenbara anledningen, utan för att jag får bilderna förklarade för mig. Detta hade jag missuppfattat totalt annars.

Snygga Photoshopmontage, är min första, flyktiga tanke. Fel! Det tar flera minuters samtal innan jag inser att det är ”på riktigt”. De stora fotografierna avbildar faktiskt verkligheten som den ser ut. Låt vara att det är en mycket speciell verklighet, och att landskapen är uppbyggda inomhus. Efter ännu längre tid ser jag att det faktiskt är samma rum, vilket Jaros bekräftar.

På väggarna sitter motivtapeter med oändliga landskap. Det möter möbler och mänskliga miljöer på ett (återigen) surrealistiskt vis. Surrealism på samma sätt som hos Salvador Dàli, där varje enskilt element är lätt igenkännligt men sättet de kombineras på är öververkligt.

– Surrealismen är en inspirationskälla. Men också scenografin., säger Lina Jaros.

Serien Room with a view har upptagit 1 ½ år av hennes tid. Rummet och utsikten smälter samman till ett. Är det människan som invaderar naturen eller är det tvärtom. Vem vinner? ”Naturen vinner alltid.” är hennes svar.

Den mänskliga närvaron är tydlig, men människan själv är frånvarande. Väldigt tydligt frånvarande, om man får säga så. Det ställer mer frågor än det ger svar. Man kan sitta länge framför varje bild och känna den frånvaron. Och djupet, oändligheten och illusionen.

– Det största arbetet ligger i skissandet och i att skaffa fram rekvisita, berättar Jaros. Själva fotandet går på en dag. Ja, i en bild med skogsdunge och färska gröna skogsväxter förstår jag att det är bråttom innan de vissnar. I bilden med fjärran bergstoppar är hela golvet/marken täckt med blåbärsris. ”Den har jag spraymålat för att få fram höstkänsla.”, berättar hon.

Jag undrar om det inte är ett jättejobb att bygga dessa rum för att ta några bilder i en liten, begränsad upplaga? Är det värt mödan?

– Jag har funderat på att börja med miniatyrer., svarar hon. Men det är något speciellt med att göra det i full skala.

Ja, det är en scenografisk fotografi. Eller tvärt om?

Text: Michael Strandhed
Foto: Nils-Göran Tillgren

METTO & GÖTHMAN – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

LINA JAROS – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

KONSTFORUM Norrköping

26 september – 11 oktober 2015
Roger Metto och Lukas Göthman
Måleri, grafik

STUDION KONSTFORUM Norrköping

27 september – 11 oktober 2015
Lina Jaros
Fotografi

LÄNKAR
Lukas Göthman Wikipedia
Lina Jaros hemsida
Konstforum hemsida Facebook FB-eventM&G FB-eventLJ