Planer smids. Lady Macbeth är krigaren och lorden den lismande intriganten i Kultuskolans och Fritidsgårdarnas uppsättning av Macbeth på Hagebyhus.
Är häxorna bara en människornas fantasi?
Stora känslor och viktiga frågor tar plats på scenen när Kulturskolan och Fritidsgårdarna gör sin egen version av William Shakespeares tragedi Macbeth. Till vemodiga toner av sång ser vi soldater uppställda redo för strid. I Skottland råder klankrig och mycket blod kommer att flyta innan striden är över.
Tre vita varelser svävar omkring på slagfältet och utdelar sin dom – dö eller leva. Det är de tre häxorna som kommer att spela en avgörande roll i denna tragedi. Det är de som tänder en eld av maktbegär i Lady Macbeths hjärta och det är de som förutspår det ödesdigra slutet.
Segerfest. Krigarna firar hemma hos paret Macbeth, Drottning Diana och hennes hov kommer dit.
Ja, i denna version av William Shakespears Macbeth är det lady Macbeth som är den kungliga krigskämpen som vinner striden åt sin drottning Diana. Men mer om detta lite senare. Nu tillbaka till slagfältet. Efter att striden är vunnen beger sig lady Macbeth hemåt tillsammans med sin stridsbroder Banquo. På heden möter de tre vitklädda kvinnor som spår deras framtid. Drottningen kommer att belöna Lady Macbeth med en fin titel.
När denna spådom slår in inser lady Macbeth att hon kan gå längre än så, kanske till och med bli drottning själv en dag… Hennes make är inte sen att förstå sin hustrus nyvunna smak för makt och smider planer för hur det ska gå till.
När drottningen är röjd ur vägen finns ingen återvändo. Lady Macbeth inser snart att vänner snabbt kan förvandlas till fiender och det gäller att vara den som slår till först för att inte gå under.
Bearbetningen av pjäsen har gjorts varsamt. Intrigen och grundhistorien finns kvar, men i en avskalad form. Det är fortfarande ett myller av karaktärer på scenen där vänskapsband och släktband tvinnas samman till en väv där alla är del av samma berättelse. Det goda mot det onda – mellan människor och inuti människor – är den röda tråden.
Replikerna uttalas inte på blankvers, med undantag för de tre häxorna som har kvar ett mer stiliserat språk. Dessa väsen svävar över allt som sker och fungerar som berättare och kommentatorer på en och samma gång. Men om de är onda eller goda är frågan, kanske är de en produkt av människornas egen fantasi för att få fatt i sina innersta drömmar eller farhågor. Josefin Matsson, Linn Berggren Roback och Julia Ohlsson Orell övertygar stort.
MacDuff och häxorna. Även hans öde rymmer förutsägelser.
Jag imponeras överlag av de unga skådespelarnas förmåga att gestalta människor av kött och blod. De lyckas också förmedla den förändring som flera av dramats aktörer genomgår. Lady Macbeths förvandling från rättrådig god kämpe till en maktfullkomlig tyrann är helt trovärdig i Mathilda Lindströms gestaltning. Hennes sliskige och lismande make, som spelas mycket övertygande av Martin Braesch, förvandlas till en skugga av ånger och förtvivlan när han inser vad han har medverkat till.
Katja Lundgren gör drottning Diana till en värdig och vis kunglighet som oroar sig för sitt folk som strider för hennes rike. Både hennes hållning och hennes precisa sätt att uttala sina repliker understryker den ställning hon har.
Också Adam Daagh arbetar med både kropp och röst när han levererar pricksäkra iakttagelser som den försupne portvakten. För övrigt den enda karaktären som representerar de mer burleska ur Shakespeares persongalleri.
Föreställningen har berikats med musik som förstärker och skapar stämningar. Musik av det hårdare slaget, åt hårdrocken till, ackompanjerar både strider och banketter. En hotfull klang som mycket effektivt skapar osäkerhet och splittring. Var lurar nästa fara? Vem kan jag lita på?
Låtarna sjungs på originalspråket engelska och ger uttryck för tankar och känslor som inte uttalas. Både kören Salta Röster och enskilda skådespelare gör fina sånginsatser.
Synd bara att musiken ibland stängs av brutalt utan nertoning. På samma gång försvinner känslan och stämningen som musiken byggt upp. Lite mer känslighet är önskvärt.
Ingen återvändo. Mordet på Drottning Diana för Lady Macbeth ut på en allt smalare väg.
Scenrummet är avskalat med några få scenelement. Två vepor med det kungliga emblemet, några träkuber som kan användas till lite allt möjligt, en stol. En övre balkong utnyttjas för vissa scenerier och bidrar till variation och spänning. Kostymerna är ambitiösa. Drottningens klänning är magnifik. Det skotskrutiga tyget återkommer i flera av kostymerna, även om man inte är så strikt i hur rutorna kombineras. Fina detaljer i stridsmunderingen.
Så ska jag då återkomma till de två starka kvinnorna lady Macbeth och drottning Diana. Det är ofrånkomligt att det spelar roll att dessa två mansroller har skrivits om till två kvinnoroller. Det är inte kvinnor som spelar män utan det är kvinnor som gestaltar kvinnor.
Det är ett effektivt sätt att få oss att reflektera över manligt och kvinnligt, hur traditionellt manliga egenskaper tolkas när de egenskaperna återfinns hos en kvinna. För min egen del tycker jag att könstillhörigheten blir mindre intressant och att mänskligheten träder fram tydligare. Det är våra handlingar som definierar oss, inte könet.
Denna uppsättning berör mig djupt, och jag hoppas innerligt att den finner en publik utöver entusiastiska föräldrar och släktingar. Det förtjänar både uppsättningen och ungdomarna.
Text: Felicia Eriksson
Foto: Ann-Charlotte Sandelin
BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR
HAGEBY HUS Norrköping
Premiär 3 november 2015
Spelas även 5, 7, 8, 10, 11, 13, 14 november
vardagar kl 18.30, helger kl 16
Macbeth
av William Shakespeare
Produktionsteam: Sofie Larsson, Pia Molin, Annika Svensson
Annelie Jöbring, Lina Blikstad, Filip Carlson,
Mats Karlsson, Tobias Bergsten, Kaja Vaht,
Viktoria Ahlin, Marcus Fyrberg och Mattias Wackenhag
Teknik: Musikservice
Produktion: Kulturskolan och Fritidsgårdarna i NorrköpingMEDVERKANDE
Skådespelare och sångare från Kulturskolan och Fritidsgårdarna
LÄNKAR
Kulturskolan hemsida Facebook FB-evenemang
Macbeth blir musikteater i Hagebyhus reportage Kultursidan.nu 1/11 2015