Balkongscenen. När 123 Schtunk spelar Romeo och Julia i improvisationens clownversion kan de gå utanför romantikens gränser och antyda kärlekens kättja. Den här gången i alla fall. Nästa gång spelar de den på ett annat sätt.

 

Pappersbruksreggae från Skärblacka

 

Kärlek över släktfejdens gränser. När clownimprovisatörerna i 123 Schtunk spelar Shakespeares romantiska tragedi Romeo och Julia leker de hejdlöst med teaterhistorien. Men tempot var inte så högt som det borde vara.

Sista föreställningen som Riksteaterföreningen KariN arrangerar på Lilla teatern – och då dör folk som flugor på scenen. Av svärd, gift och kniv.

Staden Verona är ännu en av de exotiska platser långt bort som William Shakespeare prövar livet och kärleken i. Julias och Romeos släkter strider mot varandra sedan så lång tid tillbaka att ingen längre vet varför. De unga tu träffas på en fest, blir djupt förälskade och gifter sig i hemlighet. Men släktfejden ställer till det, Romeo tvingas i landsflykt och på grund av oturliga missförstånd begår de självmord.

Superballa teatergruppen 123 Schtunk ger sig gärna i kast med klassikerna. Inte bara Shakespeare, häromåret spelade de Vilhelm Mobergs roman Raskens och turnerar nu med författarens Rid i natt. Allt i improviserad clownversion.

De tre aktörerna är så rutinerade att publiken kan tänka att det improviserade är inövat, eller inte vet vad den ska tro.

Ja, det är inövat. Där finns ett skelett av scenernas ordning (partyt före giftermålet, svärdsfajterna före landsflykten), karaktärerna (R&J, pappor, amman, prästen och några till). Lägg till Shakespeares replikeri de centrala scener där spelet stannar upp, blir för viktigt för att skoja om.

 

Improvisation. Publikens giftdryck sprutas både på prästens kläder och på golvet, som blir klibbigt resten av föreställningen.

 

Jo, de improviserar! De kliver mellan lager av spelnivåer – från drama till talat clowneri till nutidsversion till munhuggande med teknikern och varandra till privata tjuvnyp. Ju mer överspel desto bättre.

Balkongscenen prövas – ”Vi brukar ha en balkong här men taket är för lågt” på teaterns lilla balkong uppe till vänster men Josefin Andersson som gör Julias roll menar att det blir för varmt vid strålkastaren. Hon ställer sig bakom det lilla staketet på scengolvet. Hur gestaltas avståndet då?

Jag kan tänka mig att problemet ”Hur gör två clowner med stora röda näsor när de ska kyssa varandra?” både har ställts och lösts på samma sätt tidigare. Men mitt i (för stabil) rutin öppnas de korta ögonblick av ren överraskning då skämtet är nytt och levande, rentav ofrivilligt.

Publiken spelar med villigt eller ofrivilligt. Ljuset sänks aldrig i salongen och schtunkarna fångar upp allt de får syn på. De som sitter utmed första bänkraden får sina fiskar varma – ”Jag ska döda dig!” – men även längre bak i salongen – ”Ska ni verkligen ta med era barn på den här föreställningen?”.

Att Skärblacka blir den ort dit Romeo tar sin tillflykt efter att ha dödat Julias kusin Tybalt leder till uppskattad pappersbruksreggae.

Baksidan av improvisationerna är att allt inte är roligt (OBS! att stora delar av publiken i den fullsatta salongen skrattade sig hejdlöst genom nästan hela föreställningen). Det kan gå på tomgång när vissa scener expanderas som en seg ballong.

Shakespeares pjäs tar ett par timmar att spela, den är full av detaljer. När då 123 Schtunk skär bort delar borde den kunna kapas till hälften, vara både rolig och rask.

Men så blir det inte om det ska tjatas ”Du är kär”, ”Nej, det är jag inte”, ”Jo, du är kär”, ”Nej”, ”jo”, ”nej”, ”jo”…. Två och en halv timme inklusive paus är för långt. Våga stoppa varandra.

 

Friaren Paris och Julias pappa. Herr Capulets mask stammar från urgammal teatertradition samtidigt som höknäsan är stor nog att rymma clownnäsan under.

 

Skådespelarna är tre. Snabbt byter de mellan rollerna. Josefin Andersson är både Julia, Benvolio och Mercutio. Lasse Beischer spelar Romeo och Julias pappa. Dick Karlsson gestaltar Romeos pappa, Amman, Tybalt, friaren Paris och prästen, i ett stramt färgspel från vitt till svart.

Rekvisitan går i vitt, två kistor och ett spjälstaket mot en varmröd fond.

De lägger in musik ibland, egenskrivna låtar. Det ger ytterligare en dimension till föreställningen. Aldrig har jag sett Amman spela gitarr förr men i Dick Karlssons morgonrocksversion gör hon det.

I hoppen mellan teatergenrer rör sig 123 Schtunk även genom teaterns historiska lager. Två favoriter har jag: commedia del’artens höknästa masker – pappa Capulets ögon göms djupt inne i den sorgmodigt huggna masken – och den mimade partyflirten mellan två nakna händer i den röda fondens smala öppning.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

LILLA TEATERN Norrköping

29 januari 2016
Romeo och Julia
Fritt efter William Shakespeare
123 Schtunk
Arr: Riksteaterföreningen KariN

SKÅDESPELARE
Josefin Andersson
Lasse Beischer
Dick Karlsson

LÄNKAR
123 Schtunk hemsida Facebook
Riksteaterföreningen KariN hemsida Facebook