Som en stor fest. Hela salongen pyntas medan pjäsen Jag vill ha lyckliga slut spelas.

… eller att bara bli sedd

Lycklig premiär. Ingen får ta ifrån någon rätten att önska. Utifrån unga och gamlas berättelser har en festlig scenshow skapats, och inte heller allvaret utelämnats. Ung scen östs mellanstadiepjäs Jag vill ha lyckliga slut bjuder in hela publiken.

”Du kan skapa vad du vill, när du vill, hur du vill” – så sjunger Silvana Imam, som vi först åtminstone tror att vi möter, i Ung scen/östs senaste uppsättning Jag vill ha lyckliga slut, som spelas för publik från 10 år.

Och vem vill inte det? Alla älskar väl en lycklig saga. Att få tusen iPhones, bli rik, att jorden vore gjord av glass eller att bara bli sedd – Jag vill ha lyckliga slut är baserad på autentiska önskningar, från både unga och gamla i länet som skrivit ner och ritat sina lyckliga slut.

Silvana Imam. Men egentligen heter hon Julia som vill vara sin idol.

Men teater kräver konflikt och spänning. Den får vi genom karaktären Limonas (Hilda Rydman) från Los Angeles som undrar om man verkligen blir lycklig av alla de där sakerna. Är inte det viktigaste trots allt att vara sig själv? Att hitta sig själv. Det brukade i alla fall hans mormor säga.

Silvana Imam protesterar. Hennes lyckliga slut är nämligen att vara Silvana Imam! Men så småningom kommer det fram att hon egentligen heter Julia. Konserten övergår i något mer reflekterande, även om låtnumren fortsätter. Jag önskar lite att jag vore så cool som Malou Zilliacus, både när hon spelar Silvana och Julia – vilken energi och attityd!

Bakgrundsrapparna Rim (Anja Rajić) och Bo (Ardalan Hakimi Fard) är räddhågsna och neurotiska. Rim tror att hennes önskning aldrig kommer att slå in om hon avslöjar den, och Bo är expert på katastroftänkande in i absurdum. Många skratt lockas fram när Bos negativa tankespiral aldrig tycks ta slut – inte ens efter hans fruktade död.

Rim framstår ändå som lite mer rimlig och resonlig – hon vill bara inte förstöra möjligheten till sitt slut.

Och vad är ett slut, egentligen? Ett riktigt slut kanske inte bara är lyckligt. Det kanske inte ens är slutet, bara en hållplats.

Och vad är ett slut, egentligen? Ett riktigt slut kanske inte bara är lyckligt. Som när ett flyktingbarn kommer till Sverige; inte tar väl resan slut där. Genom en lång berättelse modifierar Rim bilden av livet, eller ”slutet”, som något antingen eller. Resan fortsätter alltid, och skiftar i svårighetsgrad. Först blir det lite bra, sen blir det lite dåligt, och sen blir det lite bra igen…

Pjäsen i sig upplever jag som väldigt kort, trots att speltiden är en timme. Tiden bara flyger förbi till exempel när någon önskar att den ska bli påkörd av en bil utanför sin skola. Det blir riktigt dramatiskt och mynnar ut i att jag nästan fortfarande skrattar bara jag tänker på det.

Jag vill ha lyckliga slut är som en stor fest, som bjuder in hela publiken. För hela salongen pyntas under tiden med girlanger och musiken är riktigt catchy. Jag går därifrån med en lycklig känsla i hela kroppen och en längtan efter ännu fler slut. Vem hade kunnat tro det?

© Text: Melinda Reyes Hiltunen
© Foto: Jonas Jörneberg / ung scen öst

TEATER BRÅDDGATAN 34 Norrköping

11 – 15 april, 26 april – 15 maj 2016

KULTURHUSET Finspång

19 – 22 april

Jag vill ha lyckliga slut
Manus: AnnaLina Hertzberg & Manda Stenström
Regi: AnnaLina Hertzberg
Scenografi, kostymdesign & ljusdesign: Scenkonstkollektivet Bonthrop
Musik & ljuddesign: Christoffer Karlsson
Mask- & perukdesign: Agnes Kenttä
För alla från 10 år
Prod: Ung scen öst

SKÅDESPELARE 
Ardalan Hakimi Fard, Hilda Rydman
Anja Rajić och Malou Zilliacus

LÄNKAR
Ung scen öst hemsida Facebook