Räddaren i nöden. Vem kan både Lars-Erik Larssons Det ljusa landet och Snöfrid av Elfrida Andrée? Sopranen Henriikka Gröndahl tog sig an uppdraget med en dags varsel.

 

Nationalromantik och samtida körkluster

 

Varannan damernas. När universitetet firade nyinstallerade professorer och nytitulerade doktorer i helgen bidrog Östgöta kammarkör och Norrköpings symfoniorkester till festligheterna. Äldsta verket i en ovanligt traditionstyngd konsert var heta Elfrida Andrées Snöfrid, skriven 1876 och uppförd i Norrköping för 100 år sedan (1914 enligt SON:s ledare Karin Veres). Inramad av mer nationalromantik och kontrasterad av ett modernt körverk.

Christina Hörnell, director musices vi Linköpings universitet, förvandlade SON till en nationalromantisk orkester med Hugo Alfvéns Midsommarvaka. Lättsamt, dansant och rentav lite trolskt à la Grieg, luriga sekvenser mellan stråkar och blås. Svensk rapsodi lade herr Hugo till som undertitel medan han satt i danska Skagen och skrev, i goda vänners lag.

Här finns danser från Roslagen men också den vita nattens stillhet. När Anna Ahlenius blåser lika stilla som långt i valthornet far vi norröver mot fäbodarnas rike. Naturen vaknar innan solen höjt sig, intensivt smågnidiga stråk driver morgonen framför sig, en morgon som Alfvén gör det mesta möjliga av fram till ett bombastiskt slut.

 

Friskt. Henrikka Gröndahl tar sig an de höga tonerna med klar röst.

 

Lars-Erik Larssons Förklädd gud och Pastoralsvit hördes med Söderköpings kammarorkester i våras. Liksom Alféns Midsommarvaka älskade stycken i den svenska musikens fauna. Nu fick vi bekanta oss med två satser ur kantaten Det ljusa landet med text av finlandssvenska poeten Joel Rundt. Först smekande ”Hjärtat” med Östgöta kammarkör och orkester, därefter ”Sommarmorgon.

Inkallad med en dags varsel kom ljusa sopranen Henriikka Gröndahl nersusande från Stockholm där hon sjunger i Operakören. Med i mina öron lite väl stort vibrato i de lägre tongångarna men en härligt frisk klarhet i de högre sjunger hon ”Gick du en morgon över solomstrålad äng, där den florlätta dimman nyss försvann”.

Dags för damernas. Till tonsättaren Ulrika Emanuelssons nutida körverk Rösten ur mörkret har diktaren Göran Sonnevi lämnat sitt bidrag.

Det är ansikten som kommer emot mig ur mörkret
Ur det förflutnas mörker, och framtidens mörker.
Varje ansikte har sin röst, ett myller av röster.
Rösten ur mörkret sjunger
Vad, vad sjunger den?

Ett sådant myller av röster är Östgöta kammarkör. En välblandad kör där sångarna inte står tryggt i stämmor utan plockat om sig än här, än där. Ljusa stämmor, djupa stämmor, porlande. De är ”vatten, luft, rymd”, de är ”en röst bland många.” Som upplockade trådar ur en ryamatta. Den moderna musikens klusterklanger möter påminner ändå om medeltidens lärdomssätens sång, den gregorianska.

Nyansrikedomen är kammarkörens signum. Kontrasten blir stor mellan den långsamt bortdöende andhämtningen och den långa entusiastiska applåden.

 

Välblandat. Östgöta kammarkör sjöng med i tre av konsertens fem verk. Störst intryck gjorde Ulrika Emanuelssons nutida verk.

 

Elfrida Andrée är riktigt het. Feministiska musikhistoriker har borstat dammet av hennes verk och noter. Elfrida Andrée nöjde sig inte med att slå i glastaket utan spräckte det gång på gång, inklusive påverkade lagarna.

– Hon var en pionjär av stora mått, den första kvinnliga kyrkomusikern, den första kvinnliga telegrafisten, berättar Christina Hörnell efter konserten.

Det var många fler ”den första kvinnliga” när det gäller Elfrida Andrée. När jag söker på nätet ser jag att hon spelas en hel del runtom i landet – och det är olika verk.

Tillbaka till nationalromantiken och de stora svepande rörelserna. Snöfrid (med dramatisk text av Viktor Rydberg) kallas för en ballad men har operakvaliteter. Som en omväxlande inledning med mycket blås, visst är det en uvertyr. Jag placerar den på västkusten, visserligen växte Elfrida upp på Gotland men hon var verksam även i Göteborg (och i Stockholm).

”I kvällens mörker och stormens larm” vävde solister (för nu är de två), kör och orkester tillsammans ett verk som långsamt byggde upp den ”vikinganordiska” dramatiken. Kören är berättaren, tenoren Reine Erikson ur kören gör en romantisk insats, till och med orkesterns instrument sjunger ”Snöfrid! Snöfrid!”

Någon aria får dock vår sopran inte sjunga, det stannar vid något som mer påminner om operans recitativ, mjuka tongångar som hon genomför med mycket god textning. Verket avslutar med maffig kör och orkester som svingar sig upp till melodiska kvaliteter.

Hugo Alfvéns Festspel, också spelat i Norrköping 1914, avslutade den akademiska festkonserten. Högtidligt, uppsaliensiskt och med ett upptempo på slutspurten.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

DE GEERHALLEN Norrköping

27 maj 2016
Akademisk festkonsert
Norrköpings symfoniorkester
Östgöta kammarkör
Dirigent: Christina Hörnell
Solist: Henriikka Gröndahl, sopran

PROGRAM
Hugo Alfvén Midsommarvaka, svensk rapsodi (1903)
Lars-Erik Larsson Det ljusa landet (1933) – Hjärtat, Sommarmorgon
Ulrika Samuelsson Rösten ur mörkret sjunger (2000)
Elfrida Andrée Snöfrid (1876)
Hugo Alfvén Festspel (1907)

LÄNKAR
Elfrida Andrée Wikipedia
Östgöta kammarkör info Facebook
Norrköpings symfoniorkester hemsida Facebook
Linköpings universitet hemsida musik