Inte okomplicerat. Marika Strands rollfigur fröken Thora Edlin är både ensam och stark. När det kommer till nästa generation blir det svårare i ett patriarkalt samhälle.

 

Nästan plågsamt att behöva gå ut i pausen

 

Östgötateatern spelar åter dramatik av Alfhild Agrell. Ensam är en pjäs om att vara människa och vara sann mot sig själv. Och hur svårt det kan vara. I lördags hade föreställningen premiär på Stora teatern i Norrköping.

Den hyllade dramatikern Alfhild Agrells pjäs Ensam väckte stor debatt när den sattes upp 1886. Den håller än i dag vill jag lova. Det är en av starkaste upplevelserna jag har haft på länge. Torbjörn Astners utmärkta bearbetning och Martin Rosengardtens regi gör den begriplig och tillgänglig utan att för den skull tappa bort tiden den utspelar sig i.

Men vad är det egentligen för skillnad på då och nu? Fördomar fortsätter att grumla människors omdöme. Den som är annorlunda jämfört med normen ifrågasätts. Därför är Ensam fortfarande aktuell.

Ensam är stark heter det ju – i betydelsen att det krävs styrka och mod att ställa sig utanför konvenansen, den allmänna uppfattningen – att vara sann mot sig själv. Och hur mycket förståelse får man begära av omgivningen? När inkräktar mitt jag på ditt jag? Eviga och viktiga frågor som vädras i detta kammarspel i två akter. Spänning och dramatik – allt i kärlekens tecken.

Vi befinner oss i Thora Edlins lilla stuga i Stockholm. Här har hon skapat sig ett liv för sig och dottern. Knaggligt men hyggligt. Thora är stark. Hon har uppfostrat Yngva själv. Vägrat att förställa sig och kalla sig fru när hon är fröken. Fast det hade gjort allt så mycket enklare tycker vännen Doktor Sandén.

Nu är dottern giftasvuxen och bör få se en skymt av världen. Därför har doktorn varit vänlig nog att övertala sin syster att ta emot den unga kvinnan under några veckor. När Yngva återvänder till hemmet är det rosenröd om kinderna och strålande av lycka. Hon har blivit kär. Och kärleken är besvarad av den unge löjtnanten Allan Eksköld.

 

Välkommen hem! Thoras dotter Yngva har varit bortrest – och blivit kär.

 

Men för Thora börjar våndan. Hon som alltid varit sann mot sig själv och omvärlden. Hon som inte hymlat om sitt tillstånd och sitt liv. Hur ska nyheten om att Yngva är faderlös tas emot av löjtnanten, och ännu viktigare, hans fosterfar.

Marika Strand gör Thora stram och principfast, men inte hjärtlös. Hon är stolt över sitt liv och vad hon har åstadkommit åt sig och sin dotter, trots en tvivlande och fördömande omgivning. Doktor Sandén kommer till hennes undsättning. Han ska lägga ett gott ord för dem.

Doktor Sandén är jovialisk och rättfram. Han är lätt att tycka om, och det är tydligt att han beundrar Thora, kanske rent av hyser varmare känslor för henne. Som fattigläkare har Sandén ett ben bland de mindre bemedlade och ett ben i borgarsalongen. En pragmatiker som lärt sig att se praktiskt på tillvaron. Per Burell tecknar ett fint porträtt av en man som kanske sett igenom sin tids orättvisor och fördomar, men som inte riktigt vågar ta ställning och riskera att bli utkastad i kylan.

Men trots doktorns berömmande ord är Allans fosterfar obeveklig. Allans tilltänkta hustru måste vara legitim. Något annat finns inte. Georg Eksköld kan inte se något förmildrande i omständigheterna – en fallen kvinna är en fallen kvinna. Peter Sundberg gör en man som kan kosta på sig att ha en fast övertygelse. Hans kroppsspråk är självsäkert och korrekt. Hjärtat kallt. Han konstaterar torrt att det ibland är tungt att göra sin plikt. Det är nog Thora den första att hålla med om. Frågan är bara vilken plikt och mot vem.

Yngva är den som brutalt fått se världen med öppna ögon. Det är hon som upplevt konsekvenserna av moderns livsval. Den som blivit smädad, åthutad och åsidosatt på grund av sitt ursprung. Nu när hon äntligen fått känna att hon tillhör den här världen och fått en mans kärlek – då ska mammans felsteg drabba henne igen. Caroline Harrysson övertygar stort som förtvivlad och rasande Yngva.

Unge Allan är valpaktigt kär i sin Yngva. Peter Jansson gör honom till en levnadsglad och bekymmerslös ung man. Han är ju man, född med det rätta könet, så han har intet att frukta. Han ska nog kunna övertyga pappa på något sätt.

Och visst finns det en lösning. Men den sätter verkligen Thora på prov. Andra akten bjuder på en överraskande kursändring. Jag säger inget mer…

 

Snurriga normer i männens värld. Vridscenen spelar med i handlingen när intrigen tar fart.

 

Ensam är en av starkaste upplevelserna jag har haft på länge i en teatersalong. Det var nästan plågsamt att behöva gå ut i pausen och släppa taget om stämningen. Manus, regi och skådespeleri i ljuv förening. Trots den sorgesamma handlingen är språket befriande ledigt och ibland riktigt snärtigt. Framför allt Doktor Sandén har begåvats med riktiga one-liners.

Madam Rask, Thoras hemhjälp och inneboende, sitter effektfullt nere bland publiken och betraktar det som sker medan hon grymtar ogillande. Men hon bär också på sorger ska det visa sig.

Magnus Möllerstedt har skapat en effektfull scenografi med en vridscen som inte fyller sin vanliga funktion att snabbt och smidigt byta miljö. Istället börjar den sakta snurra när handlingen börjar ta fart och bli allt mer invecklad. Stackars Thora går och går utan att komma någon vart, bokstavligt talat. En annan detalj är de uniformsklädda provdockorna – Thoras levebröd som sömmerska. De är vänligt framåtvända i första akten, medan de i andra akten vänder ryggen till.

Jag kan bara salutera Östgötateatern till en helgjuten föreställning där allt sitter som en smäck. Och gratulera norrköpingsborna till en upplevelse som känns i både magen och hjärtat.

© Text: Felicia Eriksson
© Foto: Ola Kjelbye/Östgötateatern

STORA TEATERN Norrköping

16 april – 7 maj 2016
Ensam
av Alfhild Agrell
Bearbetning: Torbjörn Astner
Regi: Martin Rosengardten
Scenografi och kostym: Magnus Möllerstedt
Ljusdesign: Linn Persson
Ljuddesign: Michael Andersson och Martin Rosengardten
Mask: Lena Stranger Weinar
Prod: Östgötateatern

Spelas i Linköping hösten 2016

SKÅDESPELARE
Marika Strand
Caroline Harrysson
Peter Sundberg
Peter Jansson
Per Burell
Kerstin Eriksson

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida Facebook
Alfhild Agrells Ensam på Östgötateatern reportage Kultursidan.nu 15/4 2016