Multimusikant. Erik Winqvist spelar både på den raka sopraninosaxen, som mest liknar en gyllene klarinett, en större sax och flöjt.

”Schlager är vår tids sätt att beskriva kärlek”

Ted Gärdestad dog alltför tidigt, han blev bara 40 år, men hans sånger lever och har blivit näst intill odödliga. I Åby Folkets hus fick publiken i onsdag kväll en inblick i två bröders musikskapande. Genom sångerna och genom berättelser, ett manus skapat av Erik Winqvist och Simon Forssman. Ted Gärdestad – sångerna och livet i Riksteaterföreningen KariN:s regi.

Erik Winqvist börjar med att berätta om sitt samtal med Kenneth Gärdestad och varför han kom att göra föreställningen. Som tonåring så tyckte han att det var ytlig musik, han ville göra svår jazz. Erik berättar, sjunger och spelar saxofon. Han berättar om en intellektuell tonåring med saxofon. Och om den andra killen som spelade Jag vill ha en egen måne på midsommar, och fick alla tjejerna.

Erik försöker på något sätt att ironisera över hur komplicerad han var som grabb och hur naiv och fånig bröderna Gärdestads musik framstod.

Nu har han hittat glädjen i den enkla musiken. Uppenbarelsen kom när Sommar i P1 spelade Gärdestad. Snabbt gjordes ett inköp av samlings-cd och så växte kärleken till Ted Gärdestads musik och Kenneth Gärdestads texter.

– Jag insåg att Ted var ett geni, säger Winqvist.

Låtar som vi får höra är till största delen från den sista skivan, före Teds tragiska självmord 1997. Vi får också höra om en minderårig Ted på Stockholms krogar, och om mormor som bestämde vilken låt som skulle användas i schlagerfestivalen.

Erik Winqvist tycker att bröderna Gärdestad tillhör samma tradition som Taube och Bellman.

– Schlager är vår tids sätt att beskriva kärlek.

Kärleken är central. När Ted skrivit en låt så skrev Kenneth en text, och det enda kravet var att det alltid skulle handla om kärlek.

I den första akten får vi höra bland annat Eiffeltornet, Himlen var oskyldigt blå och Helena. Erik Winqvist tappar texten och orden några gånger. Rösten blir falsk vid vissa tillfällen. Musikerna försöker följa och hjälpa honom på traven. Erik fumlar, tappar text och ton. Det blir en lättnad när fikapausen äntligen kommer.

När andra akten börjar så har något hänt. De kompetenta musikerna får med sig Erik och när kvartetten släpper stelheten, så skärps föreställningen upp. Publiken är med i en dialog, svarar på frågor och sjunger med. Erik berättar om sin sopraninosaxofon, och vi får höra smakprov på detta ovanliga instrument.

När Erik berättar om sista åren i Teds liv, i huset, med brodern så lyssnar vi andlöst. I den stora sorgens famn är fantastisk, och det är först där Erik Winqvists personlighet kommer till sin rätt. Den är klart bäst under kvällen och historien som berättas får också sitt rättmätiga allvar.

Alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat efter dig.
Hör du mig?
Kan vi nå varandra?

Orden är Kenneths. Han skrev dem som en vädjan till sin lillebror, som led av schizofreni. De delade ett hus, där Ted bodde på undervåningen, övervakad av storebror Kenneth.

Efter allvaret går showen som en dans. När slutnumren spelas, sjunger alla med i Egen måne, Satellit och Chapeau- Claque.

Publiken verkar nöjd. Flera uttrycker hur mycket de tycker om Gärdestads musik. Och jag förstår att det är en upplevelse att få höra låtarna spelas live, 2016.

Som recensent är jag inte lyrisk. Jag tycker att för stor del av föreställningen tas upp av Erik Winqvists babbel och klanterier. Han försöker verka naiv och intellektuell på samma gång, och det fungerar inte riktigt. Musiken framfördes dock klanderfritt.

© Text: Malin Ringdahl
© Foto: Anna Yu

ÅBY FOLKETS HUS Åby

20 april 2016
Ted Gärdestad, sångerna och livet
Manus: Erik Winqvist och Simon Forssman
Regi: Conny Borg
Arr: Riksteaterföreningen KariN

MEDVERKANDE
Erik Winqvist, Simon Forssman
Tobias Grenholm, Erik Mjörnell

LÄNKAR:
Erik Winqvist hemsida
Riksteaterföreningen KariN hemsida Facebook