Vanitasmotiv (betänk döden). Richard Sälls betongrelief med bönande dödskalle i förgrunden. Inne i rummet står en monter med små silverarbeten av Marita Carlborg-Olsson.
Myllrande betong och knypplat smide
Myllrande betong och knypplat smide. Kontrasterna är stora mellan Marita Carlborg-Olssons strama smidesarbeten i silver och andra metaller och Richard Sälls ömsom barocka, ömsom abstrakta bilder i betongrelief.
De två sammanförs i den första av årets utställningar i Söderköpings konstförenings regi på Galleri Rådhuset. Utställningarna är en viktig utåtriktad del av föreningens verksamhet som även omfattar studieverksamhet, föredrag och konstresor.
Utställningens konstnärer är båda verksamma i Östergötland, fast lite längre västerut. Söderköpings konstförening är flitiga besökare på de östgötska konstrundorna och på Österlen, den skånska konstrundan som har ett stort genomslag.
– Vi försöker hitta lite udda, lite annorlunda utställare, framhåller ordförande Anders Svensson som ser föreningens uppgift att vara ett gott komplement till lokala konstnärsgruppen BlandArt som huserar på Rådhuset. Richard Säll hittade vi förra året på Åtvidabergs konstrunda.
Anders Svensson ser Konst på Bio som nästa pusselbit i föreningens verksamhet. Alltså högkvalitativa filmer om utställningar och konstnärer som produceras för en internationell publik och sänds via satellitlänk.
– Vi flaggade för Impressionisterna på Folkan Bio i Gusum i mars, säger han och hoppas på ett tätare samarbete med den pigga biografen som var först ut med digitala direktsändningar i östra Östergötland.
– Drömmen vore att få Söderköpings Bio att nappa på det. Tekniken finns.
Handknypplat. Marita Carlborg-Olssons halssmycken är som gjorda för catwalken. Här står de i Galleri Rådhusets fönster.
Marita Carlborg-Olsson
Guldsmedsmästare Marita Carlborg-Olsson föredrar silver. Och koppar. Och järn. Hon visar smycken och corpus. ”Corpus” är latin för ”kropp” och omfattar allt som inte är smycken.
Marita Carlborg-Olssons vaser, skålar och salladsbestick har karaktär. Det är stilrent och stramt. Så stramt att jag undrar om det går att ta sallad med salladsbesticken, förmodligen har hon provat. De små skålarna i silver med brätten i läckert färglackerad järnplåt är förtjusande.
I montern finns också smycken som halsband, ringar, broscher. Här förtydligas det strama språket, geometriska former prövas i möten. Cirklar, rektanglar, trianglar, linjer. Silver är huvudmaterialet.
– Jag kan göra mer med silver, oxidera lätt eller mörkt och lägga till detaljer som de här små linjerna i guld, säger Marita Carlborg-Olsson och pekar på en brosch med mjukt matt yta med triangelformade inläggningar kantade av guldlinjer.
– Jag gör stora smycken. Skulle jag göra dem i guld skulle de se billiga ut, konstaterar Marita Carlborg-Olsson.
Nålbotten utan vridningar. Järntråd och koppartråd.
I hennes halskragar möts smycke och corpus och blir till enhet. Ljuset utifrån lyser genom nätverken som står i Rådhusets djupa fönsternischer. Hon knypplar främst i lackad koppartråd eller järntråd.
– Jag knypplar dem på en vanlig knyppeldyna, förklarar hon.
Hon fingrar på ett stramt halssmycke med bred silverplåt som följer halsen. På den är fäst två lika breda spetsar i brabandbottenteknik, i svart järntråd som bildar ett triangelformat rum. Intrycket är stramt, trots eller tack vare en rund tyngd som hänger ner.
Varje halskrage ekar av modets svängningar genom tiderna. Ett flerfärgat halssmycke är ovanligt generöst i måtten, som om det hörde till en folkloristisk klänning. Det är fluffigt men grunden är stram med smala band i nålbottensteknik vars långsidor stagats med pianotråd.
