Ljusskugga. I musikalen FAME får vi följa ett antal unga människor på tillväxt under de så problemfyllda åren i den vilsna sökarperioden i vilken vi ska hitta oss själva och identifiera oss.

Det ser lätt ut, men är det inte

FAME var min systers stora inspirationskälla när vi var små. Hon såg TV-serien, hade LP:n och började i dansskola. Hela tiden övades det koreografier. Det var tyll överallt. Mitt intresse kom att bli teatern. Det tog fart när jag fick en ny musiklärare i femte klass.

Den läraren stod i söndags kväll och blickade ut över salongen minuterna innan premiär.
– Premiärnerver? frågade jag.
– Nä. – – – Dom kanske har.
– Du är van?
– Ja, jag har ju gjort det här i sjutton år nu. Det är sjuttonde musikalen jag regisserar på De Geergymnasiet.

”Vad vill du bli när du blir stor? Ihågkommen. Jag vill på så vis leva för alltid. Genom att bli berömd. Se på mig och säg vad du ser.” Lösryckta fraser från berättelsens musikaliska huvudtema.

”Man vill bli älskad. I brist därpå beundrad…” Ja vi vet var det barkar om vi inte ser den som vill bli sedd. Tur att det finns musik, teater och dans. Och så fantastiskt att Norrköping har en så stor, kommunal, utbildning som satsar på detta. Kultur och meningsfull fritid kan odla, stärka och få människor att växa. Rektorn för de estetiska programmen understryker vikten i detta i sitt premiärtal efteråt.

Skolscen. Iris och Tyrone har blivit ihop. Det går inte obemärkt förbi.

I musikalen FAME får vi följa ett antal unga människor på tillväxt under de så problemfyllda åren i den vilsna sökarperioden i vilken vi ska hitta oss själva och identifiera oss. Kroppen bubblar av kärlek och framtidsångest samtidigt som yttre påtryckningar som skolresultat, föräldrars och kompisars förväntningar sliter en åt olika håll.

FAME gör nedslag i dessa ungdomars fyraåriga tid på The Highschool of Performing Arts. Det är ett antal historier som berättas parallellt och som ibland korsar varandra. Det handlar alltså om musik-, teater- och danselever och deras skolgång som gestaltas av musik-, teater- och danselever som en sorts final på deras skolgång. Igenkänningsfaktorn bör vara hög i ensemblen. Vissa roller kanske ligger nära… Andra, förhoppningsvis längre bort.

Berättelsen är inget litterärt mästerverk. Musiken har inte heller några hitlåtar utöver redan nämnda titelspår (som är med lite försynt vid två halva tillfällen).

Eleverna från De Geergymnasiet gör det här bra. Det må vara en världsmusikal, men som sagt en ganska medelmåttig sådan. Men flera gånger blir undertecknad spontant berörd. Ibland utan uppenbar anledning. Det är flera fina stunder på scenen. Mer i själva gestaltningen och scenglädjen än av berättelsen.

Flera scener mellan Nick (Albin Forsberg) och Serena (Angelica Jonsson) är fina och de delar också en väl framförd duett i slutet. Eleverna bjuder på sig själva och håller högt i tak. Här spelar det ingen roll om en är kille, tjej eller gay. Kyssar och smek spelas fullt ut och censurerar sig inte bakom faktumet skolföreställning. Det är ett exempel på att det här är på riktigt. Det är en gestaltning för 2016. Vegas (Oskar Lindström) och grabbarna sätter ribban med ”Styv och Stel”.

Danskåta. Vegas och grabbarna sätter ribban med ”Styv och Stel”.

De Geer verkar ha tagit sig på dansfronten. Det är många stora nummer och flera exempel på olika stilar. Viss går det att se att vissa nummer övats mer än andra, men över lag sitter det fint. Tyrone (Henrik Jacobsson) imponerar med både moves och volter. Det ser lätt ut, men är det inte.

Skådespeleriet ligger mig närmast och det är en fröjd att se någon vara sin roll så helt och fullt som Charlotte Månsson när hon ger oss Lambchops. Eller när Mr Sheinkopf (Noa Ström) förvirrat vandrar över scenen. Bara gångstilen och händernas skådespeleri borde vara skäl till ett högt betyg.

Det finns mycket och många att nämna i denna väl genomarbetade och fint framförda föreställning. Sånginsatserna håller bra nivå. Mitt sällskap upprörs dock över ljudet. Flera gånger tar det ett par ord innan ljudteknikern får igång mikrofonerna och sånginsatser blir mumliga av en dåligt ställd EQ.

Men det är det lilla i helheten som är det bästa från De Geergymnasiet på flera år.

© Text: Johan Pettersson
© Foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

STORA TEATERN Norrköping

29 maj – 4 juni 2016
Fame
Musikal efter en idé av David de Silva
Text: José Fernandez
Musik: Steven Margoshes
Originalsångtexter: Jacques Levy
Titelsången Fame skriven av Dean Pitchford och Michael Gore
Översättning, bearbetning och svenska sångtexter: Ingela Forsman

Regissör: Johan Wahlqvist
Koreografi: Maria Wass, Pia Mucchiano, Anna Söderlind
Scenografi: Eva Cederwall
Kapellmästare: Hampus Torarp
Orkesterinstudering: Marcus Österlund
Sånginstudering: Bertil Werthén och Birgitta Spetz
Kostym: Elever från ES
Smink: Eva Cederwall
Ljuddesign: Björn Andersson, Östgötateatern
Ljusdesign: Pär Krantz, Östgötateatern
Prod: De Geergymnasiet

MEDVERKANDE
Elever från De Geergymnasiets estetklasser, åk 3

LÄNKAR
Fame Wikipedia
De Geergymnasiet hemsida Facebook FB-evenemang Blogg
Östgötateatern hemsida Facebook
De Geers studenter lever Fames drömmar reportage Kultursidan.nu 27/5 2016