Jaså, hon tror att hon kan lösa gåtan. Länsman Laberhem är tveksam till Wilmas insatser som privatdetektiv. Från vänster Mikael Fjelldahl, Jocke Gustavsson, Carina Perenkrantz och Malin Sjöström.

 

Fallet med ”Kvinnan och tekoppen”

 

När höstmörkret tätnar är det dags för en ny mordgåta på Mauritzbergs slott utanför Norrköping. Teatersällskapet Comedy Art Theatre börjar bli hemmastadda i slottet. Denna gång är det ett tio år gammalt fall som gnager i hjärtat på gamle Länsman Laberhem.

Vi har alla samlats i slottsflygeln där restaurangen är inrymd. Länsman Laberhem berättar om mordfallet ”Kvinnan och tekoppen” – det enda fall under sin karriär som han aldrig lyckats att lösa. Nu hoppas han att vi, publiken, ska kunna hjälpa honom.

En efter en presenterar Länsman de personer som befann sig på slottet den ödesdigra kvällen 1929. Börsmagnat Manfred hade samlat sina vänner för den årliga sammankomsten i juli. Hans kusin Louise var där, liksom barndomsvännerna Pompe och Zaza. Doktor Druse, privatdetektiven Wilma, sysslingen Pia-Lisa och länsman själv var också närvarande. Kammarjungfrun Katja skötte betjäningen.

 

Det började med ett oskyldigt sällskapsspel hemma hos Manfred (Anders Gustavsson), poker hade just kommit på modet.

 

När presentationen är avklarad beger vi oss in i slottet. Vi hamnar mitt i ett parti poker där hela sällskapet är samlat runt kortspelet. Kusin Louise spelar djärvt och satsar högt – sysslingen Pia-Lisa vill inte vara sämre och satsar med hjälp av Manfreds plånbok ännu högre. Men Louise har något ännu mer värdefullt – hon har en hemlighet som hon ska avslöja nästa morgon. Med de orden bryter hon upp och lämnar rummet.

Vi lämnar också rummet för att under länsman Laberhems ledning få se vad som hände nästa morgon. Kammarfrun Katja kommer för att väcka Louise och hittar henne livlös i sängen. Doktor Druse kan snabbt tillkallas eftersom han har sovit över på slottet. Han konstaterar att hon är död. Övriga i sällskapet kommer en efter en in i Louises rum och till slut även länsman själv.

En tekopp står på nattduksbordet och det finns lera vid sängen. Doktor Druse hittar ett dun i offrets hals. Nu är det hög tid för oss amatördetektiver att ta oss an fallet ”Kvinnan och tekoppen”.

Vi har sexton småscener framför oss som kan ge mer information om personerna och deras relation till varandra. Man hinner bara se åtta scener var, så är man ett större sällskap göra man klokt i att dela upp sig. Men se upp, det läggs ut dimridåer hela tiden för att förvilla och förvirra.

Det är halsband som byter ägare, tekoppar som spetsas med droppar och vad har doktor Druse egentligen i sin läkarväska? Vem är släkt med vem, och är privatdetektiv Wilma smartare än länsman Laberhem?

Vid återsamlingen i halvlek är publiken inte längre ett tyst sällskap utan nu är det prat och sorl, och det görs upp strategier inför de sista fyra scenerna.

 

Zaza och Pia-Lisa i förtroligt samtal. I rollerna Anastasia Andersson och Felicia Kvarfordt.

 

Liksom vid förra mordgåtan är en del av styrkan i föreställningen att man har tillgång till Mauritzbergs fantastiska interiörer. Slottets olika miljöer integreras i handlingen på ett fint sätt. Sympatiskt att man delvis har valt andra spelplatser för denna mordgåta. En särskild eloge till de eleganta 1920-talskostymerna.

Manuset är mer spretigt än förra gången. Berättelsen är inte lika tydlig, och ibland är det svårt att se den röda tråden i händelseförloppet. Fokus är istället lagt på spänning och skruvade situationer där skådespelarna verkligen får ta ut svängarna.

Malin Sjöströms kammarfru Katja är ett krutpaket som inte går av för hackor. Pelle Andersson gör Doktor Druse till en Jekyll & Hyde-figur som jag inte skulle vilja träffa i en mörk gränd. Pia-Lisas oskyldiga och barnsliga uppsyn döljer något helt annat i Felicia Kvarfordts gestaltning. För att inte tala om privatdetektiv Wilma som i Carina Perenkrantz version är en blandning av en stickande Miss Marple och ett korkat våp. Mikael Fjelldals pipsugande länsman är knastertorr och lite hal – på en och samma gång.

Showartisten Zaza (Anastasia Andersson), konstnären Pompe (Jocke Gustavsson) och börsmagnat Manfred (Anders Gustavsson) är mer nertonade, men för den skull på intet sätt ointressanta – kanske bara inte fullt så galna som de andra.

Tempot är högt i den meningen att det händer mycket i varje scen. Dialogen är fullproppad med information, så det gäller att hänga med och lyssna. Men texten tappar aldrig sin spänst och blir ointressant. Skådespelarna lyckas väl med att leverera, även små spetsfundigheter som lockar till skratt.

I den här formen av teater kastas man in och ut ur stämningar och miljöer. Det kan vara svårt att hålla berättelsen levande, men jag tycker att aktörerna klarar det bra. Det blir lite komiskt när man får vänta in och släppa förbi varandra och folk hejar glatt, men det bidrar också till en lättsam stämning där alla – både skådespelare och publik – ingår i en helhet.

Under den avslutande middagen är det dags att avslöja mördaren. Alla vid borden är fullt upptagna med olika teorier, och man har även möjlighet att ställa frågor till var och en av de inblandade. En handuppräckning ger en fingervisning om vem de flesta tror det är.

Innan desserten återvänder vi upp till slottet för att se upplösningen och få svaret på gåtan – och det blir en avslutning med extra knorr vill jag lova.

Text och bild: Felicia Eriksson

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

MAURITZBERGS SLOTT Vikbolandet

Lördagar i okt och nov 2015 (spelas även 2016, start 23 jan)
Ett andetag från döden
Mordgåta med middag
Manus och regi: L Per E Pettersson
Kostym: Frida Janson/Kristina Nilsson
Dockmakare: Maria Blomqvist
Prod: Comedy Art Theatre

MEDVERKANDE
Pelle Andersson
Anastasia Andersson
Mikael Fjelldal
Anders Gustavsson
Jocke Gustavsson
Felicia Kvarfordt
Carina Perenkrantz
Malin Sjöström

LÄNKAR
Comedy Art Theatre hemsida Facebook
Mauritzberg hemsida Facebook
Ett andetag från döden på Maauritzberg reportage Kultursidan.nu 2/10 2015