Visst är han där. EWK står i helfigur strax bortom utställningen EWK möter Tanzania som står på EWK-museet i sommar.

 

Satiren ett universellt språk som alla kan läsa

 

Satirtecknandet frodas, om inte i Sverige så i Tanzania. EWK agerar än en gång dörröppnare till en värld utanför ankdammen. Tingatingakonst på folklorens grund och satir i västerländsk stil möts på EWK-museet i sommar. Korruptionen gisslas, liksom traditionella mansrollen, ibland förenar ritstiftet de två motiven.

Jag tänker på att EWK-museets intendent Carina Milde talat om EWK som hennes ”dörröppnare” i kontakten med satirtecknare, museer och utställare runt om i världen. Jag inser dock att den här gången är det inte enbart EWK:s förtjänst att sommarutställningen på EWK-museet handlar om Tanzania, en demokratiskt styrd republik vid Afrikas östkust.

Tanzania har under decennier varit ett av de utvecklingsländer som tagit emot mest bistånd från Sverige. Med andra ord har många biståndsarbetare varit där, SIDA-medarbetare, missionärer och andra.

 

Fabeln om Juma och hönorna av Amonde.

 

Det var på 1960-talet som Edward Tingatingas färgstarka målningar först uppmärksammades när biståndsarbetarna tog med dem hem. Stilen grundades på den lokala sedvänjan i södra Tanzania att dekorera med djurmotiv. Edward Tingatinga kom på att måla med cykellack på masonitskivor till försäljning. Han utvecklade en naiv och färgglad stil med djurmotiv. Det sålde bra och i dag finns flera artister som arbetar vidare på tingatinga-traditionens grund.

Marianne Nilsson Wallin, Kolmården, kom till Tanzania första gången 1969. Hon har under lång tid haft nära kontakt med tingatinga-konstnärerna. Förra året visade hon sin samling både i Norrköping och i Linköping.

– Det känns större nu med samarbetet med Arbetets museum och med Tanzanias ambassad, sade Marianne Nilsson Wallin vid invigningen.

De verk som visas på Arbetets museum är inte många. Däremot visar de hur varje artist drar i stilen åt sitt håll. Edward Tingatingas son Daudi arbetar vidare med djurmotiv. Konstnären Issa bevingar djuren och gör dem till änglar. Ally har infört blommor. Rubuni illustrerar fabler och Agnes fångar ett motiv med fiskare utanför Zanzibars kust.

Gemensamt för dem alla, utöver färgskalan, är en medvetenhet om kompositionen, att motivet ska fylla den målade kvadraten. Annars är ingen den andra lik.

 

Klimatförändringarna är en plågsam erfarenhet för världen. Tecknad av Abdul Kingo.

 

Tanzania är ett mångkulturellt land där språk och religioner möts. Där finns också många tidningar och varje tidning med självaktning publicerar satirteckningar. De sex satirtecknare som nu visas på Arbetets museum är uppmärksammade både i och utanför sitt land.

Abdul Kingo är kanske den skickligaste, i EWK:s efterföljd. Effektfullt tar han ut svängarna med färg och skarpa kontraster. Ämnesvalet är brett: klimatförändringarna, fattigdom och ojämlikhet. Motiven läggs på en hög abstrakt nivå, som när hela jordklotet kastas från en grönskande platå och faller pladask på sprucken leröken.

Favoritämnet som i stort sett alla berör är korruptionen. Masoud Kanya låter journalistiken och tidningarna vara något som politikerna torkar sig med där bak. Nathan Mpangala skildrar hur giriga politiker utan moral låter sig födas av de fattigas skatter.

Irene Manyama är den enda kvinnan i skaran. I hennes version är det kvinnan som bär upp hela samhället, tyngd av korrupta politikermän. Barnen, alla goda intentioner, har ställts åt sidan.

Ojämlikhet mellan män och kvinnor är ett ämne som flera av de manliga tecknarna berör. Populära serien Kingo av James Gayo, ritas som trerutors-äventyr och gisslar problemen ur den lille mannens perspektiv. Som när han tar på sig safarihjälm och bär med gevär och frun tror att nu ska han ut och jaga så är det bara till Safari-baren och en annan kvinna.

 

EWK använde också jordgloben som havande kvinna. Här är det Nathan Mpangala som påminner om hur många kvinnor som har lång väg till professionell vård när det är dags att föda.

 

Intressant är också att se hur mörkhyade personer framställs när de tecknas inifrån sin afrikanska kontext. Väldigt olika är svaret, Francis Bonda målar bruna soldater, Kingo-gubbarna är helvita oavsett om de är inhemska eller kinesiska (nytt favoritobjekt att gissla nu när västerlänningarna dragit sig undan) medan Masoud Kipanyas huvudlösa skelett är svårbestämt.

Människornas färg är helt enkelt inte det väsentliga. Satiren är det viktiga och den har ett universellt bildspråk som når alla som kan se.

– Vi har så många flyktingar som kommer till Sverige nu. Satiren kan vara en väg för dem in i samhället, påpekar intendenten Carina Milde.

De länder flyktingarna flytt ifrån har en stark satirtradition. Kan de inte läsa svenska tidningsartiklar så skulle de kunna läsa svenska satirteckningar. Om det alltså fanns sådana i tidningarna. Men mediehusen har sparat bort sina tecknare. Numera är satirteckningar något jag främst ser på Facebook och på EWK-museet.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

EWK-MUSEET, ARBETETS MUSEUM Norrköping

26 april – 3 oktober 2016
EWK möter Tanzania
Politisk satir och Tingatinga

MEDVERKANDE
Satirtecknare: Francis Bonda, James Gayo, Abdul Kingo, Masoud Kipanya, Irene Manyama och Nathan Mpangala
Tingatingakonstnärer: Edward Tingatinga (1937–1972), sonen Daudi (1969-2015), systerdottern Agnes samt Rubuni, Issa, Ally och Amondes

LÄNKAR
EWK-museet, Arbetets Museum hemsida Facebook
Tinga Tanga lyser upp i Galleri Magnifik reportage Kultursidan.nu 4/10 2015