Ett gott samarbete orsakar nya mordgåtor. Kerstin Ryderstedt och Åke Bjurhamn
har kommit ut med sin tredje polisroman.

Hälften var enligt Sjöwall och Wahlöös skrivarmodell

I författarparet Kerstin Ryderstedt och Åke Bjurhamns nyligen utkomna polisroman Skuggor från det förflutna ställs den geneverdrickande kriminalkommissarie Otto Wester inför nya mordgåtor i den fiktiva staden Vidaholm. Kultursidan.nu har träffat de två författarna som berättar om sina arbetsmetoder.

Vi träffas en eftermiddag i Bjurhamns bostad och vårt samtal inleds med att de två författarna beskriver hur deras samarbete inleddes för en del år sedan.

– Jag har alltid varit en läsande och lyssnande person, berättar Kerstin, och dessutom väldigt road av att skriva. Jag hörde av mig till Åke och föreslog att han skulle ta med några av mina berättelser i nättidningen Fanzinet, som han är redaktör för.

– Kerstin kom småningom att bli fast medarbetare i Fanzinet, där hon specialiserade sig på korta rysarnoveller med dramatiska slut, berättar Bjurhamn. Småningom föddes tanken att vi skulle skriva någonting tillsammans, vilket ledde till polisromanen Mord och röda fjädrar, den första delen i den s k Vidaholmstrilogin, som gavs ut 2007. Den följdes året därpå av Brudslöjan.

Det berömda författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev, enligt vad de själva påstod, vartannat kapitel i de tio polisromaner som tillsammans utgör romansviten Roman om ett brott (1965–1975). Deras påstående har ifrågasatts av litteraturvetare som bland annat menar att romanerna är alltför stilistiskt konsekventa för att vara utförda av två olika författare. Det må vara hur det vill med den saken, men Ryderstedt och Bjurhamn arbetar verkligen efter den princip om att skriva vartannat kapitel som Sjöwall och Wahlöö sade sig använda. Och de tycker att det fungerar utmärkt.

– Inte minst därför att det för oss är ett väldigt effektivt sätt att arbeta, säger Åke. Om inspirationen av någon anledning tryter för någon av oss så kan den andre fortsätta att skriva på. Arbetet förs på det sättet framåt hela tiden.

– Rent praktiskt går det till så att en av oss skriver några sidor eller kanske ett helt kapitel, berättar Kerstin. Sedan lämnas texten över till den andre, som först kanske korrigerar det nyskrivna och sedan fortsätter med berättelsen.

– Vi känner varandra så pass väl vid det här laget, Kerstin och jag, att ingen av oss tar illa upp om den andre ändrar lite i texten, säger Åke. Man kan beskriva det som ett helt prestigelöst samarbete.

När en ny roman ska skrivas träffas de två och tänker tillsammans ut ett första manusutkast. Den färdiga romanen skiljer sig dock en hel del åt från det första utkastet.

– Ibland känns det som att slutresultatet inte har någonting att göra med ursprungstankarna, säger Åke med ett skratt. I själva verket växer berättelsen fram under skrivandets gång. I den senaste boken till exempel, bytte vi mördare två gånger. Men det känns ändå viktigt för oss att ha en grundstomme att luta oss emot.

De medverkande karaktärerna är av avgörande betydelse för Ryderstedt och Bjurhamn; det känns nästan som att de är viktigare än själva storyn. Kerstin förklarar att hon känner en oerhörd tillfredställelse då de lyckats riktigt bra med en karaktärsbeskrivning. Det gäller originalet Håkan Knutsson i Brudslöjan eller den lätt försupne Evert Gran i den senaste boken.

Den arbetsmetod de använder sig av ser ut på ett alldeles särskilt sätt.

– Till att börja med bestämmer vi oss för vad de medverkande ska heta, berättar Åke, och utifrån deras förnamn försöker vi sedan skapa oss en gemensam bild av dem. Detta genom att söka efter bilder på internet av ”riktiga” personer som bär dessa förnamn.

– Om vi till exempel letar efter någon som heter Carina, säger Kerstin, så googlar vi och får fram en mängd foton på olika Carinor. Sedan väljer vi ut den som vi tycker ser mest intressant ut, och bäst motsvarar den Carina som finns i vår berättelse.

Ibland kan det också hända att någon i författarnas bekantskapskrets får stå som modell för en romankaraktär. Så är exempelvis fallet med huvudpersonen Otto Wester. Förebilden till honom var doktor Bo Evert Johansson, en gammal vän till Åke. Både Kerstin och Åke är dock noga med att betona att det bara är till det yttre som de verkliga personerna motsvarar berättelsernas karaktärer.

Innehållsmässigt skiljer sig romanerna i Vidaholmstrilogin en hel del från de svenska deckare som för närvarande översköljer bokmarknaden. Miljöer, intriger och personer i Ryderstedts och Bjurhamns böcker påminner mer om verk av Maria Lang och Stieg Trenter än Henning Mankell och Håkan Nesser.

– Gemytet och humorn är viktiga ingredienser för oss, säger Åke. Vi ser ingen anledning till att frossa i blod och realistiskt våld. Däremot är de kulturella inslagen av stor betydelse.

Själv läser inte Åke mycket av det nya som skrivs inom deckargenren. Han föredrar att istället läsa om sina favoriter Lang, Trenter och Folke Mellvig. Kerstin läser en hel del nya deckare men av de svenska vill hon bara framhålla Annika Bryn. Engelsmannen Lee Child är annars en av hennes stora favoriter.

På den avslutande frågan om vilka öden som i framtiden väntar Otto Wester är de båda författarna en smula förtegna. De antyder att han kanske kommer att få byta miljö, men försäkrar att han även fortsättningsvis kommer att konfronteras med döda kroppar. Det låter onekligen spännande. Den som lever får se!

Text och foto: Lars-Ove Östensson

• Litteratur

• Skuggor från det förflutna
  av Åke Bjurhamn och Kerstin Ryderstedt
  Vulkan

LÄNKAR

Bokförlaget Vulkan hemsida
Pusseldeckare i Maria Langs efterföljd recension Kultursidan.nu 12/9 2011

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR