Efter Idlaflickorna? Kyri Sjömans Barbro borrar. Liselotte Lindeborgs Lillemor svarar motvilligt.

En känslosam tango för två

Storm och stillhet. Några solstolar med randigt tyg. Två kvinnor och livet. Östgötateatern spelar Kristina Lugns Idlaflickorna på Teatervinden, högst upp i Stora teatern i Norrköping.

Det stormar och regnar. Sedan stilla. En kavlugn sjö, några solstolar med randigt tyg.

People, who need people, sjunger Barbara Streisand.

En kvinna i brandgul solklänning och kofta tar en av solstolarna i besittning. Omständligt packar hon upp sina saker, ser lite drömmande ut över vattnet. Försöker göra det bekvämt för sig.

En kvinna i grå solklänning och kofta sätter sig i en solstol bredvid. Hon upprepar den första kvinnans rörelsemönster. Det blir komiskt. Kvinnan i brandgult heter Lillemor. Hon är på husmorssemester vid Gardasjön. Ska vila upp sig lite. Det tycker Herman, hennes man.

Bollen som livet. Kyri Sjömans Barbro är underbart påstridig och rättfram.

Lillemor söker trevande kontakt, vill småprata lite. Så som man gör när man reser ensam och vill ha sällskap en stund. Men kvinnan i grått, Barbro, vill inte stanna på ytan. Hon går rakt ner i djupet. Lillemor går motvilligt med. De talar om att åldras, om relationen till maken, om barn och plikter, och om Idlaflickorna.

De är Idlaflickor båda två. Försöker graciöst att bolla med bollen. Som man gör i livet, försöker hålla alla bollarna i luften. Kvinnan i grått ifrågasätter och dissekerar. Ser uppfordrande på Lillemor som försöker minnas. Visst har hon haft ett bra liv, visst har hon gjort rätt, eller?

Liselotte Lindeborg gör ett ömsint och hudlöst porträtt. Hennes Lillemor är plikttrogen och godtrogen. En kvinna som hela livet gjort vad som har förväntats av henne, kanske utan att ifrågasätta eller fundera över sina val. Hon har ett bra liv, är till och med lite bortskämd. Herman tar med henne på resor, köper guldsandaler åt henne. Men hon är orolig – för dottern, för Herman, för döden, för att inte räcka till.

Kyri Sjömans kvinnogestalt är underbart påstridig och rättfram. Lite tröttsam också, pockar hela tiden på uppmärksamhet. Vill bli omtyckt men ifrågasätter det mesta. En jobbig sanningssägare. Men ibland kurar hon ihop sig och vill bli omhändertagen.

Positionsbyte. Föreställningen går att likna vid en koreografi, men det är ingen insmickrande vals, snarare en känslosam tango.

Texten är poetisk, rent av surrealistisk. Kristina Lugn leker med orden, och skådespelarna sätter sina oneliners med stor precision. Ordvitsarna säger större sanningar än man tror, när de har fått sjunka in. Texten följer sin egen logik och det är enklast att bara låta den flyta förbi. I flödet blir allt begripligt, om än ibland bara som en känsla.

Per-Johan Perssons regiarbete går att likna vid en koreografi. Skådespelarna härmar varandras rörelser, parerar repliker och tonfall som vore de ett danspar på ett dansgolv. Men det är ingen insmickrande vals, snarare en känslosam tango där både ilska, sorg och glädje får ta plats.

Teatervinden är en perfekt plats för ett möte som detta. Ett mörkt rum med några stolsrader. Närhet mellan skådespelare och publik. Inget som stör, inte ens några mobiltelefoner denna kväll. Den dryga timmen går fort. Precis när vi lärt känna de två kvinnorna ska de lämna oss, och vi dem. Men vi skiljs med ett leende på läpparna.

© Text: Felicia Eriksson
© Foto: Peter Holgersson

TEATERVINDEN, STORA TEATERN i Norrköping

24 februari – 17 april

6–20 februari SAGATEATERN Linköping
samt på turné i länet

Idlaflickorna
av Kristina Lugn
Regi: Per-Johan Persson
Scenografi och kostym: Anna Sigurdsdotter
Ljusdesign: Oskar Österholm
Rekvisita: Benita Bergfeldt
Ljuddesign: Michael Andersson
Mask- och perukdesign: Lena Stranger Weinar
Prod: Östgötateatern

SKÅDESPELARE
Liselott Lindeborg och Kyri Sjöman 

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida Facebook
Kristina Lugns Idlaflickor till Teatervinden reportage Kultursidan.nu 22/2 2016