[flickr]http://www.flickr.com/photos/kultursidan/6141462332/[/flickr]

Ekman med samtalspartner

Teaterchefen och det publika samtalet

Som ett slags avslutning på Norrköpings konstmuseums utställning Marie-Louise Ekman – Filmer & pjäser, bjöds konstnären själv in till ett samtal inför publik. Ett publikt samtal. Det är naturligtvis ett mycket trevligt initiativ, viljan att samtala snarare än att föreläsa, att tala med och inte till. Men denna samtalsgenre är en aning stiliserad, och följer få konventioner vi känner från andra typer av samtal. Begreppet ”samtals” formella definition lyder: ”muntligt utbyte av synpunkter eller upplysningar vanl. på relativt informellt sätt”.

Det publika samtalet är, per definition, formellt: en tid och en plats är angiven; det finns en publik som inte fritt kan delta i diskussionen (naturligtvis för att undvika en kaotisk situation); det finns vanligen en samtalsledare, eller moderator som leder det publika samtalet framåt vilket nödvändiggör ett slags agenda och/eller dramaturgisk uppbyggnad. I det här fallet betraktas konstnär och samtalsledare på en scen. De har varsin fåtölj och är belysta. Samtalet spelas in, både ljud och bild. De samtalar sinsemellan, och mot slutet välkomnas frågor från publiken. Trots viljan att närma sig publiken upplever jag ett slags distans; men det är nog bara samtals-genrens allmänna, men ändå relativt fasta, villkor.

Aldrig tidigare har Marie-Louise Ekmans filmer visats på detta sätt; museet formligen kryllar av små temporära biografer som visar filmer – vissa korta, vissa i långfilmsformat – om och om igen. För den intresserade har utställningen varit en unik chans att uppleva ett filmiskt retrospektiv.

Konstnären själv menar att hon inte har något särskilt behov av att se sina gamla filmer. Inte heller sina målningar. De ”gamla” uttrycken står för en specifik bearbetning, en sökan efter förståelse som med tiden inte alls har samma relevans. Åtminstone inte för henne själv. Hon beskriver det som att ”skåda in i ett annat universum.”

Däremot understryker hon vikten av att iaktta andra konstnärers verk, såväl nutida som forna; här finnes ett slags ”mätning” med, framförallt, konsthistorien. En välbekant problematik: den stundom bedrägliga inmutningen av någon liten bit land inom konstvärlden, det dialektiska förhållandet mellan nyskapande och tradition; betänk de många ”picassofigurer” som i god seriell anda återkommit i hennes tavlor, som en sorts seriefigurer, som hon själv kallar dem. Konstnärens mål är i slutändan – om jag lyckats tolka hennes ord korrekt som någon form av råd eller maxim för den som söker sig till konstvärlden – är att skapa behovet av en själv; skapa hela kedjan från idé till utställning/film/tavla.

Långt ifrån alla av hennes figurer som återkommer på såväl film- som målarduk kommer från konsthistorien – många har fått drag eller manér som Ekman funnit i helt arbiträra möten med möten med andra människor, något som hon finner mycket viktigt. Hon medger att hennes nuvarande arbete som Dramatenchef inte verkat hämmande vad gäller denna tendens – snarare tvärtom. (Troligen inte hennes tidigare arbete heller, som rektor för Konsthögskolan.)

God kontakt med skådespelare har Ekman haft under många år. Med risk för att låta högtravande kan man nog hävda att större delen av Sveriges ”skådespelarelit” medverkat i hennes filmer. Vissa skådespelare, som Örjan Ramberg, har återkommit flera gånger under åren. Många gånger finns tanken, minnet, bilden av skådespelare i Ekmans huvud redan på manusstadiet. De ger en röst till det skrivna ordet. Och det ger energi till processen, säger Ekman.

I slutändan är det inte alltid säkert att just samma skådespelare faktiskt gör rollen, och i sådana fall tjänade modellen endast som inspiration – Ekman benämner dem muser. Men i vissa fall fortsätter den konstnärliga relationen hela vägen från idé till premiär – Ekman benämner dem levande färgtuber.

