Train Yard inledde kvällen. I frontlinjen stod Gutte Hult-Gustavsson, Sebbe Fernandez och Markus Korhonen.

Plötsligt skakar hela lokalen

Det duger inte att komma klockan 20 när det står 19 i programmet, som det vanligtvis gör när det är musik på Dynamo. Nu vet jag det. Det är nog inte bara det att besökarna till bluesföreningen Blå Kaktus har högre ålder inne. Eller att de måste lägga sig tidigt. Det spelar ingen roll varför, förresten, men när jag anländer har Train Yard redan spelat en halvtimme.

Men det är klart man grämer sig lite när man anländer under en inspirerad version av Born under a bad sign. Vad har jag nu missat? Men när de fortsätter med T-Bone Walkers Stormy Monday beslutar jag mig för att leva i nuet. Ändå drar tankarna iväg till Roffe Wikströms tolkning Jävla måndag. Men det här är bra!

Tung som en valross. Lasse Wallman tog över Train Yards sångarmick.

Trots att Train Yard bara har funnits i två år tycker jag de tillhör de bättre av Norrköpings coverbluesband. Sist hade jag lite svårt att skilja dem från Smokestack, men de delar ju några medlemmar. Jag undrar om inte allihop var på scenen samtidigt på Kulturnatten, förresten.

Det är mest amerikansk blues förstås men (som en tanke) precis efter Tottas Too late (…”I’m gone”) annonserar sångaren Gutte Hult-Gustavsson att han slutar i bandet. Och mitt i konserten kommer efterträdaren Lasse Wallman upp och tar över micken. Det är som att byta en ung valp (Gutte, som hellre vill vara trubadur) mot en valross. Plötsligt skakar hela lokalen när Lasse tar ton i Hoochie coochie man. Man blir nästan lite rädd.

När sedan hans kompis Bo Hurtig lånar trummorna blir det ännu tyngre. Lasse grymtar och frustar fram texterna och hela bandet drabbas av feeling. Tommy Asterbäck och hans gitarr uppnår Nirvana tillsammans. Kommer vi till himlen nu? Bandet citerar Albert King:

Everybody wanna know the reason without even askin’ why
Oh, everybody wanna know the reason, oh without even askin’ why
You know everybody wanna go to heaven but nobody wants to die

Inte monotona alls. Monotones växlar mellan blues, bugg och jazz.

Monotones är välkända för norrköpingsborna. Och då menar jag den lokala bluesgruppen. Inte doo-wop gruppen från 50-talet eller dansbandet eller 60-talsgruppen från Eskilstuna eller Little Jerry and the Monotones från Sesame Street eller…

Det här är lite för jazzigt för min smak. Eller rättare sagt så är ca 1/3 av låtarna jazziga, 1/3 går att bugga till och 1/3 är fantastiskt bra blues. Och allt är uppblandat. Så 30 procent av tiden är jag på utmärkt humör, men de flesta verkar vara det hela tiden. Och det görs faktiskt ett buggförsök av ett par.

Göran Hanning har suttit in på klaviatur redan på slutet med Train Yard, och han sitter kvar nu och fyller ut ljudbilden. Stefan Tivner frontar med sång och munspel. Anders Grahn spelar jazzackord på gitarr. För kvällen har de inget blås.

Jag tycker det är förträffligt att bluesklubben Blå Kaktus har vaknat till liv igen. Kafélokalen på Dynamo är intimare och trivsammare än Crescendo. Det går inte in lika mycket publik, men än är det en bit kvar till fullsatt. Nästa spelning sägs vara den 8 april. Skriv in det i almanackan!

© Text och foto: Michael Strandhed

TRAIN YARD – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

MONOTONES – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

DYNAMO Norrköping

11 mars 2016
Train Yard
Monotones

Konsert

Arr: Bluesföreningen Blå Kaktus

Train Yard
Sebbe Fernandez – Bas / Sång
Tommy Asterbäck – Gitarr
Gutte Hult-Gustavsson – Sång / Gitarr
Markus Korhonen – Munspel
Håkan ”Bonka Bonka” Jansson – Trummor

Monotones
Stefan Tivner – Sång & Munspel
Anders Grahn – Gitarr & Sång
Daniel Druid – Bas
Jesper Nilsson – Trummor & Sång
Göran Hanning – Keyboard & Sång

LÄNKAR
Train Yard hemsida Facebook
Monotones hemsida Facebook
Blå kaktus Facebook
Kvarteret Hallarna hemsida