Skärvor ur en livets spegel

Just nu går Theodor Kallifatides memoarer som sommarföljetong i Svenska Dagbladet. En pojke växer upp, först i en grekisk by, sedan tar morfadern honom i handen och reser till Athen dit föräldrarna och de äldre bröderna flytt. Han går i skola, fattig och med fel kläder, går i gymnasiet och halkar in på teaterskola på ett vänligt bananskal. Blir kär och någon gång även förförd, olyckligt förälskad och nu är han inkallad i det militära. En bok som är…  …så där som böcker var förr, redan i Martin Birks ungdom. Minnesbilder, linjära.

Jag kommer att tänka på memoarerna när jag ser föreställningen Tjechovs leende i Himmelstalunds brunnssalong. Norrköpings teaterkompani med den orubbligt intellektuelle sökaren Olov Rasch i spetsen har sytt samman ett charmant spel som ger en snabb spegling av författaren och dramatikern Anton Tjechovs liv och verk.

Programbladet visar en snygg ung man med rufsigt hår och kort skägg. Han sitter nonchalant, händerna i fickorna. Blicken skärpt. Han heter Anton och i år är det 150 år sedan han föddes.

Inne i salongen hänger porträtt av samme man, nu äldre. En borste har tämjt håret, brillor klämmer åt om näsan. Det är i år 106 år sedan Thechov dog.

Platsen är tyska kurorten Badenweiler, dit Tjechov rest med hustrun Olga Knipper. Ja brunnsort som brunnsort, salong som salong. Scendjupet har kortats av, Himmelstalunds och Badenweilers gäster, några herrar och damer, delar golv. På sin höjd finns den imaginära fjärde väggen där skådespelaren Stig Österman blir berättaren, den som ”putsar glaset för vår klarsyn”.

Österman gestaltar också Dr Schwörer som ger rapporter från sjukbädden. För det står illa till med Tjechov, någon vidare resa söderut blir det inte för honom och hustrun.

I väntan på tillfrisknandet och nya rapporter underhåller sig sällskapet med berättelser och små teaterstycken. Olga, den firade skådespelerskan, gestaltar en kort sekvens ur Måsen som efter urpremiärens fiasko vann framgång på Konstnärliga teatern där Stanislavskij var regissör.

Sofia Stålhammar visar sig vara en Tjechovspelerska av rang, inte bara som Olga som (i sin tur) Masja i Måsen, tillsammans med Adam Tillberg. Insprängt i materialet ges Björnen i regi av Tillberg och Rasch.  Som änkefru Popova går hon i clinch med Elia Frank i ett storslaget gräl.

Stig Östermans Doktor, eller är det hans berättare, gör två noveller, om kälkåkningens tjusning och om en vinterkall långfredag. Den förra, vid premiären, ännu inte bärig, den andra med full kraft.

Tre damer, vitsminkade och med blossande röda kinder, vitklädda enligt ett mode som det hade varit dem väl förunnat att slippa, spelar tredubbla roller: brunnsgäster och publikens förlängning, med masker som alla bär i korta mellanspel. Och levande musikaliska mellanspel. Deras tresstämmiga melodislingor länkar och lindar från en berättelse till nästa. Denna dag på Badenweilers kurort som var den dag och plats där Anton Tjechov dog.

Ann-Charlotte Sandelin

• Tjechovs leende
• Scener av och om Anton Tjechov
• Regi: Olov Rasch / Adam Tillberg
• Scenografi: Andrew Jones
• Medverkande: Stig Östman, Sofia Stålhammar, Adam Tillberg, Elia Frank, Helen Yngve, Ingrid Loeld Rasch, Helena Gustafsson
• Himmelstalunds brunnssalong, Norrköping