Outsider music. Med en liten Casio MT40 och en plasthjälm med vingar skapades The Space Lady på 1980-talet. I tisdags kväll gav hon en omtumlande konsert på Konstmuseet, i föreningen Annan musiks regi.

 

Hon sopar banan med Presley och Cash

 

Från att ha varit gatumusikant har nu The Space Lady (Susan Dietrich Schneider a.k.a. Suzy Sounds) flyttat in i de fina salongerna (som Konstmuseet i tisdags kväll). Född 1948 i en liten håla i Colorado flyttade hon till San Francisco på 1960-talet. Där hände det saker. Och där träffade hon även sin blivande dåvarande man, Joel. Men det var också Vietnamkrig på gång, och för att undgå det brände de sina ID-handlingar och försvann från jordens yta.

Nästan, i alla fall. De bosatte sig i en grotta, fick tre barn och försörjde sig genom Susans gatumusik.

Tack vare en Casio MT40 med inbygd trummaskin skapades The Space Lady på 1980-talet. Den och en plasthjälm med vingar och blinkande kula som Joel köpt 1972. Hjälmen är densamma, men synthen har fått nyinskaffas. Faktiskt har hon en till synth bakom den numera. En leksakssynth som är så liten att den inte syns.

Hon träffade sin nuvarande man musikern Eric Schneider 2008. Sitt alter ego hade hon slutat använda på 1990-talet och gatumusiken hade hon slutat helt med 2000, så han visste inte riktigt vem han gifte sig med.

Men, efter några år, blev han nyfiken på vad alla fanmejl som började komma handlade om. Han blev alldeles till sig av vad han fick höra, övertygade henne att återuppta sin karriär och dubbade sig själv till ”The Space Manager”.

 

Casio MT40. Fast det är inte originalet från 1980-talet utan ett senare exemplar.

 

Dels hade hon själv släppt en kassett 1990, som ledde till att hon fick med en låt på Irwin Chusids samling Songs in the Key of Z – the Curious Universe of Outsider Music, del 2 (nu utgivna som dubbel-cd) år 2002. Han myntade begreppet ”outsider music”, vilket inte tilltalade alla utvalda men som Susan har omfamnat.

Dels kom då en samlingsskiva, baserad på kassetten, ut år 2013. Och slutligen fick den skivan en plats på tidningen The Guardians lista ”The 101 Strangest Records on Spotify” 2014.

Men det är ingen freak show. Musiken är på allvar helt omtumlande. Så är även Susans speciella sångstil, som ena sekunden ligger i falsett och andra sekunden långt där nere. Oftast med eko, ibland även med phasening. Mest känd är hon för sina covers, som är egensinniga till (nästan) oigenkännlighet.

Jag kan inte få hennes version av Ghost riders in the sky (som hon presenterar som en psykedelisk låt från 1948) ur huvudet. Den sopar banan med versionerna Elvis Presley (jodå) och (förlåt) Johnny Cash har gjort.

Det borde inte gå att göra Casio-versioner av Doors låt 20th century fox eller Beatles Strawberry fields forever. Det borde låta löjligt. Och visst hände att hon blev häcklad där på gatan i Frisco, uppmanad att spela rock.

Så då kör hon sitt ”heavy metal number” – Born to be wild av Steppenwolf. (Som i och för sig nämner ”heavy metal” för allra första gången, men är det inte och syftar egentligen på motorcykeln, men OK då. Var en favoritlåt i min ungdom.) Hon ser inte så vild ut, men plötsligt ger hon ifrån sig höga skrik som är både phasade och i eko. Jag får en bild av en valkyria på ett slagfält. Håren reser sig på ryggen.

– That counts as heavy metal, don’t you agree?

 

Kosmisk. Susan Dietrich Schneider spelar både egna låtar och oefterhärmliga covers.

 

Signaturlåten Synthesize me är kanske bäst i kväll. Snyggt break, tänker jag. Och upptäcker att mina mungipor sitter strax under örsnibbarna. Det är fysiskt omöjligt att inte le.

Mest oväntat är kanske att hon presenterar en egen nyskriven låt. Do the next right thing består av små enkla levnadsråd. Man kan bygga en kompost till exempel. Och ”Don’t eat meat!”. Sedan två år är hon vegan. Vegetarian har hon varit sedan tidigt 1970-tal. Zenbuddhist är hon också.

Men det är snarare humor och självdistans som genomsyrar föreställningen. Och livsglädje från en musikalisk särling som, plötsligt, vid 68 års ålder står på toppen av sin karriär och turnerar internationellt. Vid hennes fötter står en plåtlåda från gatumusiktiden och blinkar. Där ligger några symboliska mynt.

– The Space Lady wouldn’t be worth her wings if she not did a David Bowie song.

Och det finns väl bara ett självklart val, eller hur? Aldrig har den väl låtit så kosmisk. Och visst går den i boogietakt, inser jag, när hon sjunger ”Let all the children boogie”.

Signeringskön ringlar lång. Några (också jag) springer desperat ut efter kontanter. Det går inte fort när hon tar sig tid att prata med alla och rita hjärtan, fredsmärken och planeter på skivor och tröjor.

The Space Manager säger att det är den bästa spelning hon gjort.

© Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

KONSTMUSEET Norrköping

17 maj 2016 

The Space Lady

Konsert

Publik: 75
Arr: Föreningen Annan musik

LÅTLISTA
Strawberry fields forever (Beatles)
Ghost riders in the sky (Stan Jones)
The Ballad of Captain Jack (Susan Dietrich Schneider)
Born to be wild (Steppenwolf)
Synthesize me (Joel L. Dunsany)
Starman (David Bowie)
It’s still rock and roll to me (Billy Joel)
Radar love (Golden Earring)
Do the next right thing (Susan Dietrich Schneider)
Major Tom (Peter Shilling)

LÄNKAR
The Spade Lady Facebook artikel/The Guardian
Föreningen Annan musik hemsida Facebook
Norrköpings Konstmuseum hemsida Facebook