Snyggt scenljus. Girls Names spelade på Arbis. Mycket instrumentalt som byggs upp mot ett crescendo.

Svajarmen används flitigt

Jag vill verkligen gilla detta. Och de är så coola. Jag vill också vara cool. Jag förbannar att jag står här i en Helly Hansen-jacka i stället för min skinnjacka. Men med coolhet följer också en sorts distans. Man låtsas att man inte bryr sig. Och man visar inte ett leende.

Strax innan spelade Drivvedsfolket. Det var flabb och fjantigt mellansnack, spelglädje ”vi gör det här tillsammans, vi har ett utbyte” och kärleksförklaringar till semlor. Coolhetsfaktor noll. Och jag kände mig inte ett dugg dum i röd jacka.

Så det är väl bara att inse att jag inte sveps med av Girls Names. Jag har glömt vad den kvinnliga basisten heter, och jag ids inte kolla upp det igen. Trots att basen dominerar ljudbilden. Men den är enkelt hållen, ofta tre toner som vandrar upp och ner. Inte så illa ändå med tanke på att hon inte kunde spela bas när bandet bildades, den där namnlösa flickan.

Svajarmen används flitigt.

Annars är det en frontfigur på gitarr som liknar Joe Strummer, eller kanske snarare James Allan i Glasvegas. Han sjunger helt obegripligt på Belfastdialekt. Av mellansnacket förstår jag inte ett ord. Jag borde kolla upp vad han heter, men han är ingen flicka.

Den andra gitarristen står till vänster och blandar upp musiken med gnisslande halvrundgång. Inte alls oävet. Svajarmen används flitigt. Han har skägg. Det är en pojke.

Bakom trummorna tycker jag mig ana en pojke till (äsch, jag vet att det är det). Fast han syns inte i halvdunklet och rökmaskinens dimma. Han håller takten minimalistiskt utan att märkas.

Jag borde kolla upp vilka låtar de spelade, men jag märker att jag inte är intresserad. Alla börjar med ett långt instrumentalt parti, sedan kommer den ohörbara sången in, och så byggs allt upp mot ett crescendo.

Det här hade varit jättestort 1983. Jag hör ekon från Theatre of Hate och något mer. Vad är det..? Jo, givetvis! De har lyssnat för mycket på The Cure. Men de har gjort om det till något otidsenligt anonymt.

Jag ser mig omkring. Här var fullpackat på Drivvedsfolket. Nu återstår ungefär 60 personer. Jämförelsen är orättvis, eftersom de förra är lokala och har lockat hit släkt, vänner och alla andra norrköpingsmusiker. Men borde inte ett någorlunda etablerat band från Nordirland dra mer publik?

Nej. Inte år 2016.

© Text: Michael Strandhed

© Foto: Jennie Johnson och Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

ARBIS Norrköping

11 februari 2016 kl 20.15

Girls Names

Postpunk

Publik: cirka 60
Arr: Where’s the Music?

LÄNKAR
Girls Names hemsida Facebook
Where’s the music hemsida Facebook
WTM: Emil Jensen – ordkonstnär i kärlek recension Kultursidan.nu 12/2 2016
WTM: Humor & drag med Drivvedsfolket recension Kultursidan.nu 12/2 2016
Ta rygg på oss på Where’s The Music?! reportage Kultursidan.nu 11/2 2016
Where’s The Music?! – din kompletta guide LISTAN Kultursidan.nu 26/1 2016