På hög. Snart lyfter han huvudet och blåser i hennes öra. Sekvensen upprepas i Crossroads början och slut.

 

Han andas, som sagt var…

 

Teater som dans, spelar roll. Gästspelet Crossroads på Teater Bråddgatan 34 handlar mer om tillstånd än visar en linjär berättelse. Dansarna flikar in i varandra, berör och osäkrar. En föreställning som väcker åskådarens livsandar.

Efteråt går jag hem i ett tillstånd av lycka. Inte bara för att jag nu vet att den fysiska teatern kommit tillbaka till den svenska avantgardistiska teaterscenen för vuxenpublik (det är nästan bara teater Albatross som hållit ut sedan 1980-talet). Inte heller för att den bosatt sig nästgårds genom den internationella utbildningen Scenkonst på Valla folkhögskola i Linköping.

Det som gör mig lycklig är själva föreställningen Crossroads som alltså rör sig i… låt oss kalla det väglöst land mellan fysisk teater och fri dans. Den som sett och uppskattat dansgrupperna Blauba, Tromäki och Impro.nu på den östgötska scenen ser genast släktskapet. Föreställningen är ett projekt skapat av medlemmar i Scenkonstnätverket Donya, där utbildningens tidigare elever samlas.

Scenen är ett rent svart golv, fonden tre hopsydda våder i ljust grått med ett antytt abstrakt mönster på mittvåden. Ljudet av en stålsträngad gitarr. Ett ljus rakt uppifrån öppnar en cirkel på golvet. En gestalt vrider sig i ljus och skugga och snart är där tre, var och en snurrande i sitt eget ljusflöde. De föds nu hör jag mig själv tänka.

Alltså tre. En lätt räknad hög med kroppar som staplar sig över varandra. En man, en kvinna, en man till. Han lyfter huvudet och blåser lätt på hennes öra.

Crossroads är mer en serie tillstånd, korta skeenden än en linjär berättelse om barndom och uppväxt. Framför allt är det prövandet av rörelser, beröranden, betydelser. En del är till och med igenkännbart, men satt i nya sammanhang.

 

En har lämnat gruppen och kör sitt eget race. Någon blir osäker.

 

Samma rörelse kan betyda olika. En sekvens om (det åtrådda) ledarskapet och osäkerheten när någon lämnar gruppen och går sina egna vägar. Den enda skillnaden är blicken. En annan sekvens när en hand förs långsamt mot den andres bröst eller fort. Tempot gör skillnad mellan smekning och slag.

Eller musiken. Den stålsträngade gitarren återkommer i föreställningen, det är blues, en doft av country och munspel. Det är Tom Waits hesa röst i den kvinnliga dansaren Sally Gårdfalks improviserade sekvens jag skulle kalla ”telefonstress”. Lite senare genomför hon ytterligare en scen i långsammare tempo där hon prövar vertikala rörelser i golvets flodljus.

Dansarna flikar in i varandra. Föreställningen tycks mig som löv som singlar ner om hösten, paras ihop en kort stund och virvlar någon annanstans. Några korta, några lite längre. Ibland markerade starter och slut, ibland glidande övergångar.

Ett sådant löv är Per Enequists solo som startar i lejonlek och flygplansflykt. Ett ”hej” till publiken. Ett jobb och lattjosväng som får tillsägelser och återgår till arbetets rörelseschema men med allt större säkerhet och utveckling.

Ett annat löv är Christian Svenssons solo som startar i blått ljus. Musiken lägger till en flöjt, vårtoner. Han andas. Svarta skuggor gröper ur ansiktets ögonhålor, han är en vit panna, näsa och ett stort ljust skägg. Han andas, som sagt var… Ljuset höjs och han tar sig fram på alla fyra men kryper inte. Så står han upp och en ung kvinna går förbi bakom honom. Det är okej nu, inte helt säkert men okej.

 

Intimitet. De två manliga dansarna är nästan förbjudet tätt intill varandra. Varför är det förbjudet?

 

Starkast intryck gör de två männens (lika i hårknut och skägg) pas de deux. Intimiteten skulle provocera vilken högstadieklass som helst till skämsdöden lika sant som att den skulle fascinera gymnasieklasserna. Ut med den till båda!

Den ene styr den andre med lätta beröringar av höft och axel, en bär en annan. De är nästan förbjudet tätt intill varandra – varför får en kvinna luta huvudet mot en man men inte en man göra detsamma?

Deras pas de deux upprepas lite senare i föreställningen. Jag försöker se om där är några skillnader, kanske är det bara musiken som får mig att tro att det är mer intensivt, större.

Crossroads är inte en perfekt föreställning. Den har ojämnheter och är inte heller riktigt klar. Regissören (här kallar han sig inte koreograf) Peppe Östensson förklarar för mig att den kommer att utvecklas vidare, något tas bort och något läggas till, den ska leva. Jag ser gärna att dansaren Sally Gårdfalk får större utrymme och variation.

Efter föreställningen går jag hem i det tillstånd av lycka som väckta livsandar ger. Jag ser ljus och skuggors lek. Snön som yr mot gatlampornas pärlband i min rörelse. Scenkonståret 2016 har börjat bra.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

TEATER BRÅDDGATAN 34 Norrköping

9 januari 2016 kl 19
Crossroads
Dansföreställning
Regi: Peppe Östensson

DANSARE
Per Enequist
Sally Gårdfalk
Christian Svensson

LÄNKAR
Crossroads FB-evenemang
Scenkonstnätverket Donya hemsida Facebook
Valla folkhögskola Scenkonst hemsida
Crossroads på väg mellan dans och teater reportage Kultursidan.nu 3/1 2016