Naturen och livets förgänglighet. Jonny Olsson Grundström ställer ut digitaltryck och måleri på Galleri Kronan. Bilden till höger är en målning grundad på ett fotografi.

Grundat på fotografier skjutna från höften

”Döden”, föreslår han. Musiken i galleriet får mig att vilja se Jonny Olsson Grundströms utställning blundande. Det är också titeln – och jag sluter mina ögon. Digitaltryck och måleri, i båda fallen grundat på fotografier skjutna från höften.

Som en landskapsmålning för 100 år sedan. och jag sluter mina ögon, 35.

Jag kommer in på galleriet, efter en kort stund hör jag musiken, Max Richters Path 5. Den är besläktad med Sven David Sandström slingor men är mer vemodig, ödslig. Det får mig att vilja se utställningen blundande, vilket är en omöjlighet men samtidigt syftet. Kanske inte att jag ska blunda men att jag ska känna dragningen.

”Mausoleum”, föreslår jag. ”Döden”, bekräftar konstnären, ”det är nog det jag håller på med”.

– Jag vill få fram förgängligheten, förtydligar han.

Jonny Olsson Grundström är medlem i Kifin, föreningen Konstnärer i Norrköping som driver Galleri Kronan. Han medverkar regelbundet i de årliga samlingsutställningarna. Format, teknik och stämning känns alltså igen.

Ödsligheten fyller (så går ju inte heller att säga) bilderna. Där finns ändå suddiga gestalter ibland i landskapen. Färgskalan är en, bilderna är monokroma, mest i grönt eller gult. Nej, inte sepia. Det är omväxlande digitaltryck och måleri men uttrycket är så likartat som möjligt. Jag tror han vill ha det sådär platt. Att när han målar, faktiskt med två kulörer kanske tre i en bild, så ska vi först tro att det är ett foto ändå.

Grunden är fotografi. Det jag tror är raffinerade dubbelkopieringar och efterarbete i datorn är fortfarande bara fotografier. Tagna med analog film. Han sparar det som vanliga fotografer kastar, det dåliga, suddiga, tvetydiga.

– 80 procent är arkivbilder från 1990-talet. Jag bodde i Stockholm ett år och hade som projekt att gå omkring med kameran, sköt från höften. ”Shit vad det är dimmigt ute, jag sticker ut och springer med kameran.” Det blev jättehäftigt, säger han med glimmande entusiasm.

Fångad i ett fläng. Flickorna är en men kameran svängde. och jag sluter mina ögon, 37.

Klassiska landskap som på 1800-talet, storslagna och banala. Naturscenerna vid havet vi inte kan låta bli att fotografera och aldrig lyckas med. Jag säger det högt och han håller med, lite för glatt. Jonny pekar på dammet som förstorats upp med bilden och reporna på negativet, de är viktiga medkreatörer när han skildrar livets förgänglighet.

– Jag vill täcka för fönstren till vernissagen. Det ska kännas som nere i en källare. Jag vill inte höra fågelkvitter och se solen lysa in, säger han ivrigt.

och jag sluter mina ögon är titeln på så gott som alla verk. Några få har andra titlar, även de poetiska. En serie heter så länge jag kan hålla andan.

Med utställningen och jag sluter mina ögon är ett tjugo år långt projekt avslutat. Nu vill Jonny Olsson Grundström skaffa sig en polaroidkamera och ta nya bilder. Polaroidfilm är mycket dyr film.

– Man har 40 minuter på sig att manipulera bilderna, skrapa och så, innan de torkat.

Vad ska det nya projektet handla om?

– Det blir nog samma känsla ändå. Det är ju jag.

© Text: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Nils-Göran Tillgren

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

GALLERI KRONAN Norrköping

16 april – 1 maj 2016
Jonny Olsson Grundström
och jag sluter mina ögon
Digitaltryck och måleri

LÄNKAR
Jonny Olsson Grundström info
Galleri Kronan hemsida Facebook FB-evenemang