Anonymitet. Fotograferade i dunklet på Arbetets museum blir intrycket att konstnärer är utbytbara. Så är det förstås inte i den stora utställningen Prekär: om det nya arbetslivets estetik och etik.

 

”Jag är flexibel och nyfiken”

 

Brandfacklan uteblir. En rad konstnärer har tagit sig an begreppet prekariat (proletariat i en prekär situation). Samlingsutställningen Prekär: om det nya arbetslivets estetik och etik på Arbetets Museum är sevärd, men splittrad. Den borde ha curerats hårdare.

Utställningen säger sig ta avstamp i det tämligen nya uttrycket prekariatet – en sammankoppling av orden proletariat och att befinna sig i en prekär situation. Det är en verklighet för många idag. Sedan slutet av 1970-talet har arbetsmarknaden förändrats till en mer ”flexibel” verklighet. Vi har fått hem/distansarbete, bemanningsföretag och projektanställningar. Flexibelt ur arbetsmarknadens synvinkel. Prekärt ur de arbetssäljandes.

Detta skulle kunna varit en brandfackla för att få igång en diskussion om detta heta ämne, men tyvärr svalnar intresset en smula när man märker att det inte riktigt är konsekvent. Knappt hälften av konstnärerna håller sig till ämnet, och intrycket är splittrat. Därmed inte sagt att utställningen inte är sevärd. Även om det inte håller ihop finns här många bra delar.

 

Kalle Brolin vid väggen där han gestaltar förhållanden som berör arbetet som personlig assistent.

 

Kalle Brolin har 25 års erfarenhet från arbete som personlig assistent, vilket han bygger sitt konstverk Bruket (Enkäten, Annonsen, Tystnaden) kring. Det är en stor vägg med text och tre videos som handlar om arbetet med brukaren, arbetsförhållanden och den dubbla tystnadsplikten. Första filmen är en miljö från datorspelet The Sims som ”två personliga assistenter” byggt upp för att kunna bearbeta sina upplevelser. Att den ena är han får man anta, men tystnadsplikten slår väl till redan här.

Den andra representerar delen Annonsen och visar värdeord som ”flexibel”, ”positiv” och annat nonsens på skärmen. Han har saxat orden ur arbetsplatsannonser för personliga assistenter. Oftast frågas det inte efter vare sig utbildning eller erfarenhet. Däremot ska man (tydligen) vara en sammansättning av alla goda egenskaper som finns.

Tredje skärmen handlar om Tystnaden. Som assistent har man tystnadsplikt både mot brukaren och utåt allmänheten (oss). Därför har den intervjuade personen placerats i ett anonymt rum, ljudet tagits bort och ansiktet består av pixlar. Den är i och för sig textad. Men texten har också censurerats. Man skulle kunna säga att det leder till mer frågor än svar. Särskilt om en absurd arbetssituation.

Enkäten tar upp större delen av skärmväggen. Han har utgått från ett frågeformulär skapat av Karl Marx 1880. Nu får vi äntligen veta något. Svaren är anonyma (förstås) och kanske därför mer ärliga. Nu framstår arbetet än mer absurt. Frågan är hur man enar så löst anställda människor som inte ens får tala om sin situation..?

Kalle Brolin låter hälsa att han gärna vill få kontakt med fler personliga assistenter som vill svara på enkäten (kabrolin@gmail.com). Kalle Brolin har ställt ut i Norrköping tidigare, på Museet för glömska 2009.

 

<
Du är. Marika Troili och hennes keramiktallrikar som bara blev halvhyfsade, trots uppmuntrande tillrop.

 

Marika Troili har läst platsannonser. Sedan har hon omvandlat kvalifikationsbeskrivningarna till jag-form och spelat in sitt tal. Till detta bombardemang av positiva egenskaper (”Jag är flexibel och nyfiken. Jag är stresstålig…”) som mantran har hon suttit och försökt lära sig dreja tallrikar. Det blev ju inget vidare, om man säger så. Du är, heter det.

Hon har också ett antal bärbara datorer som står och startar om sig själva hela tiden, Keep improving II. De är symboler för ett dygnet-runt-samhälle som aldrig slutar arbeta. Det handlar också om utbytbarhet och minnesförlust, säger hon. Jag tycker även att det ställer frågor om distansarbete, att sakna en fast arbetsplats och att behöva jobba på stående fot.

Emma Tryti har ett verk med den upplyftande titeln Arbetsmiljöverkets statistik över arbetsolyckor med dödlig utgång 2014. Det är vad det heter, överfört till bild. 41 akvareller med sakliga påskrifter talar sitt stumma språk. Ja, det är ju snarare akvarellmålade illustrationer än akvareller. Torrt, iakttagande och kliniskt. Inte märkvärdiga var för sig, men effektivt. Och obegripligt. Hon vill visa det ”oerhört tragiska i att folk går till arbetet och dör”. Ja. Men? Synd att hon inte var på pressvisningen, för detta förstår jag inte.

 

Bildhuggeri. Idle hands av Anna Ihle som undersökt arbetet med att kopiera en kyrkängel.

 

Anna Ihle, bördig från Stavanger, har karvat i trä. Som straff. Riktigt för att plåga sig. Hon har försökt göra en kopia av en träängel från kyrkan där hennes morfar var präst. Det gick väl inget vidare. Jo, de grovhuggna bitarna som hänger i tjocka rep huller om buller är mycket vackra. Men de har inte mycket gemensamt med ängeln (barock?) på bilden bredvid.

