Klockan tickar envist fram varje vardagsminut. Wendy (Ann-Sofie Andersson Kern) är för stor för att drömma tycker hennes föräldrar och vill sätta stopp för det. Med fantasins hjälp flyr hon till landet Ingenstans.

 

Urtidsdjuret måste nämnas

 

1984 heter föreställningen som Östgötateatern nu ger i Linköping. 1984 upplevde jag teater för första gången. Det var i Linköping och Östgötateatern gav då Bröderna Lejonhjärta i regi av Mats Huddén. En familjeföreställning. Ikväll var jag stundvis tillbaka i mitt fnittrigt sjuåriga jag när jag från bänkrad elva upplevde familjeföreställningen Wendy & Peter Pan.

Nina Jemth och Pelle Öhlund som står för regi och manus har satt Wendy som huvudperson. Boken jag fick från Kalle Ankas bokklubb, när jag var lite gosse, hette ”Peter Pan och Lena”. Men det var på 1980-talet. Innan revolutionen. Det är Wendy och Wendys fantasi som är den utlösande och drivande faktor som skapar berättelsen och Peter Pan. Självklart är Wendy huvudpersonen.

Berättelsen tar avstamp i någon sorts dåtid. Verkligheten och vardagen hos familjen Darling är inramad av en tickande klockas envishet. Pappa är orolig för räkningar och omkostnader. Tillsammans med mamma även orolig för Wendys eviga drömmande ut genom fönstret. Öppningsscenen är riktigt snygg när familjen hjälps åt att leta efter Wendy. Småbröderna John (Tobias Almborg) och Mikael (Gustav Appelberg) är lätt att tycka om. Scenografin flyter över scenen i ett fint samarbete med skådespelarna. Vardagsstress med sysslor och måsten stegras och det förklaras med tydlighet, av mamma och pappa, att fantasi och drömmar inte är någonting att ägna sig åt. Fönstret måste förseglas på någon vis… Med en krok.

Wendy hör föräldrarna prata om en krok och med den och andra fragment från verklighetens vardag beger hon sig in i drömmarnas värld. Snart fylls sovrummet av figurer som lever mellan dröm och verklighet.

 

Peter Pan (Krister Kern) med värjan i högsta hugg.

 

Peter Pan gör så äntligen entré. Han jagar sin skugga som har slitit sig. Skuggan projiceras på en stor skärm. Wendy och hennes småbröder hjälper till. Den här scenen är riktig snygg och rolig. En av höjdpunkterna. Ändå tänker jag att det är väl teater och inte film vi är här för att uppleva.

Scenografin är snygg och påhittig. Kostymerna något ojämna. Nä. Peter Pan måste inte ha gröna trikåer. Men han behöver inte heller se ut (eller för den delen uppföra sig) som en lightversion av Jack Sparrow.

Peter Pan tar med sig barnen på en flygtur till landet Ingenstans. Gestaltningen av flygturen över stjärnhimlen är både snygg och rolig att beskåda och här kommer kvällens stora spontanapplåd.

Väl framme i Ingenstans står det klart att vad som helst kan hända. Barnen ska på upptäcktsfärd. Det finns inget egentligt uppdrag eller mål. Det händer lite saker då och då, men handlingen har ingen rak linje.

Specialeffekter finns det av en levande sort i föreställningen genom akrobatik och cirkuskonster. Oftast imponerande och mycket snyggt som exempelvis när sjöjungfrun simmar. Indianernas presentationsscen är både snygg och spektakulär. Den är dock aningen för lång och blir i vissa moment en fristående uppvisning av konster som inte för handlingen framåt. Tyvärr känns vissa cirkusakrobatiska inslag som longörer, ditslängda för att vinna tid i ett scen- eller kostymbyte. Men publiken tjusas och det går susningar genom salongen för det är snyggt, kul och imponerande.

Sen då detta att professionella teatrar av idag, i pjäs efter pjäs, envist könsneutraliserar skådespelarna så att damer gestaltar herrar och herrar gestaltar damer. Det ligger väl i tiden även om det platsar bättre på mellanstadiets roliga timme. Men mitt vuxna, torra jag och min personliga smak spelar ingen roll i sammanhanget. Det här är en familjeföreställning och det är bra att visa att vem som helst, kille, hund eller tjej, kan leka/gestalta vad som helst. Dessutom är det skitkul att Stina von Sydows Starkey ser ut som Christian Zell.

