Fattiga och kära. Puccini var 35 år när han skrev operan Manon Lescaut. I huvudrollerna Kristine Opolais och Roberto Alagna.

Kosmopolitisk: italienskt, franskt och lite tyskt

Sex, svartsjuka och våld. Ung kvinna, titelrollen Manon Lescaut, från landet blir het i Paris. Med en välbärgad älskare och en ung student är det som upplagt för komplikationer. Lägg därtill att Puccinis 1800-talssopera placerats i ockupationens Paris år 1941.

Användbar scenografi. Palats, fartyg och ödemark, allt efter behov.

Denna mycket underskattade opera av Puccini direktsändes till ett välbesatt Cnema, med en stjärntenor i Roberto Alagna som fick hoppa in i Metropolitan Operas uppsättning i stället för påtänkte Jonas Kaufmann. Operan hade nämligen promotats som en kärlekshistoria mellan Kaufmann och Kristine Opolais.

Men Alagna var rolig att se, även om han pressar sig och tar mycket stora risker med sin röst. Stilen och ”looken” var det dock inget fel på, han och Christine var ett vackert par de också. Tenoren var dominerande i början men sopranen ”tog sig” efter hand.

Regissören Sir Richard Eyre är rätlinjig och effektiv. Det är de vanliga greppen sex, svartsjuka och våld (”desperat passion” sa Puccini själv) som gäller i denna uppsättning, som man flyttat till Paris 1941 istället för originallibrettots 1700-tal.

För att vara en italiensk opera är den ganska kosmopolitisk. Historien är fransk och musiken är inspirerad av Wagner, även om de lyriska inslagen och de dramatiska ”utbrotten” är omisskännligt italienska.

Paris. Förflyttningen från franskt 1700-tal till ockupationen under andra världskriget är inte helt lyckad.

Manon Lescaut är inte lika ”tajt” som Puccinis mer kända verk La Bohème och Tosca. Det blir också något förvirrat med den moderna uppsättningen när man inte integrerar ockupationen i handlingen. Pittoreskt med tyska soldater och moderna fordon men lite onödigt, ibland störande.

Det hettade till efter hand. Kristine Opolais lät nervös i början men efter hand blev det bra ”drag” mellan henne – hon imponerade mot slutet med vacker sång i obekväma positioner – och Alagna (förr kallad ”den fjärde tenoren), även om han själv sa att han höll igen.

© Text: Lars Henriksson
© Foto: Metropolitan Opera

CNEMA Norrköping
FOLKAN BIO Gusum

5 mars 2016
Manon Lescaut
Opera
av Giacomo Puccini (1893)
Dirigent: Fabio Luisi
Regissör: Sir Richard Eyre
Scenograf: Rob Howell
Direktsänd från Metropolitan Opera, New York, via Folkets hus och parker

MEDVERKANDE
Manon Lescaut – Kristine Opolais
Des Grieux – Roberto Alagna
Lescaut – Massimo Cavalletti
Geronte – Brindley Sherrat
Metropolitanoperans kör och orkester

LÄNKAR
Giacomo Puccini Wikipedia
Folkets hus och parker hemsida Live på bio/Facebook
Metropolitan Operan hemsida
Manon Lescaut handling/Wikipedia
Cnema hemsida
Lars Henriksson – Operalaven hemsida
Mycket mer än opera Live på bio i vinter säsongprogram Kultursidan.nu 5/1 2016