Energin är kvar. Ulf Lundell gav järnet – i en tre timmar lång konsert i De Geerhallen.

 

Den ”nya” arga Uffe är ändå rätt underbar

 

Alltså: Norrköping hade haft fotbollsfeber under flera dagar och när nu IFK hade knipit SM-guldet kändes det naturligtvis lite speciellt för norrköpingsborna. Ulf Lundell inledde lördagens konsert i fullsatta De Geerhallen med att gratulera oss till guldet samtidigt som han berättade att han själv inte var det minsta fotbollsintresserad. Men han gratulerade till guldet och därpå blev det stort jubel bland publiken.

När sen delar av publiken gång efter annan hojtar, skriker, vrålar, brölar ”IFK”, tycker jag inte bara det är dålig hyfs. Jag tycker det är väldigt oartigt mot artisten och hans band och visar brist på respekt.

Nåväl, herr Lundell har fyrtio år bakom sig som artist. Jag har nog varit med honom lika länge. Jag hörde Uffe första gången 1976, när min brorsa köpt LP:n ”Vargmåne”. Jag vet inte hur många gånger jag har sett honom spela men det är väldigt många.

Flest var det sommaren 1991, då följde jag honom från stad till stad, Finspång, Örebro, Gamleby, Eskilstuna, Stockholm och så vidare. Jag var nere i Hultsfred vid den spelningen som ställdes in och efter vilken Uffe sa de bevingade orden: ”En inställd spelning är också en spelning”.

Då tyckte jag han snackade skit, men i efterhand kan jag ge honom rätt. För jag minns ju händelsen fortfarande och jag minns känslan när jag såg skyltarna med orden ”Ikväll inställt”.

Efter det svalnade mitt intresse lite grann. Men när jag under en period arbetade på Norrköpings Tidningars kulturredaktion var min högsta önskan att få recensera Lundell. Jag fick min önskan uppfylld. Flera gånger dessutom.

Men nu är det flera år sedan jag såg Ulf Lundell. Jag köper inte längre hans nya alster, jag läser inte hans böcker. Han var under många år min ”husgud”, så gick det över.

 

Ljudet blir fel. Texterna, som är Ulf Lundells styrka, försvinner i en ljudkuliss i De Geerhallen.

 

Efter fyrtio år får det räcka tycker Uffe och aviserar att detta blir hans sista turné. De luttrade fansen vet att det där har vi hört förut. Otaliga är de gånger Ulf Lundell sagt att han gör sin sista skiva, sin sista turné, sin sista intervju, sin sista… men till allas glädje håller han alltjämt liv och tag i det han håller på med.

Vad ska man då säga om kvällens spelning i De Geerhallen? Ja, Lundell gör ett lite trött intryck. Han ser ut som om han är rätt mätt. Och då är detta bara hans tredje gig den här vändan.

Det kan bero på att han, i mitt tycke, inte riktigt får publiken med sig. Han själv tror att det beror på ”detta med sittande publik”, som han uttrycker det. Jag själv tror att det beror på att De Geerhallen är helt fel lokal för en artist som Ulf Lundell. Ljudet blir fel. Texterna, som är Ulf Lundells styrka, försvinner i en ljudkuliss som bara sköljer över en. Nej, det blir inte bra.

Uffe ska man se och höra utomhus, på slottsgårdar, eller i parker. Där det får plats många och där man kan dansa loss, bäst man vill och skråla med i låtarna och händerna i luften. Ja, ni vet säkert vad jag menar.

Men jag upphör aldrig att förvånas över den energi mannen har. Han är i alla fall 66 år, eller han fyller det om knappt en månad (20/11). Och orkar hålla igång och ger verkligen järnet i tre timmar. Fantastiskt.

Vid kvällens konsert spelades framför allt låtar från ”Den vassa eggen” (1985) och framåt. Det var det albumet som fick epitetet ”skilsmässoplattan”. Från den får vi höra Chans, Rialto, Aldrig så ensam, En fri man i stan, fina Lit de parade och naturligtvis titelspåret Den vassa eggen. Sen får vi höra en del från ”Xavante” (1994), som exempelvis låten Xavante och Gruva. Helt nya för mig var Jag jobbar för hårt och S:t Monica (den sistnämnda gillade jag skarpt).

Och jo då, vi får höra de alltid önskade Oh, la la, jag vill ha dej, Snön faller, Kär och galen och eftersom han var i Norrköping Jag går på Promenaden också.

 

Uffe och vapendragaren Janne Bark. Killarna i bandet är otroligt samspelta över lag.

 

Men visst var det många låtar jag saknade, så är det alltid med herr Lundells konserter. Jag hade exempelvis gärna lyssnat till något från dubbelalbumet ”Evangeline”. Ni vet det Ulf Lundell gjorde när han hade blivit frälst. Där finns flera riktigt fina låtar, men dem spelar han sällan eller aldrig. Min personliga favorit Strändernas svall har jag aldrig hört live.

Men så där blir det alltid på en Lundell-konsert. Skulle han spela allt man önskade, fick han väl hålla på ett par dagar. Han har ju en enorm låtskatt att ösa ur.

Killarna i bandet är otroligt samspelta och det är tydligt att det är många timmars repetitioner bakom. Främst gillar jag den energiske trummisen Andreas Dahlbäck, som verkligen sliter med de många låtarna. Och jag gillar starkt Marcus Olssons saxofonsolo i introt till Aldrig så ensam. Den gamle vapendragaren Janne Bark gör ursnygga gitarrsolon. Men han går inte ner på knä, som han gjorde förr. Förståeligt naturligtvis, även han är ju till åren kommen.

Nå, jag vet inte hur allvarlig Ulf Lundell är när han säger att detta är hans sista turné. Nu på morgonen efter konserten har jag lyssnat på cd:n Rent förbannad och han är verkligen arg över hur samhället ser ut i dag. Den ”nya” arga Uffe är rätt underbar.

För min personliga del känner jag att det är nog med stå och digga-konserter nu. Så jag säger tack och hej! Tack för alla härliga minnen, alla härliga skratt, alla möten med fantastiska människor och för all energi.

Text: Eva Lindblad
Foto: Josefina Dernsjö

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

DE GEERHALLEN Norrköping

31 oktober 2015
Ulf Lundell
Konsert
Publik: slutsålt
Arr: Louis de Geer

BANDUPPSTÄLLNING
Ulf Lundell, sång och gitarr
Marcus Olsson orgel och saxofon
Andreas Dahlbäck, trummor
David Nyström, piano
Janne Bark, gitarr
Jens Frithiof, gitarr
Surjo Benghis, bas

LÄNKAR
Ulf Lundell hemsida