– Jag skulle vilja se mina halskragar på catwalken, säger Marita Carlborg-Olsson.
Betongarbetare. Richard Säll ställer ut på Galleri Rådhuset i Söderköping.
Richard Säll
Richard Säll kallar sig en spretig människa. Vägen till betongen har varit lång och stannat till vid grafiken men nu är han nöjd med att ha funnit ett material som bråkar med honom.
– Jag var genomskicklig i själva tecknandet när jag var ung. Jag tecknade som det såg ut. Det blev tråkigt. Jag var avundsjuk på kamrater som var finmotoriska snedseglare. Det de gjorde blev mycket snitsigare.
Betongrelieferna fyller Galleri Rådhusets väggar. Fast grunden är trä, annars skulle det bli för tungt. Träytan slammas med betong. Därpå tillför han betong i flera lager, skär med knivar och stämjärn och andra tillhyggen i det torkande materialet.
Är inte det så mycket svårare att snida i betong än i trä?
– Jo, det är lite dumt, medger han.
Sådana svar är avväpnande. Och naturligtvis är det inte det minsta dumt. Konst är så mycket mer process än det ytliga resultatet.
– Det är bra med betong. Det är bra med hantverk. Jag sågar, skapar, bottnar, allt förstärker arbetet med bilden.
Triptyk. Richard Säll ger inte sina betongreliefer individuella namn.
Ofta startar Richard Säll med en grundskiss, på papper eller i huvudet. Sagda huvud är proppfullt av bilder.
– Jag rör mig ledigt i konsthistorien. Från barockens svulstighet till renässanssens klarhet till modernismen, allt kan finnas med i ett och samma verks tillblivelse.
Det mesta händer under arbetets gång, betongen bråkar och en figur som på skissen stod rakt upp är på väg att falla över kanten i stället. Där är nämligen allt som oftast människogestalter i ett myller à la Hieronymus Bosch i Richard Sälls verk. Mycket att upptäcka, som att det som ser ur som mindre bearbetade klumpar är nedåtvända ansikten. Reliefernas detaljer kan vara alt från ristade linjer till närapå fristående figurer med halvt insjunkna gestalter däremellan.
De betongreliefer som visas har tillkommit under de senaste fem åren. De kan vara mer eller mindre färgade i fasadlasyr, i en enda kulör. Det är lätt som ”en akvarellkänsla” som han säger vilket låter märkligt ihop med materialvalet men stämmer väl med upplevelsen. Fler kulörer drar han sig för.
– Det är svårt att få färg att gifta sig med betongen. Dessutom skulle det bli kitschigt.
Vi dröjer vid två verk, båda myllrande av människokroppar. Det ena är en triptyk som både leder mina tankar till Picassos Guernica och till lokala konstnären Karola Messners stora målning Världsteater hon visade på Liljevalchs vårsalong 2015.
Den andra är en stadsmiljö med en rad tablåer invid varandra. Mycket arbete ligger bakom varje, det syns. Dessutom har de gjorts som rutor som krossats efter att de torkat och sedan pusslats samman och bearbetats vidare.
Resultatet torde vara ovanligt hållbart. Jag skulle gärna se Richard Sälls betongreliefer i offentliga miljöer eller som utsmyckning i några av alla de bostadshus som byggs nu.
– Jag är en väntrumskonstnär, säger han på sitt jantelagsvis.
Det är ett understatement. Men javisst, där också.
© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin
MARITA CARLBORG-OLSSON – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR
RICHARD SÄLL – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR
GALLERI RÅDHUSET Söderköping
2 – 17 april 2016
Marita Carlborg-Olsson – Silver
Richard Säll – Betongrelief
Arr: Söderköpings konstförening
LÄNKAR
Marita Carlborg-Olsson hemsida
Söderköpings konstförening hemsida