 

Kapten Krok och hans handgångna män. I rollerna Nina Jemth, Patrik Voight och Stina von Sydow.

 

Urtidsdjuret måste nämnas. En söt och skrämmande varelse. Som en liten drake av kugghjul och metall. Kapten Kroks stora skräck. Mikael hör fel och säger urtids-uret och paralleller och symbolik kring verklighetens måsten och tidspress påminner oss igen. Mycket bra saga.

Kapten Krok är en nervig kille som saknar mamma. Roligt gestaltad av Patrik Voight. Hans sidekicks Smee (Nina Jemth) och Starkey (Stina von Sydow) är två klassiska och roliga puckon. Lättlurade och tröga. Nina Jemth upplevs ibland som en typisk barnteater-tant i en berättarföreställning med publikkontakt. På så vis sticker hon ut från övriga ensemblens spelstil.

Tillbaka till Wendy. Nämnas bör att Ann-Sofie Andersson Kern gör en bra Wendy som är tuff och nyfiken. Och just det ja. Musiken. Det finns ett antal fina sånger i föreställningen. Sånger som går att tycka om redan första lyssningen. Särskilt fint är det i början när Wendy sjunger ”Pappa förlåt”. Bra gjort av Jan-Erik Sääf som komponerat musiken.

Denna mycket fina och tänkvärda berättelse hade dock kunnat vara något kortare. Andra akten blir en transportsträcka mot en avslutning som avbryter sig själv. Slutfighten mellan Kapten Krok och Peter Pan huggs av och sen ska barnen plötsligt flyga hem och ta sina nyfunna vänner (De förlorade barnen) med sig. Tillsammans går de mot ett starkt vitt ljus. Kanske en något missvisande symbolik.

Föreställningen är mycket snygg och det märks att regissörerna tänkt i bilder på tidigt stadium. Som helhet är detta en fantasistimulerande bomb. En viktig injektion i en tid då elektroniska leksaker kan klara sig utan barn och där datorer tar för mycket uppmärksamhet. Tänkvärd för både föräldrar och barn. Underhållande för alla. Ta med barn och barnbarn till denna upplevelse. Ge dem lite saft och bulle i pausen så de håller även genom andra akten.

© Text: Johan Pettersson
© Foto: Markus Gårder / Östgötateatern

Sötast: Urtidsdjuret

Snyggast: Scenen med den simmande sjöjungfrun.

Bäst: Gustav Appelberg

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

STORA TEATERN Norrköping

18 december 2015 – 17 januari 2016

STORA TEATERN Linköping

1 april – 14 maj 2016

Wendy & Peter Pan
Familjeteater
Av: Nina Jemth och Pelle Öhlund
fritt efter J. M. Barries roman Peter Pan och Wendy
Regi: Pelle Öhlund och Nina Jemth
Scenografi och kostym: Magnus Möllerstedt
Biträdande scenograf: Paul Garbers
Musik: Jan-Erik Sääf
Ljusdesign: Pär Krantz
Ljuddesign: Björn Andersson
Mask och peruk: Anna Andersson
Projektioner: Signe Krogh
Cirkuskoreografi: Magali Bancel
Flygkoreografi: Mattias Lindström
Stagefighting: Janne Lindqvist
Prod: Östgötateatern

SKÅDESPELARE/CIRKUSARTISTER
Ann-Sofie Andersson Kern, Krister Kern
Stina von Sydow, Patrik Voight
Tobias Almborg, Gustaf Appelberg
Magali Bancel, Willy Boholm
Nina Jemth, Luiza Stanescu
Therése Angleflod, Mattias Lindström
Mikael Lindström, Hedvig Brodén, Karin Brodén
Lag lila: Jessica Leiby Weslien, Tuva Fyrk, Lisa Orraryd, Victoria Svensson och Amelia Ackeryd
Lag orange: Ali Asghar Khavari, Lovisa Wengerzink, Hedda Celander, Elin Sander och Lovisa Lager

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida Facebook Wendy & Peter Pan YouTube
Malmöduo bakom Wendy & Peter Pan reportage Kultursidan.nu 16/12 2015