Omsorg. Michael Francis sista konsert med Norrköpings symfoniorkester blev en manifestation av en enastående orkester och en suverän dirigent – inga solister, inga operasångare, inga körer. En gemensam omsorg om musiken på grund av Bach.

 

Fest, lycka, romantik och… avsked

 

Allt kommer ur Bach – också Mahlers Femma. Festlig stämning rådde i De Geerhallen när chefdirigent Michael Francis gjorde sin finalkonsert i Norrköping tillsammans med SON i torsdags. Tack för de fyra åren.

Det är många fler än torsdagens abonnenter som skaffat sig en biljett till kvällens avskedskonsert. En nära fullsatt salong sitter förväntansfull. Norrköpingsborna har verkligen tagit chefdirigent Michel Francis till sina hjärtan. Kanske för den anspråkslöshet och värme som han alltid bjuder på vid sina konserter. Han skapar en vänlig, familjär stämning där han lugnt guidar både musiker och publik genom musiken.

Så även denna kväll. På sin utsökt brittiska engelska introducerar han kvällens stycken, och berättar både anekdoter och om sina tankar kring programmets upplägg.

 

Blåsigt. Mutations from Bach av Barber inledde konserten. En rad av blåsare längst bak på scenen, bland annat tuba och trombon.

 

– It is all about Bach this evening.
Bach är huvudtemat för kvällen. Passionerat, och lite generat, berättar Francis att han som 12-åring älskade Bachs Passacaglia så till den grad att han på frågan om vad han skulle göra om han kunde resa i tiden direkt svarade att han skulle vilja vara med när Bach själv spelade stycket på orgel. Men denna kväll får vi istället höra Leopold Stokowskis orkesterarrangemang av Bachs Passacaglia.

– It’s gothic and rather ridiculous (en gotisk och närmast löjlig version), beskriver Francis kärleksfullt musiken.

Svaga toner från cello skapar en mystisk stämning. En efter en träder tvärflöjt och träblås in i melodin och musiken växer till svepande rörelser. Passacaglia, från spanskans passacale som betyder promenera, var ursprungligen spansk folksång till gitarr som senare utvecklades till en dans. Det finns både allvarsamma, nästan marschliknande partier och mer uppsluppna dansanta partier. Sluttonen låter som en enda mäktig orgelton – häftigt.

 

Drastiskt. Leopold Stokowskis bearbetning av Bachs Passacaglia och fuga innehöll en hel del slit för kontrabasisterna.

 

Konserten inleds med en annan Bach-variation, Mutations from Bach av Samuel Barber. Tre trumpeter, tre tromboner, fyra horn, tuba och puka bjuder på vackra och mjukt sorgesamma tongångar. Stycket är från 1967 och Barber komponerade stycket mest för sitt höga nöjes skull. En liten pärla på 6 minuter med fina soloinsatser från symfoniorkesterns blåsare.

Huvudnumret så, Gustav Mahlers Symfoni nr 5, hur passar den in i Bach-temat? Jo, det berättar vår pedagog och vägvisare Francis gärna om. Under hela arbetet med symfonin lyssnade Mahler på Bach. Mahler hade bestämt sig för att lämna sagomotiven och folkmusiken som länge varit hans inspirationskälla, och istället skapa musik som stod för sig själv utan en underliggande berättelse.

Men att skapa något nytt och på ett nytt sätt tar tid. Mahler påbörjade arbetet 1901 och fullbordade verket i augusti 1902, men under de kommande åren fram till 1909 gjorde han fyra revideringar innan han blev helt nöjd.

 

Topp! Mahlers Symfoni nr 5 – fem satser fördelade på tre delar – blev en grandios avslutning för konserten – och de fyra åren.

 

Men så är resultatet också grandiost. Symfonin har fem satser indelade i tre delar. Den första delen Trauermarsch, Sorgmarsch, inleds mycket effektfullt med en ensam trumpet. Ett långsamt och värdigt sorgetåg drar förbi. Likt gråterskor bryter orkestern då och då ut i våldsamma klagosånger. Men så byter musiken taktart och det liknar mer en sorgsen vals som tar fart och virvlar iväg. Som på cirkus när lindansaren ska ge sig ut på linan eller trapetskonstnären slänger sig ut i luften. Vi håller andan och hoppas att det ska gå bra. Musiken blir stark igen, nästan argsint, för att övergå i mjuka cellotoner. Allt blir lugnt, precis som när man kommer ut i en skogsglänta och solen bryter igenom. Andlöst vackert och sorgset på en gång.

Den andra delen, Scherzo, fortsätter i den ljusa och lätta tonen. Lennart Langer ur orkestern gör en fin insats på solohorn som återkommer genom hela stycket. Olika instrumentgrupper avlöser varandra i teman som flätas samman. Valsmelodin återkommer och i slutet blir den till en virvlande wienervals som nästan går överstyr.

Tredje delen inleds av Adagietto – ett svävande och eteriskt stycke för stråkar och harpa. Romantiskt och drömmande står det ut från övriga symfonin. Det är lätt att förstå att denna del är särskilt älskad och uppmärksammad, till och med använd som filmmusik. Under denna kväll blir den en välbehövlig vilopaus att hämta kraft ur innan det svulstiga slutet.

Finalen är känslosam och gladlynt. För att uttrycka det med moderna ord – ett slut med ”extra allt”. Positivt, glatt, starkt och segervisst går symfonin mot ett storslaget slut. En värdig avslutning för Michael Francis och symfoniorkesterns fyraåriga samarbete.

Det är en uppenbart nöjd Michel Francis som slår av från dirigentpulten. Musikerna har arbetat fokuserat under de cirka 70 minuterna. Nu släpper nervspänningen och en uppsluppen stämning sprider sig. Som en man reser sig publiken genast i en stående ovation. Närmare en feel-good-konsert kommer man inte. Tack Michael Francis och tack Norrköpings symfoniorkester!

© Text: Felicia Eriksson
© Foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

DE GEERHALLEN Norrköping

12 maj 2016
Lycka och romantik
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Michael Francis
Konsertmästare Henrik Jon Petersen
Introduktion: Richard Michelin

PROGRAM
Samuel Barber Mutations from Bach
Bach/Leopold Stokowski Passacaglia och fuga c-moll (BWV582)
Gustav Mahler Symfoni nr 5 ciss-moll

LÄNKAR
Norrköpings symfoniorkester hemsida Facebook
Michael Francis tar farväl av Norrköping intervju Kultursidan.nu 14/4 2016