En betraktare. Tommy Hilding placerar ibland in gestalter i sina annars öde stadslandskap.

 

Raster som fokuserar på världen

 

Mellan alienationens raster och envishetens återuppbyggande. Tommy Hildings måleri på Konstforum berättar om ett samhälle som gått vilse. Bella Kempes tvättäkta fotografier i Konstforums lilla Studio tröstar och ger hopp om en bättre värld och mänsklighet.

 

Tommy Hilding

 

Den dystra stämningen i Tommy Hildings måleri fanns förstås redan på pressvisningen före vernissagen. Stora stadslandskap under dystra, hotfulla, apokalyptiska himlar. När jag nu tar fram bilderna igen, mer än en vecka senare (förlåt), slår de mig hårt i magen. Detta har hänt under veckan: skolmord i Trollhättan, kriminell terror i Hageby i Norrköping, och i Linköping. Och allt elände dessförinnan. Det som gör att jag inte längre känner igen mig i vår polariserade tid.

Tommy Hilding beskriver det. Inte. Nej, det gör han förstås inte men hans målningar och val av teknik gestaltar ett samhälle som nästan inte finns längre. Visst finns där hus och gator men sam-hälle är det inte längre, det understryker frånvaron av människor i hans bilder.

Platserna skulle kunna vara var som helst, här till exempel. I västvärlden är stadsmiljöer så lika att de är utbytbara. Mycket är hämtat från Älvsjö där konstnären bor, annat har han fångat med kameran – första arbetsredskapet – på resor. Suddiga foton, gärna lite misslyckade är en bra utgångspunkt för en målning.

– Mina samhällsskildringar startar i idén, sedan letar jag upp miljön, förklarar han.

 

Ur serien Amygdala som Tommy Hilding arbetade med under tre års tid.

 

Helt folktomt är det. Inte. På några stora husfasader syns ansikten, män som ropar – eller bara tänker. Varför bara män?

– Det är medvetet, det är så vanligt med reklamvepor på fasader och att kvinnor används så mycket i reklamen.

Ett (halvt) ansikte nära med kanske en terminal långt borta i bakgrunden. Målningen Din verklighet är inte min är låg som en extrabred film och ansiktet har lånat färgskalan från ett färgnegativ, det är alltså blått. Ja, en annan verklighet.

Raster är en viktig del av berättandets teknik. Det kan se ut som att konstnären klippt in prickiga foton, som det såg ut i dagspressen på blytryckets tid. Jag inser att det måste ta oerhört lång tid att måla alla dessa prickar, i olja, akryl går alldeles för fort. Och här breder konstnären ut sig i hela Konstforum. Målningarnas tillkomst spänner över åtta år, det märks inte, ja förutom i arbetsinsatsen då.

Stilmässigt hänger det ihop, det är väl husen som gör det. För annars finns också en varierad ruffighet i själva måleriet, med rinnande färg, skrapningar men framförallt tillägg, som ett skotthål i ett fönster i en annars händelslös bild.

– Jag har hittat en hållning och ett språk, säger Tommy Hilding.

 

Diptyken Besökare. Gestalterna i ränderna är delar av samma bild.

 

Det kan också se ut som flimrande tv-ränder. Två vanliga villor på två målningar bredvid varandra (= en diptyk med titeln Besökare) visar ett skeende som händer på gatan utanför (?) eller i tv innanför de slutna små mitt-hem-är-min-borg-mitt sinnes-fängelse. Det snurrar obehagligt i magtrakten när jag ser det.

– Det är inte dagsaktuella händelse jag målar utan allmängiltiga och humanistiska frågor och tillstånd.

Annars kan vi förstås se Tommy Hilding som en naturromantiker som surar över hur modern 2000-tals bebyggelse klampar in och dödar åkrar och ängar. ”There is no way back”, som han skriver med vacker penselföring på målningen Vändplats.

– Arkitekter och politiker har drivit upp skalan och packat ihop det. Det är groteskt som det ser ut i Stockholm. Folk vill inte ha det men de kör sitt race, menar konstnären.

Tommy Hilding är också en målare som prövar hur det mjuka gröna landskapsmåleriet à la 1800-talets mästare möter hårda kalla former, färg och komposition helt enkelt. I det innersta rummet hänger de på rad.

Valet ligger som bekant i betraktarens öga.

 

Turkiet 2011. Bella Kempe har fångat tvätt på linor över hela världen.

 

Bella Kempe

 

I Studion hänger Bella Kempe tvätt. Vita och blå lakan och blusar fladdrar för vinden. De hänger uppe på tak till stora hus med motorrum till luftkonditioneringsapparaterna som är så vanliga i varma länder. De rena kläderna hänger under taken till husbåtar eller på linor mellan husväggar.

Hon har alltså fotograferat i en sydligt belägen stad. Nej, i många visar det sig när jag ser på listan. Från Spanien till Vietnam och mycket mer därtill. Också här finns ett tidsspann, från 2006 i Beijing till Koh Phayam 2015.

– Jag fotograferar på mina jobbresor. Jag fotograferar hotell och inredning runt om i världen, berättar Bella Kempe.

Vid sidan om de betalda uppdragen vänder hon blicken, får syn på en lina med tvätt och lyfter kameran igen. Utställningen rymmer femton bilder, formatet är litet och nätt. Kompositionerna fulla av liv, ändå fotograferar hon inte när den som tvättat och hängt ser eller syns. I stället tycker Bella Kempe om att ta fram bilderna i efterhand och fantisera om personen som tvättat.

– I Sverige är vi dåliga på att hänga ut tvätten. Vi slänger in den i torktumlaren, den får inte torka i frihet.

En människa, oftast en kvinna, har tvättat, sköljt, vridit ur och hängt. Hon har gjort sin värld ren igen. Det är trösterikt på något sätt. Tvätterskorna ger mig hopp om mänskligheten och framtiden.

Tommy Hilding tittar in i Studion och säger att han känner detsamma.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Nils-Göran Tillgren

TOMMY HILDING – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

BELLA KEMPE – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

KONSTFORUM Norrköping

17 oktober – 1 november 2015
Tommy Hilding
Måleri

STUDION, KONSTFORUM Norrköping

18 oktober – 1 november 2015
Bella Kempe
Fotografi

LÄNKAR
Tommy Hilding hemsida
Bella Kempe hemsida
Konstforum hemsida Facebook FB-evenemang (TH) FB-evenemang (BK)