Slottsherre. Med utställningen lämnar Åke Bjurhamn slotten bakom sig. Till vänster Slottsruin i landskap, till höger Slottet vid vägens ände.

 

Öppnar mot nya färgsprakande äventyr

 

Gå på Äventyr i Bjurhamnrummet! Iver, egensinne och ett lustfyllt sökande i färgernas värld präglar Åke Bjurhamns utställning på Galleri Kronan. Från slott, katedraler och lador söker han nu vidare i det konstnärliga landskapet.

Som en konstens Gossen Ruda. Eller Mannen som gör vad som faller honom in. Första titeln i utställningen är Katedral i sorbet, både Askungens och Törnrosas slott hänger på galleriets väggar. Bara det säger allt om norrköpingskonstnären Åke Bjurhamn; han är befriande bekymmerslös.

Det här är så långt Åke Bjurhamn kan komma från den strama konkretisten som hyllade Malevich på Galleri Sander/NP33 hösten 2013. ”Jag målar antingen fluffigt eller stramt. Det strama är inandningen som måste till innan man andas ut” sade han då.

 

Lars Gullins katedral. Den första i katedralserien som Åke Bjurhamn målade åren 2013-2014.

 

Svarta linjer bygger stora fasader fångade i 56 nätta format mot rosagulliga landskap. Det är det första jag ser. Jag tvingar ögat att se bort från de svarta linjerna (alltså detta med att människohjärnan älskar mönster). Under sprakar färgerna: rosa möter ljust blått, eller gult eller orange.

Det kan rentav vara provocerande i sin ”gullighet” men här ryms ett sinne som lika uppriktigt som lekfullt undersöker färgernas spel. Det är lika djärvt, men på ett annat sätt, som när Åke Bjurhamn målade på stenar i ett gravfält utanför Linköping 1979. Skillnaden är att här handlar det enbart om estetik och inte kan leda till rättsligt efterspel.

Ett år med slott (2012-2013), ett år med katedraler och så lador. Under det senaste året har byggnaderna lämnat duken, landskapen har hamnat i förgrunden. Allt i hans ”fluffiga” stil där färgerna möts, nyanserar, kontrasterar och berör varandra, blandas eller bara skyler över. Utställningen rytmiseras av plötslig dramatik, svarta punkteringar. Färgpåläggningen växlar mellan tunnat och kraftigare lager.

– Jag börjar med att måla med färg. Och när jag fluffat ett tag så ger jag en struktur i målningen. Sedan kan jag måla lite till, säger Åke Bjurhamn.

Den konstnärliga processen syns tydligt i Lada i snöstorm, 2014, ett verk med dovare färgskala. Under snöstormens vinande nederbörd anas ladans längsgående svarta streck tydligt medan nya gavelmarkeringar visar byggnaden från ett annat perspektiv.

 

Lada i snöstorm. Färger som möts, fluffas till och luddar vid varandra. Åke Bjurhamn målar och bearbetar, målar om. Ovanför ses en del av Den blå katedralen.

 

– Mycket är intuitivt när jag målar. Det går inte att tänka då. Det svåra är att sluta. Ofta känner jag att det är klart. Men oftast måste jag måla över dem för att det är för mycket färg.

Då grundar Åke Bjurhamn med vitt och börjar om från början. Processen kräver mer än hundra försök för att nå kanske femton godkända verk under en målarperiod. I mellanperioderna, tre kvarts år, skriver han deckare i äldre stil. Det är den växelverkan som behövs medan sinnet förbereder sig för något annat.

Några av slotten, katedralerna och ladorna har blivit till böcker, med dikter av Yvonne Andersson från Linköping. Efter att ha träffats på Östergötlands bokmässa blev de vänner på Facebook.

– Jag lade ut några bilder på slott och hon kontaktade mig och frågade om hon fick skriva till dem.

Lars Gullins katedral inledde katedralperioden. Jazzälskaren Åke Bjurhamn (han har musikstudier i bagaget och har gjort ett flertal omslag till jazzskivor) lyssnade på en nyanskaffad skiva med den store saxofonisten. Sedan gick han direkt till staffliet, ett ovanligt gult ljus lyser upp målningen.

– Lars Gullin borde helgonförklaras när det springer upp en källa när man hör hans musik, det sa jag till hans änka, berättar Åke Bjurhamn.

 

På väg mot nya rymder. Alkemiskt landskap 1 är det första i en serie av sex som visas på utställningen.

 

Minnen från en resa till Island tillsammans med goda vänner för många år sedan har startat de senaste processerna. En kraftfullt svart vulkan reser sig mitt i landskapet, men där antyds även strandmotiv, och rentav en Stad i Sydeuropa.

Människogestalter brukar inte förekomma i Åke Bjurhamns måleri men två verk gör undantag från regeln, Väntan och Möte. Ursprunget är en stor målning av Göteborgskoloristen Ragnar Sandberg som hängde i det Bjurhamnska hemmet men såldes.

– Då ville jag ha lite av känslan kvar. Möte har lite av hans Sür la plage-känsla, han klippte av motivet så att man såg en fot eller en hand. Det gjorde han efter franske 1800-talskonstnären Pierre Bonnard som var den förste som lät saker hända utanför bilden.

Hur nära kommer Åke Bjurhamn inte själva konstnärskapet i serien Alkemistiskt landskap 1–6, som öppnar mot nya färgsprakande äventyr. Om han nu inte överraskar med nya vändningar i sina växelverkande äventyr i ateljén Bjurhamnrummet några trappor upp konstnärshuset Kronan.

© Text: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Nils-Göran Tillgren

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

GALLERI KRONAN Norrköping

6 – 21 februari 2016
Äventyr i Bjurhamnrummet
Åke Bjurhamn
Måleri

LÄNKAR
Åke Bjurhamn hemsida
Galleri Kronan hemsida Facebook FB-evenemang
Drömsk poesi möter himmelska byggverk recension Kultursidan.nu 29/3 2014
Åke Bjurhamns inandning på NP33 reportage Kultursidan.nu 6/9 2013