Gamla gubbar i sten. Arkeolog Theres Furuskog har fått fart på hällristningsverksamheten hos Stadsmuseet.

 

Egnahemsristningarna riktiga sevärdheter

 

Jag har lite nyfiket noterat att det har blivit lite fart på hällristningsverksamheten hos Stadsmuseet. Den 14 oktober var det bussutflykt med hällristningsvisning i Klockaretorpet, och en ny chans kommer den 28. Och nu hade arkeolog Theres Furuskog föreläsning om ämnet på Hageby bibliotek. Jag gick dit för att stilla nyfikenheten.

Jaha. Hon har blivit anställd i stället för att varit projektanställd i olika omgångar. Grattis till henne. Och till oss. Och till ett av Sveriges förnämsta hällristningsområden. Varför har man inte berättat att man satsar på hällristningarna på det här viset? ”Hurra!”, ropar jag (tyst).

 

I Sverigetoppen. Norrköping har en rikedom av hällristningar.

 

Theres börjar föreläsningen med att visa en Sverigekarta med bohusländska Tanum, Himmelstalund och ångermanländska Nämforsen utprickade – de främsta områdena. Tanum är förklarat som världsarv. Det kan aldrig Norrköping bli, området är för sönderbyggt. Men, om man vänder på det, det finns inget annat ställe med så många stadsnära ristningar.

13 av dessa platser vårdas och målas i. Det är mindre än 20 procent av ristningarna. 6 av 10 är skålgropar, och de är ju kanske inte så upphetsande (även om man tror att de använts till fruktbarhetsriter). Theres berättar att hon ibland hittar mynt i dem när hon är ute för att vårda dem. Kanske har traditionen inte dött ut?

De flesta av de föreställande ristningarna är skepp. Therese Furuskog nämner, i förbigående, att man inte kunde tillverka skepp här på bronsåldern. Jag kan knappt andas resten av föreläsningen. Det kan inte stämma! Efteråt frågar jag varför. Man har inte funnit några, säger hon. Jag köper fortfarande inte argumentet. Skulle alla skepp ha kommit från Cypern (med koppar) eller från England (med tenn) för att vi skulle kunna göra brons?

Danska Hjortspringbåten är det äldsta båtfyndet. Men det är från 300-talet och bronsåldern varade mellan cirka 1500 och 500 f Kr. Det är tusen år för ungt. Å andra sidan ser det exakt ut som på hällristningarna, med utstickande stävar i för och akter. Fast många vill tolka bilderna som utriggare, som en sorts katamaran, för balansen i stället. Troligen får vi aldrig ett svar. Så tänker jag medan Theres fortsätter att prata.

 

Små skålgropar vid stallet i Hageby.

 

Hon talar om ristningar av fotspår. Är det en gud som inte får avbildas? Eller är det en del av en sorts övergångsrit till att bli vuxen? De flesta är i skostorlek 23-37. Det skulle kunna stämma.

Så talar hon om några trädliknande figurer, som bara finns vid Skälv. Och hon visar en behornad figur från Leonardsberg. Hej, Cernunnos!, tänker jag (men den keltiska guden finns ju också bara bevarad här från 300-talet, på danska Gundesrupkitteln). Och bronsåldershjälmar med horn finns ju bevarade. I Danmark, förstås.

En bild med en fyrhjulig vagn skrev jag om för ett år sedan. Det finns bara en i Norrköping, och Theres glömmer nämna att det var hon som fann den. En tvåhjulig vagn finns utanför entrén till Fiskeby. Vägar fanns det däremot inte då. Och de bilder på hjul som finns tolkas i allmänhet som solsymboler. Mycket tyder på att en solkult dominerade det religiösa.

Men ristningarna i Hageby då? Jo, Therese kommer dit också. Att det fanns ett par spjut ristade i några naturliga sprickor bakom bensinmacken var nytt för mig. Jag ger mig dit och letar, utan resultat. Där ser jag bara ett gäng skålgropar. Nu är det ju någon som har byggt en spårväg där, och bergknallen är svårtillgänglig. Och den verkar inte vårdas, vilket är förståeligt. Troligen finns det under mossan.

På andra sidan vägen, vid Kunskapsljusets skola, ska det också finnas några skålgropar. Mer intressant är väl den ”kana” som finns på berget. Kanske är den uppnött av barn, men man tror den har fornhistoriskt ursprung. Jag vill inte göra intrång under skoltid, utan skjuter upp det till helgen. Eller nästa. Jag har ju vetat det några år.

På en höjd vid stallet finns också några skålgropar (inramade av ett staket). Några till syns i en rad vid ett vanprydande minnesmärke av järn. Men även där finns en ”kana” på berget. Det har jag aldrig hört om. Är jag den första som ser detta? Sträckan är för kort för att det ska vara skoj för barn att åka här. Snarare tror jag att man har dragit något uppför berget. Med jämna mellanrum. I hundratals år. Kanske är det så på andra stället med?

 

En häst med betsel? Detaljrik hällristning vid Egnahem i Hageby.

 

Men den verkliga sevärdheten är den så kallade Egnahemsristningen. Den är känd sedan 1920-talet berättar Theres. Ja, och Egnahemmen är byggda 20 år tidigare… Hur mycket försvann när delar av berget sprängdes? Här finns cirka 200 ristningar. En är helt unik – en häst (troligen) med betsel som breder ut sig över stor yta. Något liknande finns inte, någonstans!

Här finns också en egendomlig ristning av en njurformad, stor figur. Det har tolkats som att någon lagt ut sin mantel och kalkerat den. Det finns någon enstaka liknande ristning. Här finns, förutom otaliga skålgropar, också några fotavtryck och solhjul. Och några spretiga skepp.

Över allt detta vakar Elis Nordhs skulptur Trollruna, uppförd 1962. Det är (enligt min åsikt) det bästa han har gjort. Långt bättre än den drygt 20 år yngre Mercurius på Tyska torget. Här har vi verkligen stadsnära ristningar, med skulptur och allt, mitt i Hageby. Ett utflyktsmål på promenadavstånd med skulptural magi och historiens vingslag i symbios.

Tog jag i för mycket nu? Nej.

Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

HAGEBY BIBLIOTEK Norrköping

21 oktober 2015
Hällristningar
Föreläsning av arkeolog Theres Furuskog
Arr: Norrköpings stadsmuseum

LÄNKAR
För Sverige i Forntiden blogg
Stadsmuseet hemsida Facebook FB-evenemang
Hällristningsvisning
Föreläsning Bronsåldersboplats iRambodal Medeltidsborgar
Nyfunna hällristningar i Himmelstalund reportage Kultursidan.nu 1/9 2014