Bort och hem. Landskapsmålning med skelett av Per-Erik Simonsson.

Respektlösa rebusar utan lätta lösningar

Ett litet trebent knyte möter mig direkt innanför dörren till Galleri Kronan. Tror jag. Men jag måste fråga, och Knytet är det han håller i. Figuren kan vara han själv. Ett öga bevittnar det hela. Det allseende ögat? Om jag så vill, svarar konstnären, men det är tydligt att så är det inte. Snarare handlar det om att våga se. (Se vad? Det vanställda?) Ögat är ett bildelement som återkommer, liksom en blomma. En svart/vit färgkanal binder samman mark och den rinnande himlen. Vad betyder detta? Jag vet inte.

Men det är helt tydligt att alla bilder utgör berättelser. De är inte nödvändigtvis utförda för betraktarens skull. Konstnären (eller hans undermedvetna) berättar för honom själv.

Från, till och mellan. Konstnären mitt i livet mellan modern och döden.

Men det är varken mystiskt eller hemligt, och Simonsson berättar gärna. Jag ber honom förklara en målning som betyder särskilt mycket för honom.

Han går fram till en målning som har en helt annan färgskala än resten. De andra sprakar av kulörer och har tjocka lager av oljefärg, men Från, till och mellan är relativt tunt målad i brunaktiga toner.

– Den har en lång historia och bygger på en annan målning jag gjorde när jag gick på konstskola för 15 år sedan. Till vänster står min mamma, till höger döden, och i mitten är jag.

Originalmålningen var en kombination av en bild från en klädbutik och ett foto på hans mamma som ung. Att han befinner sig mellan sin mamma och döden är inte svårt att förstå, men varför ser han så vanställd ut? Jaså, man kan känna sig så ibland. På golvet ligger ett huvud i vad som ska vara en clownsko. Varför sko? För att under livet går man, gör saker. Varför en blomma över figurerna? Det vet han inte, det var väl lite tomt. (Och blommorna återkommer.)

Döden återkommer som skelett i Bort och hem. Det är en landskapsbild från hans födelsetrakter i Kinda, som kompletterats med en dödssymbol. Födelse och död, och den korta tiden däremellan.

Det är en pågående rörelse: Bort.Hem.U, som utställningen heter. ”U”..? Ett litet tryckfel som gjorde det hela intressantare – ”Ut” skulle det ha stått. Ut är större än bort, och hem är alltid hem.

Flera element återkommer, som sagt. Vad som ser ut som en pall både i Där fantasin börjar och som hålls i handen (i stället för lans) av riddaren i Räddare är i själva verket ett hopptorn – och symboliserar att man vågar något.

– Men jag är inte symbolist, säger Per-Erik Simonsson.

Absurd humor med symbolik. Per-Erik Simonsson mellan Ytspänning och Räddare

Det är du visst, tänker jag. ”Symbolist, javisst”, det är bara att trycka det på visitkortet. Annars framhåller han den kanadensiska konstnären Philip Guston som sin husgud. En abstrakt expressionist som sadlade om och började måla i en serieliknande stil. Jag har redan pekat på markeringarna kring riddaren och frågat Per-Erik om hans förhållande till serier. Och visst är det väl en pratbubbla bakom honom? Om jag vill. (Nej, det är en tår.)

Så kan man gå runt bland bilderna och tolka dem, men det krävs nästan att man har konstnären med sig som översättare, och det har ju inte du. Fast det är heller inte så viktigt att förstå. Själv beskriver han sig som en sökande person, han vill utmana sig själv och inte fastna i ett speciellt uttryck. Han talar om sin humor och ett absurt självupplevt berättande.

Och visst är det kul! Det är respektlösa rebusar utan lätta lösningar. Men det är ju bara otrygga människor som tror att man måste förstå all konst. Eller hur? Ofta ligger lösningarna utom räckhåll. Hur skulle man kunna ana att Förväntan är inspirerad av Olle Ljungströms låt Kaffe och cigarett? Fast kaffet har bytts ut mot en öl. Spelar det någon roll att man vet? Ja, lite – men den är bra ändå. I sig.

Eftersom hela galleriet luktar av oljefärg tror jag att målningarna är purfärska, men den nyaste är två år gammal. Målar man så tjockt så tar det tid innan det torkat.

De färskaste målningarna är två akvareller längst in. Är det verkligen akvarellpapper? Nej, det är Hahnemühle koppartryckspapper. Det kan man inte måla akvarell på, hävdar jag och börjar föreläsa. Per-Erik Simonsson lyssnar artigt, men jag tror han ger fan i mina åsikter. Det gör han rätt i. För de är bra. Ändå.

© Text: Michael Strandhed
© Foto: Nils-Göran Tillgren

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

GALLERI KRONAN Norrköping

27 februari –13 mars 2016 

Per-Erik Simonsson
Bort.Hem.U(t)

Måleri

LÄNKAR
Per-Erik Simonsson hemsida Facebook
Kronan hemsida Facebook FB-evenemang