Idéer sår frön som flyger iväg och slår rot. Idégeneratorn samverkar med publiken på Visualiseringscenter C.

 

Visar det som inte syns på ytan

 

De tre nya installationerna Att visa det man inte kan se 2.0 på plan 3 är coola. Men Visualiseringscenter C:s utställningsyta på plan 3 är mer ett showroom än en utställning. Professor Pupills Laboratoriums flytt högre upp i huset, plan 4, är däremot ett riktigt lyft. En bra plats att vara på under höstlovet.

På Kulturnatten invigde Visualiseringscenter C tre nya installationer som man tagit fram i nära samarbete med Tekniska museet i Stockholm. De tre installationerna Hjärnan, Synapser och Idé-generatorn handlar alla om hjärnan, och på Tekniska museet är de en del av utställningen Megamind. På Visualiseringscenter C har man valt att kalla utställningen Att visa det man inte kan se 2.0.

Jag antar att det var betydligt fler besökare i utställningsrummet under Kulturnatten än det är denna sena fredagseftermiddag när jag besöker utställningen. Det är jag och min familj, och vi har rummet för oss själva. Det är bra. Stationerna fungerar bäst för en person i taget, och det kan lätt bli kö, misstänker jag, om man är flera i rummet.

 

Hjärnan. Visualiseringsbordet visar hur olika uppgifter aktiverar hjärnans olika delar. Infoskyltar kompletterar.

 

Ur installationen Synapser strömmar lugn instrumental musik. Lite meditativt. Vi dras alla in i denna del av utställningen där stora nervtrådar projiceras på golvet. Med fötterna ska man försöka få trådändarna att mötas. När detta sker blir det ett blixtljus och kontakt har skapats. Ett mycket konkret sätt att visa vad som händer inne i hjärnan.

Vill man se hur det ser ut i hjärnan när vi vickar på tårna, knyter handen, talar eller spelar musik ska man ägna en stund åt installationen Hjärnan. I pulserande rött ser man hur olika delar av hjärnan aktiveras beroende på vad man gör. En kort tecknad film berättar om hur man med hjälp av en magnetkamera kan skapa bilder av hjärnan. Också väldigt illustrativt.

Roligast är ändå Idé-generatorn. På en bildskärm ombeds man att svara på en fråga om framtiden. Gillar man inte frågan kan man be att få en ny, mycket sympatiskt. När man sedan skriver sitt svar ska man samtidigt hålla koll på vad som händer på en skärmvägg en bit ifrån. I takt med svaret växer en blomma fram. Ju fylligare svar du skriver desto tätare blir blommans fröställning.

När du är färdig med svaret blåser du bokstavligt talat på blomman, fast det är en blomma som sticker ut på en arm från skärmen. På skärmväggen ser du hur fröna seglar iväg över en blomsteräng, faller till marken och vips växer din blomma upp och slår ut i blom. En likadan installation samlar in idéer från Tekniska museets besökare och alla svar sparas i en databank för framtiden. Coolt, må jag säga.

 

Mest som ett showroom.

 

Men var detta allt? Tja resten av installationerna har vi sett förut. Där finns det virtuella obduktionsbordet, genomskärningen av mumien, Mind Ball, matbordet där man kan se hur olika livsmedel påverkar miljön och det mikroskopiskt lilla.

Jag går några varv till och försöker hitta utställningen. Det är åtta stationer utspridda i ett rum. Smakfullt uppställda med en gemensam typografi. Visuellt är detta mer ett show room än en utställning. Men vad vill man berätta med det här? Var är den röda tråden?

Nu ser jag plötsligt det jag inte sett förut. Små pekskärmar vid sidan av varje installation, inte alltid kloss intill. Det blir till att gå runt igen. På skärmarna kan man läsa mer om installationen och om den teknik som har använts. Det finns bilder på apparater och manicker som i sig är fascinerande. Språket är något tekniskt, men informativt och befriande kortfattat.

En särskild del om visualisering sätter in stationen i ett sammanhang. Det som jag saknat i utställningsrummet finns i pekskärmen. Den gemensamma nämnaren är visualiseringstekniken och vad vi kan använda den till. Nog så intressant, så varför vara så hemlig med det?

Detta som är själva kärnan och essensen av vad man ska presentera för publiken glider omärkt förbi om man inte är helt fokuserad. Nog för att man ska kunna upptäcka själv och inte få allt skrivet på näsan, men ibland behövs något som retar intresset, något som ställer in sinnena på rätt våglängd så att man blir mottaglig. Jag saknar en inledande text som presenterar visualisering och knyter ihop det som visas med det som pågår högre upp i byggnaden, där forskare jobbar med visualisering dagligen. Påtagligt synligt i utställningsrummet och inte gömt inne i strukturen i en pekskärm.

I grund och botten handlar det om kommunikation. Att kommunicera med besökarna så att budskapet når fram. Alla besökare är dessutom olika. Vi kommer med olika förväntningar, kunskapsnivå, intressenivå, språknivå. Det ställer höga krav på den som vill kommunicera med en utställning. Här når man inte riktigt fram, trots att de flesta komponenter finns på plats.

 

Lyft. Professor Pupills Laboratorium har utvecklats på ett höge våningsplan.

 

Men jag vet att Visualiseringscenter C kan. För jag får en positiv överraskning när jag en trappa upp finner Doktor Pupills laboratorium flyttad till en större lokal. Labb-miljön är delvis ombyggd och integrerad på ett mycket bättre sätt än när utställningen visades på entréplan. Bra instruktionsskyltar gör det möjligt för ströbesökare att göra experiment utan en hjälpande hand från en pedagog. Det är inbjudande och lustfyllt – man kan inte låta bli att testa.

Så det lönar sig att tänka till och göra om. Det kan man kosta på sig i en permanent utställning.

Text: Felicia Eriksson
Foto: Ann-Charlotte Sandelin och Sven Åke Molund

BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

VISUALISERINGSCENTER C Norrköping

Fasta utställningar
Att visa det man inte kan se 2.0
Hjärnan, Synapser och Idégeneratorn
Utställning
Prod: Interactive Institute Swedish ICT , Visualiseringscenter C och Tekniska Museet
Professor Pupills Laboratorium
Lek/Lab för barn

LÄNKAR
Visualiseringscenter C hemsida Facebook Höstlov
MegaMind nytt på Visualiseringscenter C reportage Kultursidan.nu 25/9 2015