Förbjuden kärlek. Winston och Julia träffas i smyg och publiken ser bara scenerna som videosekvenser.

 

Dina egna tankar kan förråda dig

 

Kanske det rentav är 2016. George Orwells 1984 har På Östgötateaterns scen blivit till tre historier som körts i en mixer på full effekt – fast väldigt lite händer. När kärleken gror i detta kaos blir det så vackert att tårar kan rinna. Det tar sig. Men ta bort bokcirkeln.

Det är 1984. Eller 2050. Kanske rentav 2016. Det är inte så lätt att hålla ordning på tiden längre. Igår såg jag en teateruppsättning av George Orwells 1984. Det kan ha varit igår. Eller så är det i morgon jag ska se den. Det är inte så lätt att hålla ordning på tiden längre.

Men en sak vet jag ändå säkert. Nu ska jag skriva om hur den upplevdes. För just nu är det enda vi har och just nu sitter jag här och skriver… Var är jag nånstans?

 

Futuristiskt. Lojala kollegor på Sanningsministeriet. Är det framtiden eller är det bara en fantasi?

 

Första intrycket. En sience-fiction/futuristisk-scenbild. En stol. Snyggt. Spännande. Lovande.

Det börjar med imponerande videoprojektioner och en bläddrande bok. Winston är vår huvudperson. Inledningen är snygg så det blir mysigt. Lovande.

Så hoppar vi raskt till här och nu. En bokcirkel diskuterar en bok och publiken är med. Cirkelledaren talar direkt till oss utan att det nödvändigtvis blir berättarteater. Skådespeleriet är redan från första stund på hög och behaglig nivå. Helhetsintrycket blir på något vis… Lovande.

Men. Så kommer ett parti där ingenting händer. Sen händer det ingenting en stund till. Winston får en stöt. Det händer ingenting och sen… Kanske är det så att vi serveras två eller rentav tre historier samtidigt. En om en bokcirkel. En om handlingen i boken som är en verklighet. En historia händer i Winstons huvud.

Någon gång någonstans har någon kört dessa historier i en mixer på full effekt under lång tid och sedan kastat ut det på en vägg för allmän beskådan. Det är konst. Om det beror på ett rörigt manus eller på en otydlig regi eller om jag är dum i huvet det vet jag inte. Men oavsett vad så blir det enda engagemang jag känner att jag vill skrika ”kom till saken någon gång”!

Då börjar en kärlekshistoria att gro. Det blir i detta kaos en så otroligt vacker känsla att jag behöver vrida mig lite i stolen och hålla kontroll på tårarna. I berättelsens 1984 är allt under total kontroll. Ständig avlyssning och kameraövervakning. Du kan inte vara säker på dina vänner, kollegor eller barn. Dina egna tankar kan förråda dig om du talar i sömnen. Storebror ser ALLT!

I detta börjar en kärlek att gro. Självklart en helt förbjuden sak. Julia och Winston (underbart skådespeleri av Karin Franz Körlof och Peter Jansson) träffas i smyg utanför staden. Vid trädet. De kan tala fritt och hon har fått tag på riktig choklad. Deras choklad/sex-scen är uppfinningsrikt gestaltad. Snyggt och kul.

Vissa scener är återkommande. Vissa repliker är återkommande, men i andra situationer. Det skapar en förvirring av det positiva slaget. Är vi verkligen här och nu eller har detta hänt förut? Var det sanning då eller är det sanning nu? Winstons kollegor upprepar sig dag efter dag. De är nöjda med den sanning de serverats av Storebror. Men Winston har egna tankar. Dubbla tankar.

Och han blir kontaktad av någon som kanske tillhör motståndsgruppen som vill störta Storebror.

 

Ord för motstånd. Ny tankar väcks hos Winston (Peter Jansson).

 

Så blir det paus. Publiken står som frågetecken i serveringen och undrar ursäktande blygsamt ifall det är någon som förstår något. ”Jag hoppas det drar igång lite i andra akten för annars somnar fan jag” säger någon.

Andra akten drar igång mer. Spänningen blir tätare. Hoppen mellan de olika historierna har mer reson och de frågetecken som hänger i luften blir roande istället för irriterande.

Flera långa videoprojektioner blir vi serverade. Julia och Winston har hittat ett hemligt rum där de kan träffas och vi får bara ta del av det rummet via filmade sekvenser… eller spelas de scenerna här och nu bakom scenografin? Där kan de leva lyckliga stunder och minnas saker från förr: ”Jag har sett en apelsin en gång. Det är en frukt. Med tjockt skal. Jag undrar hur citroner såg ut.”

Allting rasar. Livet och scenografin rämnar. Det blir kaos. Föreställningen lyfter sig i kragen och nu är det riktigt bra paranoia. Men jag tänker inte berätta slutet.

1984 är en bra pjäs för att den är viktig. Men just för att den är så viktig så borde den inte krånglats till så till den milda grad. Ta bort bokcirkeln.

Häromdagen skrev jag med en bekant som skulle avsluta alla sina konton på sociala medier. Hon föreslog att jag skulle skaffa en krypterad app om jag ville ha fortsatt kontakt med henne. Hon ville inte ens skriva sms. Allting är korrupt. Regeringar ljuger. Media manipulerar. Facebook säljer information om dig till tredje part. Storebror ser dig. Det är här och nu. Sverige 2016.

”Folket kommer inte göra uppror. De är för upptagna med att sitta framför sina skärmar.

© Text: Johan Pettersson
© Foto: Carl Thorborg

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

STORA TEATERN Norrköping

30 januari – 20 februari 2016
Föreställningen har tidigare spelats i Linköping samt på turné i övriga Sverige
1984
Skriven av: George Orwell
Dramatisering: Robert Icke och Duncan Macmillan
Översättning: Stefan Lindberg
Regi: Sara Giese
Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson
Dramaturg: Micke Wranell  
Ljusdesign: Sofie Anderson
Musik och ljuddesign: Magnus Larsson
Videodesign: David Giese
Prod: Riksteatern i samarbete med Östgötateatern

SKÅDESPELARE
Peter Jansson
Karin Franz Körlof
Roger Storm
Ashkan Ghods
Caroline Harrysson
Maria Selbing
Marika Strand
William Wahlstedt

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida Facebook
Orwells 1984 infaller nu på Östgötateatern reportage Kultursidan.nu 29/1 2016