Och vad gäller filmarbetet är rollbesättningen halva jobbet – Ekman beskriver ett slags lek mellan skådespelarens syn – eller önskan – på vem de är, hur de framställs på scen och film å ena sidan, och de roller hon ger dem å den andra. Ett exempel på detta är redan nämnda Örjan Ramberg som ofta ges roller som är överdrivet underkuvade eller feminina. Ekman tycks njuta av denna form av utmaning för sina skådespelare och berättar om denna process inom processen som något som till syvende och sist liknar livet självt: ytan som omger oss är skör. Hon tycker att konsten borde arbeta mer med sådana frågor, sådan utforskning.

Som när hon satte Georg Rydeberg och Sune Mangs i samma radiostudio för att spela sin pjäs ”Den falska människan” 1981 – för att göra en lång och rolig historia kort (eftersom jag omöjligen kan återge den i skrift) blev Rydeberg skenblind av nervositet, och Mangs livrädd för Rydebergs storhet och därför reducerad till en svettig klump. Men det gjorde inte slutresultatet sämre. Om något fallerar är det en del av processen. Leende säger Ekman att hon saknar fantasi för att tänka: ”tänk om det inte går…”

Och därför är rollbesättningen halva jobbet för Marie-Louise Ekman. Hon väljer skådespelare, och inte personer som ska leverera repliker. Och när hon ska nämna ett exempel på något dylikt, en skådespelare som lyckas förmedla något alldeles särskilt i ett slags kamp mellan sig själv och sin roll, säger hon utan att tveka Anders Ek som Don Quijote på Dramaten. Den spelades 1972 och får väl stå som vittnesbörd för hur en scenisk gestaltning kan ta tag i en människa, och behållas inom henne livet igenom. Åtminstone för Marie-Louise Ekman.

I Stockholm på 1960-talet kunde man följa Truffauts, Godards, Fellinis och Buñuels karriärer på de olika biografer som staden erbjöd. Ekman liknar det med att köpa Bob Dylans, eller Rolling Stones senaste skiva. Men denna öppenhet, som är svår att finna idag (åtminstone i biografformat) står paradoxalt nog mot den nutida tekniska enkelheten – på den tiden gjorde man film på 16 och 35mm, idag på digital video, till och med mobiltelefoner. Hon understryker vikten av att vem som helst kan göra film idag, om man bara vill. Och i slutändan kommer detta skriva om filmmediets betydelse, uttryck och framtid. Och det är bra, i teorin. Och kanske lämnades uttalandet lite för hastigt, kanske på grund av sin till synes inneboende logik. För vill vi att alla ska göra film?

Det publika samtalet, precis som de flesta samtal, var till slut över. Skillnaden mot ett vardagligt samtal var att detta tog slut i enlighet med tidsschemat.

Mot slutet var det dags för publikfrågor, och de varierade från det seriella i Ekmans arbeten, till ”tips” på hur man lockar kända skådespelare till sina filmprojekt (det senare besvarades med att det inte fungerar riktigt så – skriv bra manus!). Publikens aktiva del av ett publikt samtal är på sätt och vis en specifik subgenre; de inledande frågorna är något slags riktmärke för fortsättningen, tillsammans med den tidigare publikexkluderande.

Jag funderade ut några frågor, som jag naturligtvis hade kunnat ställa, men upplevde inte att just denna kväll var rätt för dem. Jag sparar dem till den dag jag får möjlighet att samtala med Marie-Louise Ekman. Jag skulle vilja fråga om det är roligt att vara Dramatenchef, om hennes upplevelser som ömsom fri konstnär, ömsom chef för några av de starkaste, mest traditionsimpregnerade kulturinstitutionerna i Sverige. Jag gissar att hennes berättelser är mycket intressanta. Så kanske hade jag hellre lyssnat till en sorts föreläsning, istället för ett publikt samtal, som jag i ärlighetens namn inte kände mig som en del av. Utan att för den sakens skull säga att någon gjort något fel i att anordna detta samkväm. Tvärtom.

*

Sådana saker funderar jag kring medan jag väntade på pendeltåget, på väg hem från Norrköping. Mannen bredvid mig på perrongen, en rundlagd mustaschprydd herre med tunt hår, öppnar en enlitersflaska Champis och dricker girigt.

Vad skulle Marie-Louise Ekman göra med en sådan karaktär i sin konst? Vad ska jag göra?

Text och foto: David Torell

FLER BILDER – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157627655594844″]