Se mig. Två förtvivlade ungdomar i varsitt tonårsrum i varsitt hus i varsitt bostadsområde. I rollerna Marcus Fyrberg och Eleonor Eriksson.

 

”Vi vill ge dem ett konsekvenstänk”

 

Tonåren är en svår tid. Positionering, frigörelse och osäkerhet. Orden ”se mig” är centrala. Se mig är också titeln på den föreläsningsmusikal som Marcus Fyrberg och Eleonor Eriksson skapat som de spelar för högstadiet. Det är inte länge sedan de själva var unga.

Jag ser Se mig under ScenGalej, utbudsdagen i oktober. Längst fram sitter elever från skolor i Östergötland, för till ScenGalej kommer både lärare och elevrepresentanter. Jag ser hur de unga fångas av berättelsen. Jag ser också hur några är så osäkra att de ideligen vänder sig om för att kolla vad de kamrater som, antar jag, har högre status än de själva tycker. Tonåren är en svår tid.

Marcus hälsar välkommen och presenterar föreställningen, förklarar att det är okej att lämna rummet när som helst. Det kommer att hända starka grejer, får publiken veta.

 

Selfie är en svår konst. Stella (Eleonor Eriksson) testar innan hon blir nöjd.

 

Det gör det, händer starka grejer. Intrigen är som en novell som växlar mellan två huvudpersoner. Stoffe är killen som alltmer vantrivs i sin intagna högstatusposition, ett intressant grepp. Än värre är det för Stella vars hela tillvaro kretsar kring utseendefixering och ”likes”, den här dagen stannar hon hemma från skolan när kläderna inte känns perfekta. Så inträffar katastrofen, ett steg i taget. ”Väninnan” på chatten är inte den hon ger sig ut för att vara. Stoffe drivs av grupptrycket att göra något han egentligen inte vill – Du jävla fula kossa. Gå och dö! skriver han nätet.

Växlingarna mellan höger och vänster scenhalva – två förtvivlade ungdomar i varsitt tonårsrum i varsitt hus i varsitt bostadsområde – löser tidsförloppet på ett elegant sätt.

Musikal är det också, för att ge stämning och fördjupa berättelsen. ”Idag är en helt vanlig dag, känns som om den kan bli bra”, de sjunger var för sig och – utan att rollkaraktärerna vet om det – även i duett.

Båda har fina röster med brett spektrum. Eleonor Eriksson, som har en karriär som sångerska, är kanske den som är bäst på att förmedla känslorna. Det blir fler låtar, texterna har de skrivit själva medan melodierna är lånade från kända låtar i ungdomars samtid.

En annan komponent är de inspelade rösterna som hörs då och då i föreställningen, som Stellas väninna Sara, Stoffes kompisar och särskilt den sträva och varma röst som hör till Stellas mamma.

Teater som riktar sig mot ungdomar har varit probleminriktad mot ”typiska” tonårsproblem så länge jag kan minnas. Fria teatergrupper har spelat om mobbning, olycklig kärlek och inte minst haft en viss förkärlek för killar på glid. Se mig faller in i ledet men gör det med en stark känsla för det som sker här och nu. Jag upptäcker, om jag inte gjort det tidigare, att det är svårare att vara ung i dag.

 

Musikalartister som vill berätta något viktigt. Marcus Fyrberg och Eleonor Eriksson.

 

Några veckor innan premiären träffar jag musikalartisterna Marcus Fyrberg och Eleonor Eriksson medan de repeterar Se mig. De har hittat tillbaka till kamratskapet från Arbis där de träffades första gången när Marcus var 14 år och Eleonor 17 år. Sju år har gett dem erfarenhet men de känner sig fortfarande unga, skillnaden mellan den värld de växte upp i och den de spelar är inte jättestor.

– Förr i tiden kunde den som var mobbad ändå ha det lugnt hemma eller ägna sig åt sina fritidsintressen, men idag är alla uppkopplade hela tiden, påpekar dock Marcus.

Med Se mig vill de två aktörerna förbereda sin unga publik för första steget in i vuxenlivet. Det är inte så länge sedan de själva var i tonåren menar de, och minns hur svårt det kunde vara ibland även om de nu varit noga med att inte spela sig själva.

– Det är ämnen som berör ungdomar i den åldern, när man kan känna sig vilsen. Det är grupptryck, sociala medier, utanförskap, beskriver Eleonor Eriksson.

– Vi vill ge dem ett konsekvenstänk. Det är en väldig brist på det, det är så lätt att slänga ur sig något dumt, säger Eleonor och tillägger att de vill ge publiken möjlighet att känna igen sig.

 

– Svara, snälla du. Svara! Stoffe (Marcus Fyrberg) vill ställa saker tillrätta.

 

Tillbaka till föreställningen som slutar i bottenläge. Nej, helt slut är det inte. Marcus och Eleonor tar det vidare och inkluderar publiken.

– Det räcker inte med att se. Vad känner ni efter att ha sett det här, frågar de publiken och tillägger: Ni behöver inte svara högt, bara tänka efter själva.

Frågorna de ställer är få men nog så viktiga. ”Hur tror ni att detta slutar?” handlar om att här och nu skapa en beredskap för att agera rätt när det kommer till verkligheten.

Efter föreställningen föreslår en annan vuxen åskådare att föreställningen inte bara visas för högstadieklasser utan även vid föräldramöten. Ett så bra förslag att jag önskar jag kommit på det själv!

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

NORRKÖPING

Hösten 2015 – våren 2016
Se mig
Föreläsningsmusikal för åk 7–9
Av och med Marcus Fyrberg och Eleonor Eriksson
Fondmålning: Elena Petersson

LÄNKAR
Eleonor Eriksson hemsida
En vacker dag med unga röster för äldre recension Kultursidan.nu 9/7 2015
Maja och Alva ska göra sommaren vacker reportage Kultursidan.nu 7/7 2015
Hög energi i Tänk om jag gifter mig med… recension Kultursidan.nu 4/7 2015
Gideon Wahlberg till Knäppingsborg reportage Kultursidan.nu 13/4 2015