Anslående. Eva Langes stora verk i alabaster och gips möter besökaren. I bakgrunden skymtar verk av Andreas Brandt, Lars Erik Falk, Kerstin Hedman  och Ilkka Pärni.

 

En sanning med modifikation

 

Konst som är. Konst som inte föreställer. Konst som ändå väcker känslor, klanger, berör. Konstruktivismen är en av modernismens starka konstriktningar och den har fortfarande en stark ställning, inte minst som offentlig utsmyckning, trots senare tiders mer individualistiskt inriktade och den växande samhällsdiskuterande konst.

Utställningen En konstruktiv tendens på Galleri Sander/NP33 skissar 65 års konsthistoria med finstämda färger och skön rytm i de luftiga lokalerna. I sammanhanget kan det vara på sin plats att påminna om stockholmsgalleriet med nästan samma namn – Konstruktiv tendens – som lade ner 2009 efter flera decenniers verksamhet. Många av de här medverkande konstnärerna bör ha ställt ut där. Efter att några kommit till, någon fallit bort är det nu 20 konstnärer, nu och nyss levande som deltar i den aktuella utställningen.

 

Tidig. The Angels of Baertling 1951-1968. Serigrafi.

 

Jag tror att det äldsta verket är från 1951. Alltså, låt oss tala om Olle Baertling, nestorn med de färgstarka trianglarna som bröts av ramen. The Angels of Baertling, sex serigrafier, i blågrön ton och nätt format, hänger på en egen liten vägg. De är daterade med skilda startår, från 1951 till 1964, och gemensamt slutår: 1968. Den yngsta är en baertling-baertling, just sådär som ett verk av Baertling ska se ut. Det intressanta är att serien visar vägen dit från sökandet av en ny rumsgestaltning (inspirerad av arkitekters skissverktyg?).

Jaha, redan från början försvinner fördomen om den konstruktiva konsten att den bara är. Att den inte föreställer något är och var förstås en sanning med modifikation.

Annars är Eva Langes stora skulpturer det mest anslående där de välkomnar besökaren som just tagit sig uppför trappan till konsthallens övre våningsplan där den stora utställningen breder ut sig. Klassiska skålformer, en ring(!) i alabaster (det mjuka ljuset genom alabastern) och en jätteurna gjord i gips. Det mjuka ljuset, renheten i formerna och det stora formatet väcker närapå en sakral stämning. Titlarna antyder dock mer natur än sakralt ren form, som Vallmon, Hjärtats insida och Kallan.

Den konstruktiva tendensen breder ut sig i stora hallen och i smalare korridorer. Några av konstnärerna får sin egen lilla avdelning, som Erik Chamberts tre reliefer i ofärgat plexiglas, gissningsvis från 1980-talet. Fina La Camargue III är som ett stadskvarter, med en liten avskuren parktriangel. Andra återkommer, som Lars Erik Falks (han har ett fint eget hörn också) skulpturer som står i rak parad eller lite på sniskan, och prövar aluminium med eller utan färg.

Mest återkommer Ilkka Pärni, drivande kraft för att få utställningen till stånd. Hans intrikat sammansatta stavar i klara färger passar in både här och där, de minsta som smycken. Det är som att de samtalar med kollegerna. Dessutom visar han en del andra verk, rentav en och annan tvådimensionell målning, tavla.

 

Stor, blå, sned. Disjunktion av Gert Marcus i målat järn.

 

Efter ett tag får jag för mig att hela utställningen är en hyllning till bortgångne Gert Marcus (aha, det är han som färgsatt Flemingsberg som syns när tåget rullar in mot Stockholm söderifrån). De rena färgerna är där (ok, konstruktivister tycks gilla rena färger typ träleksaker från Osby) och minsann är inte Ilkka Pärni där med en stav invid hans prövande färgserier, för att inte tala om nära plåtskulpturen med påmålade trianglar (just den är ful och ger ett skissartat intryck, men tänk den stor och utomhus). Och så hänger där tre utsökta smala stavar i plexiglas med färgade sidor, Marcus gav verket titeln Tre steg från det obestämda.

En jättebalk i blått järn, Disjunktion, som hänger i vinkel i och barrikaderar gallerikorridorens ände avgör min bedömning. Ja, det är Gert Marcus alla andra mött och mäter sig emot. Var och en på sitt sätt.

Där är Françoise Ribeyrolles-Marcus (gift med Gert) med geometriskt undersökande skulpturer, mest i sten. Hennes stora Det man anar, i genomskinlig plexi och plåt har ett intressant mellanrum.

Där är även Bengt-Åke Hellman, utställningens kanske mest utmanande skulptör – hans rad med rektanglar med samlingstiteln Andedräkt ser ut som färgprover för fasadmålning på trä, men det är olja på plåt. Det ska mod till för att undersöka något så till synes enkelt. Lite undrar jag om det är skisser inför uppdraget att smycka Sparreska palatset på Riddarholmen.

 

Målningar av Lars Strandh och Kerstin Hedman. Liggande skulptur, Komplement, av Françoise Ribeyrolles-Marcus.

 

Några av konstnärerna har jag sett här i Norrköping (mina konstrundor utförs enbart per cykel) under de senaste åren. Glatt återser jag inte bara Ilkka Pärni och hans stavar (han har en variant där han med sedvanlig stringens testar färger i stavar med en liten vinkelinfällning). Hans färgfält får dock gärna ha liv, som blått över röd grund.

Här är även Kerstin Hedman, som gärna målar akryl på plexi och uppenbarligen nu undersöker vad ramar gör för verket. Där är liv och struktur i de annars monokroma verken.

Lars Strand, svensk-norsk konstnär, fäster tiden på duken med smal pensel som stryker fram landskap i randiga målningar. På långt håll monokroma i blått, gult, rött, på närmare håll levande, böljande landskapsnyanser, riktigt nära är det smala linjer, alla vid liv.

Nils Kölare lät även han livet tränga fram mellan den strama konstens linjer, flera av verken såg jag i minnesutställningen på Galleri Dag Andersson.

Men där är mer att upptäcka: Hans Gothlin som till synes kommer närmast Ilkka Pärni och Kerstin Hedman men valt andra material. Francoois Morellets stora titellösa pixelbilder, landskap eller bakterieodlingar? Andreas Brandt som prövar ränders puls och rytm och även skickar nyårshälsningar. Gunnar Okners monokroma oljemålningar har namn som Kattegatt (dimman anas i nattmörkret) och jag tycker mycket om varmröda Andalusien.

Aguste Herbin fyller sin grafik med rena geometriska former. Yaacov Agam komplicerar dem och leker med färger mot blå bakgrund. Jean Gorin, aldrig hört talas om karln, men var har jag sett han bilder tidigare?

© Text: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Nils-Göran Tillgren

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

GALLERI SANDER/NP33 Norrköping

13 februari – 23 april 2016
En konstruktiv tendens
Skulptur, måleri

KONSTNÄRER
Yaacov Agam, Olle Baertling, Siri Berg
Andreas Brandt, Erik Chambert, Lars Erik Falk
Jean Gorin, Hans Gothlin, Kerstin Hedman
Auguste Herbin, Bengt-Åke Hellman, Nils Kölare,
Eva Lange, Gert Marcus, François Morellet,
Gunnar Okner, Ilkka Pärni, Françoise Ribeyrolles-Marcus,
Lars Strandh, Wolfram Ullrich.

LÄNKAR
Galleri Sander/NP33 hemsida Facebook FB-evenemang