Stamtavla. Theres Furuskog pekar ut Bryant High Horse Jr, sonsons son till High Horse på bilden, tagen 1900, till vänster. Delvis skymd är Paul High Horse, sonsons sonson till High Horse. Nederst t v Fool Bull, vars sköld är tillverkad av material han bar vid Little Big Horn.

Skärpan är dock skarp som en kniv

Ett år gammal var John när familjen Andersson emigrerade. Därför kan vi kalla honom svensk och känna stolthet över den fotoskatt som nu visas på Stadsmuseet. John Anderson var fotograf och handelsman i siouxernas reservat Rosebud under 45 år.

Vem gillar inte indianer? Men oftast är det vår bild av indianer vi gillar, och mest är det en vrångbild. Jag är själv uppfödd med serier som Lucky Luke, Blueberry och Oumpah-Pa. Och TV-serier som Macahans och enstaka filmer av Sergio Leone. Ett av mina första minnen gäller en gul plast-tomahawk.

Bilder på indianer är desto ovanligare. I alla fall om de är fotade med respekt. Dit räknar jag inte bilderna från Buffalo Bill’s Wild West Show. Men John Anderson och siouxindianerna i Rosebudreservatet hyste en ömsesidig respekt för varandra, och det framgår av bilderna. Många bilder är dock studiofotografier av det mer romantiska slaget. Det får vi väl räkna som ett tidens tecken. Skärpan är dock skarp som en kniv, och fotokvaliteten är strålande.

Får man säga indianer? Är inte det nedlåtande och rasistiskt. Fast ”amerikansk ursprungsbefolkning” ligger klumpigare i munnen än ”native Americans”, så jag låter det stå. Men jag vill be om ursäkt.

Hantverk och fotografier.

Claes-Håkan Jacobson är mannen bakom utställningen. Den är ursprungligen producerad 1986. Faktiskt visades den på Stadsmuseet 1990, om nu någon tycker sig känna igen bilderna. Fast den har omarbetats och utökats mycket sedan dess. Många fotografier, tagna av producenten, visar nutida släktingar till indianer porträtterade av Anderson. Nutida tillverkade kläder har också kommit till.

Svensken John Anderson emigrerade som ettåring till Amerika. Det var ju tur att han inte for ett år tidigare, kan man tycka. Nu kan vi stolt dela hans berömmelse, och det är en riktig fotoskatt som Stadsmuseet visar. I 45 år levde han på reservatet och fotograferade indianerna.

De flesta av hans glasplåtar brann upp 1928. Endast 322 st finns kvar. Hans fru Myrtle sålde dem senare till en privat samlare för 100 dollar. Så småningom hamnade de på Nebraska State Historical Society. Är det deras intresse Claes-Håkan Jacobson bevakar när det råder strikt fotoförbud på utställningen. (Pressen fick bara ta översiktsbilder.) Och kommer marknaden att översvämmas med Andersons indianbilder på pepparkaksburkar och motivtapeter när upphovsrätten upphör om två år?

1928 utkom också hustrun Myrtles poesibok Sioux Memory Gems, med vardagliga fotoillustrationer av John. Hans första fotobok, Among the Sioux, kom 1895.

Pressbild. John Andersons fotografi av High Horse, taget omkring år 1900.

Jag finner det mycket egendomligt att massakern vid Wounded Knee inte nämns med ett enda ord i broschyren. Den skedde 1890 bara ett stenkast från Rosebud. Alltså bara ett år efter att Anderson börjat sin anställning som officiell fotograf för general Crook under hans förhandlingar med siouxindianerna i Rosebudreservatet.

Är det samme general Crook som den 17 juni 1876 slogs mot indianerna i Slaget vid Rosebud? Jag tror det. Han kan väl inte ha varit särskilt populär där (även om han senare stödde indianernas sak). Vid slaget blev han driven till reträtt av indianerna ledda av Crazy Horse. Därför deltog han inte i slaget vid Little Big Horn åtta dagar senare (men det gjorde Crazy Horse). Och därmed fick general Custer bita i gräset. Anmärkningsvärt.

Jag skulle önska mig mer information om indianernas situation. Att den var ett helvete när 1889 ”markavtal” ledde till att det förminskades till dagens storlek är ganska självklart. Att det är jobbigt idag sammanfattas med texten ”Trots hög arbetslöshet ökar insatserna på arbetsmarknaden för att förbättra levnadsförhållandena på reservatet.”.

Jag letar fram mitt gamla exemplar av Nationalteatern och Nynningens skiva Vi kommer att leva igen från 1977. (Lögn – jag går in på Spotify.) Den är inspirerad av Wounded Knee-incidenten 4 år tidigare. Suquamihövdingen Seattles tal som citeras kan ha hållits 1854. Eller inte. Det nedtecknades 33 år senare. Versionen från plattan är en ”omarbetning” som bara är ett par år äldre än den själv. Den förtrollade oss i miljörörelsen, och verkade vara över hundra år före sin tid. Och det var den. Men alla älskar indianmyter.

”This we know: the earth does not belong to man, man belongs to the earth.
All things are connected like the blood that unites us all.
Man did not weave the web of life, he is merely a strand in it.
Whatever he does to the web, he does to himself.”
Chief Seattle

Allt eventuellt gnäll om att utställningen inte har lokal anknytning, att den inte tillräckligt beskriver indianernas situation då och nu, att den lämnar fler frågor än svar, att den redan har visats här och att bifogad broschyr känns trist och otillräcklig lägger vi på hyllan – för att den är så vacker. Det är tur att den är så himla vacker. Och vem gillar inte indianer? Broschyren handlar mer om John Anderson än dem, men på bilderna spelar de huvudrollen. Och bilderna är fantastiska!

© Text: Michael Strandhed
© Foto: Michael Strandhed och John Andersson/Nebraska State Historical Society

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

STADSMUSEET Norrköping

30 januari – 14 augusti 2016

Rosebud Sioux – ett folk i förvandling

Fotoutställning

Prod: Claes-Håkan Jacobson

LÄNKAR
Vi kommer att leva igen Spotify
Rosebud hemsidaSioux Memory Gems faksimil
John och Myrtle Anderson info info artikel
Norrköpings stadsmuseum hemsida Facebook