”Varför är det så fint och viktigt att jobba arslet av sig?” – Det var frågan hon ville ha svar på.

Den omvända inspirationen kom från Haugeanismen, startad av Hans Nielsen Hauge (1771-1824), en protestantisk rörelse som menade att lycka kom av hårt arbete. Hennes snideri kompletteras med akademisk research av de protestantiska kraven. Men, till hennes stora överraskning, visade det sig att hon njöt av det hårda arbetet. Verkets titel, Idle Hands, blir därför dybbeltydigt.

Anders Rundberg, Homa Badpa och Amanda Petersons film Pigan/Let’s get free handlar om den svenska städbranschen. Det är en kortis på 12 min som skildrar hur Peterson och Badpa tar sig från Biskopsgårdens förortsmiljö till den andra (och finare) delen av Göteborg för att städa. Peterson är, och Badpa var, medlemmar av organisationen Pantrarna – För Upprustning Av Förorten. Rundberg jobbar som filmare och går filmprogrammet på Valand. Det är en spelfilm, men det bästa är (säger han) om man inte är säker på det eller om den är dokumentär.

Daria Bogdanska. Som nyanländ till Sverige fick hon jobb på restaurangen Curry Hut i Malmö. Upptäckten att personalen behandlades olika beroende av hudfärg, och att papperslösa anställda fick låga svarta löner fick henne att driva en rättsprocess mot företaget. Det skildras i olika tidningsutklipp och original till en serieroman. Den ges ut av Galago förlag våren 2015, står det. Men istället kommer den på Ordfront förlag våren 2016, ser jag. (Dags att ändra texten?) Bogdanska är utbildad på Serietecknarskolan i Malmö. Och hon vann rättsprocessen.

 

Träsnitt. Titelverk av Celie Eklund.

 

Celie Eklund. Genom att använda beprövade tekniker inom arbetarrrörelsen som träsnitt, litografi och screentryck försöker hon ge en alternativ bild av hur den fackliga kampen skulle kunna föras idag.

Om den nu riktade sig mot exploateringen genom bemanningsföretag, vill säga. Eller om den vågade peka på hur Arbetsförmedlingen deltar i förnedrandet. Åtminstone är det vad jag tror hon vill säga, budskapet är lite oklart. Bladguld skapar en ironisk ton. Hon är även andracurator till utställningen tillsammans med Hans Carlsson.

Annika Eriksson. Genom att låta personalen på Malmö Museer presentera sig framför filmkameran och sedan ta en sittplats i ett rum har konstnären lurat dem alla. Syftet är att kartlägga sociala sammanhang och hierarkier. Kanske det, kanske. Snarast tycker jag hon blottar sin egen oärlighet, och experimentet känns riggat. Hon fick åtminstone inga nya vänner på kuppen.

Angelica Falkeling. I videoverket Hawaiian shirt day har konstnären inspirerats av vad som också kallas ”Aloha day” och som lett fram till begreppet ”Casual friday”. Filmen är gjord som en instruktionsfilm, men man känner att den andas ironi. Den 15 december gör hon en läsning på museet, och då blir det antagligen tydligare.

Ioana Cojocariu. Hon har inget att visa än, utan hennes projekt går ut på att kartlägga stadens offentliga rum. Hon har redan en tid arbetat med en grupp kvinnliga kulturarbetare (vilka berättas inte) här i staden. Det kommer att leda fram till en stadspromenad, också den den 15 december, där kvinnligt lönearbete och produktivt och reproduktivt arbete ska belysas. Det blir spännande vad vi får se, och det ska leda till verket Making a living: Ett försök att återerövra arbetets språk – en ”Walk & talk session/videodokumentation”. Vi får väl anledning att återkomma till det.

Utställningens curator har varit Hans Carlsson från Sveriges Konstföreningar tillsammans med Celie Eklund. Idén föddes i diskussioner mellan henne och konstnärskollegor innan Carlsson kom in. På en fråga om deltagarna valts ut av sig själva är svaret ja, delvis. Och resten har han valt ut.

Det är ingen dålig utställning, men den borde ha curerats hårdare. Den gemensamma nämnaren är nu bara att det handlar om arbete. Och är inte det ganska självklart på Arbetets Museum? Antingen har inte alla deltagare hållit sig till ämnet, eller så är ämnet påklistrat i efterhand.

Text: Michael Strandhed
Foto: Sven Åke Molund och Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

ARBETETS MUSEUM Norrköping

27 oktober 2015 
– 24 januari 2016
Prekär: om det nya arbetslivets estetik och etik
Utställning
Curator: Hans Carlsson och Celie Eklund
Prod: Sveriges Konstföreningar i samarbete med Arbetets museum

KONSTNÄRER
Daria Bogdanska
Kalle Brolin
Ioana Cojocariu
Celie Eklund
Annika Eriksson
Angelica Falkeling
Anna Ihle
Anders Rundberg, Homa Badpa och Amanda Peterson
Marika Troili
Emma Tryti

LÄNKAR
Arbetets Museum hemsida Facebook Prekär
Daria Bogdanska hemsida info
Kalle Brolin hemsida projekt
Celie Eklund hemsida
Angelica Falkeling hemsida
Anna Ihle hemsida
Marika Troili hemsida
Emma Tryti hemsida