Labyrintens linjer. Konstnären Signe Johannessen har lagt karta ovanpå karta över Norrköping. Gamla strandlinjer visar sig återuppstå där gator drar fram. Staden har på så sätt varit mer intimt förbunden med sitt ursprung än den moderna människan anar. Verket heter Labyrinten och kartan.

 

Sälen i labyrintens skärningspunkt

 

Äntligen får sälen på Stadsmuseet ro. Galleri Verkstad blir skärningspunkten för konstnären Signe Johannessens intresse för vattnets varelser och hennes nordnorska släkthistoria. På köpet får vi Norrköpings historia, nu i en ny, sannare version.

Sälen, den som harpunerades för 6000 år sedan, som undkom jägaren men dog ändå, har setts av generationer av unga norrköpingsbor. Skolklasser har vallats genom Stadsmuseets salar och varje barn har kikat in i montern och hört berättelsen om sälskelettet som hittades för mer än 100 år sedan när Rådhuset skulle byggas. Inte någon har protesterat, inte något skolbarn och inte någon vuxen. Inte förrän när konstnären Signe Johannessen ställde frågan ”Om det fanns ett monster i Strömmen, vad skulle det ha sett på vägen från Motala till Norrköping?”.

Svaret på frågan blev något helt annat. Hon hittade ett monster – eller nåja…

Signe Johannessens konstnärskap bedrivs så gott som alltid i samarbete med personer med andra professioner, yrkeskunniga så väl som med forskare. Där hennes kompetens och kunskap är begränsad säger hon att hon sträcker sig efter andras. Signe Johannessen har lärt sig dyka med och utan lufttuber. Hon har flått en säl och ätit valkött, för att förstå livet och dödens villkor där uppe i norr. Hon har lett workshops med gamla valfångare och fiskare.

 

Evig skönhet på väg mot djupen. Ränderna är en effekt som uppstår när stiillbildskamera möter film.

 

På Verkstad konsthall ser vi verk från ett mångårigt konstprojekt tillsammans med helt nya, där nu Norrköping förs in i hennes värld. I videoverket Hic sunt dracones (Här är drakar) växlas filmsekvenser från en valfångare på 1940-talet med en fridykande kvinna som simmar med en stor valkota i sina händer. Kontrasterna är stora. Harpunens sikte och dödandet, männens skuggor mot den väldiga kroppen som hivas ombord för att styckas. Ställt mot dykarens smidiga rörelser i det lugna grönskimrande djupet. De parallella bentagen med simfötter blir till en valstjärts slag.

Andetagen som hörts till och från genom filmen upphör. Kotan är ensam kvar, en urtida form skapad av evolutionen och samtidigt futuristisk (lik Star Wars små jaktskepp), seglar vidare mot djupen. Ett fiskstim, stort och litet på samma gång, svirrar förbi.

Verket bär på så många lager. Där är myten om monstret. Där är människan som tagit sig makten att döda. Där är de nämnda kontrasterna. Där är fridykaren som simmar i samklang med naturen. Synen på naturen som ond ställs mot synen på naturen som god. Eller bortom ont och gott. Signe Johannessens lägger fram sina frågor, antyder alternativ, det är en öppenhet som präglar alla hennes verk på Verkstad.

Mitt i rummet hänger ett helt nytt verk, en spolform invirad i tåg, tjocka rep. Än så länge utan titel, ”det kanske kommer en titel till vernissagen på lördag”. Stort som en säl, upphängt som en val men med bukränderna på bredden (i stället för på längden på den val jag nyss såg skäras upp i filmen). Repen glipar och blottar en rund form, ”valfett”, föreslår Signe, ”gravid” föreslår jag och tänker på både sjöjungfru och sjöko. Upphängd i repögla (i stället för huvud), lätt makabert, mystiskt. Reptrasslet bildar en valstjärt. Den är vit och vidunderligt vacker.

 

Skulptur. Den spolformade kroppen hänger mitt i Verkstad. Den är så ny att den ännu inte fått en titel.

 

Tredje verket i det stora mörklagda rummet är Olaus Magnus teori, en triptyk med filmsekvenser från nordligaste Norge. Barn som leker med torskskelett, fisk som hänger på tork i vinden – troligen skrei – och i mitten konstnärens händer som flyttar stora valkotor på stranden. Olaus Magnus syftar förstås på Sveriges siste katolske ärkebiskop. Han ritade en karta över Norden och som ofta var vanligt ritade han drakar och andra bestar i kanterna. Okända vatten där vad som helst kunde finnas.

En sådan karta har inte Signe Johannessen ritat. Hon har gjort en stor karta över Norrköping, lagt samman kartlager genom århundraden och fyllt i strandlinjer allteftersom staden höjt sig. Labyrinten och kartan heter verket, labyrinten ska kanske vara vattnet som strömmat och dragit sig tillbaka. Den är inte helt klar än, gatunamnen ska täckas med vit färg. På många ställen är kullar markerade, så som de tecknades förr, som stjärnor som strålar ut från en cirkel.

– Jag väljer förstås vilka linjer jag ska följa.

Kartan hänger i det yttre rummet där ljuset flödar in genom fönstren. Mellan två av dessa fönster ser vi ett stort foto ur serien Besten i arkivet. En sälhud (som hon själv flått) har hon krängt över några kotor hämtade ur ett museiarkiv. Som för att skapa ett eget monster.

Så kommer vi tillbaka till berättelsen om Norrköpings egen säl, den som nästan grundat staden. Signe fick se sälen på Stadsmuseet, fotograferade den och visade bilden för en av sina många forskarvänner. ”Så här ser inte en säl ut!” blev svaret.

– Den har gjorts till ett monster!

Signe Johannessen fick tillstånd att öppna museimontern. Under en performance flyttade osteologen Jan Storå, professor vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur vid Stockholms universitet, upp benbitarna som låg så fel och lade dem rätt. Och monstret, som alla och ändå ingen sett, blev en säl. Den filmade performancen heter Sälen i labyrinten och den eviga vilan.

Händelsen åskådliggör påtagligt hur historien berättas för att passa in i berättarens och tidens tankemönster. Så kommer någon på en ny vinkel och allt förändras.

– Det måste inte vara rätt eller fel, det blir variationer, understryker Signe Johannessen.

Under vernissagen släpper Signe Johannessen den vackert formgivna boken Besten & Cyklonens öga som kommit till i samarbete med curatorn Caroline Malmström. Bilder, texter och nedtecknade samtal som går på djupet i ett viktigt konstnärskap i vår tid.

Verkstad konsthalls curator Susanne Ewerlöf har under en längre tid presenterat konstnärer som arbetar kring identitetsbegreppet. Här visar hon en fascinerande konstutställning som berör Norrköpings historia på djupet.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

VERKSTAD KONSTHALL Norrköping

7 – 22 maj 2016
Sälen i labyrinten
Signe Johannessen
Film / foto / skulptur / objekt

Besten och Cyklonens öga
Konstbok, 2016
Signe Johannessen
Caroline Malmström

LÄNKAR
Signe Johannessen hemsida
Verkstad konsthall hemsida Facebook FB-evenemang