Låt oss gå, låt oss gå till lyktkafét. Sven-Bertil Taube kom tillbaka och sjöng med Norrköpings symfoniorkester i år igen.

Många och långa anekdoter

Sven-Bertil Taube är fyllda 81 år. Han har problem med synen, men minnet är det inget fel på och som han kan konsten att berätta. Tänk att sitta och lyssna på den mannen framför en brasa vid en kura skymningafton någonstans! Himmelskt.

Albumet Hommage som kom ut hösten 2014 fick ett fantastiskt mottagande och den blev både guldskiva och fick en Grammis. Det gav blodad tand varför han 2015 kom ut med Hommage nr 2 – en hyllning till mina vänner, där han fortsätter att tolka verk av vännerna Olle Adolphson, Ulf Björlin, Lars Forsell, Carl Fredrik Reuterswärd och Gunnar Bohman.

De Geerhallen är denna afton fylld till sista plats, liksom vid konserten för nästan exakt år sedan. För dem som var där även då blir det i mångt och mycket en repris, en god sådan. För alla nytillkomna en härlig upplevelse.

Inledningen Suite Bologne, sats 6 av Bo Lind är glad, sprallig och medryckande. Dirigenten liksom studsar framme vid pulten. In kommer så, framskuttande på scenen med små hoppsa-steg, herr Taube som genast sätter igång med att med tydlig frasering i texten sjunga Olle Adolphsons Låt oss gå, låt oss gå på lyktkafét.

Därpå hyllar Sven-Bertil Norrköpings symfoniorkester i allmänhet och dirigenten Peter Nordahl i synnerhet. Peter Nordahl har arrangerat eller nykomponerat samtliga av kvällens melodier.

Rött ljus. Stämningen under konserten förstärktes av en dynamisk och följsam ljussättning.

Tre saker är bäst denna kväll. Bäst är Sven-Bertil Taubes sång. Liksom hans sätt att recitera dikter, hans sätt att dramatisera. Som till exempel vid recitationen av dikten Apotheos ur diktsamlingen Katharsis av Gunnar Bohman, allt till en bakgrundsmatta av nykomponerad musik av Peter Nordahl.

Bäst är också ljussättningen, som blir en del av helheten. Ljussättaren har verkligen förstått att ljussätta så att ljuset följer med i musikens tongångar, sommarlätt och ljust där det är dur och mustigare färger där det är mer eftertänksamt och melankoliskt, ytterligare mörkare där tonerna klingar i moll. Suveränt av Joni Lohvansuu!

Bäst (nr 3) är de många och långa anekdoterna som berättas mellan sångstyckena. Det kan handla om när Sven-Bertil bodde i en fiskarstuga i Spanien och fick sällskap av en hund som han kallade Solo. Den hunden var den första som fick höra sången Skärgårdsbrevet av Olle Adolphson.

Eller historien om hur Olle Adolphson fick gitarrlektioner av Sven-Bertil sedan han själv varit på gitarrlektion hos en lärare i Malaga. Den läraren undervisade ju två elever, fast han visste bara om den ena, berättar Sven-Bertil.

Han berättar också om första gången han var hemma i Carl-Fredrik Reuterswärds våning och speciellt i dennes rum. ”Det var helt overkligt – allt var randigt. Golvet var randigt, väggarna randiga, taket randigt, sängöverkastet, gardinerna. I alla palettens färger, men randigt, randigt, randigt.”

Stolt samarbete. Vid sidan av Sven-Bertil Taube står dirigenten Peter Nordahl som skapat orkesterarrangemangen, och även gjort några nya tonsättningar, till konserten och till båda Hommage-skivorna.

Ni som läst mina recensioner här hos Kultursidan.nu, vet att jag brukar söka ”frysögonblick”. Jag får tre sådana denna afton. Det första kommer vid Så länge skutan kan gå, i ett fenomenalt och häftigt arrangemang. Det är också denna som får kvällens längsta applåd.

Gåshud och frysa blir det också vid Trubbel som reciteras på ett underbart sätt och arrangemanget är helt fantastiskt. Och sist men inte minst blir det också gåshud och frysa vid Ge mig en dag som är nästan som en bön. Innerlig och Intim och Mycket vacker.

Jag gillar också Olle Adolphsons Monte Carlo. Kanske inget frysögonblick, men det är en rolig, smått vanvettig historia som blandar sång och recitation i ett snabbt och lite galet tempo.

Kvällen närmar sig sitt slut och Sven-Bertil Taube och Norrköpings symfoniorkester får stående ovationer. Naturligtvis blir det extranummer. Det är Lisa Nilssons Himlen runt hörnet, som Sven-Bertil gjorde sådan succé med i TV-programmet ”Så mycket bättre”.

Och så får vi höra den vackra Ett sista glas som Miriam Bryant just nu har sådana framgångar med. Den har en fantastisk text skriven av Lars Forsell som slutar: ”Jag går min väg, men stanna ni/ God natt, må glädjen lysa er!”

© Text: Eva Lindblad
© Foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

DE GEERHALLEN Norrköping

1 april 2016
Sven-Bertil Taube
Hommage – en hyllning till vänner
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Peter Nordahl.
Konsertmästare: Mikael Wenhov
Ljussättning: Joni Lohvansuu

LÅTLISTA
Suite Bologne, sats 6 (Bo Linder)
Låt oss gå, låt oss gå till lyktkafét (Olle Adolphson)
Apotheos (Peter Nordahl)
Post Festum (Olle Adolphson)
Skärgårdsbrevet (Olle Adolphson)
Förlorad igen (Niklas Strömstedt)
Så skimrande var aldrig havet (Evert Taube)
Shanty (Ulf Björlin)
Monte Carlo (Olle Adolphson)
Monte Carlo (Peter Nordahl)
En fransman i Stockholm (Henri Salvador)
Stockholmsmelodi (Evert Taube)
Så länge skutan kan gå (Evert Taube)
Om natten är alla änkor grå (Olle Adolphson)
Visan Ö (Olle Adolphson)
Trubbel (Olle Adolphson)
Nu har jag fått den jag vill ha (Olle Adolphson)
Ge mig en dag (Olle Adolphson)
Nu är det gott att leva (Olle Adolphson)

Samtliga arrangemang av Peter Nordahl.

LÄNKAR
Sven-Bertil Taube DN 
Norrköpings Symfoniorkester hemsida Facebook