GRABB! Som varit med på Bråvalla förr, närmare bestämt 2015. En av många återvändare.

 

Är smekmånaden slut nu?

 

Nu är det dags igen. Gamla F13 förvandlas för fjärde gången till något som liknar Area 51. Utklädda ungdomar kommer för att vagga i takt till bastrummans puls. Norrköpingsbor flyr antingen fältet eller övertygar sig själva att detta är kul och att de är 30 år yngre än passet antyder.

Årets artistutbud är sämre än nånsin (men det tycker jag varje år). I år har fantasin trutit totalt och man toppar med första årets dragplåster Rammstein. Metalfesten fortsätter med Volbeat och Nightwish. Sedan repriserar man 2014s Veronica Maggio och fjolårets Zara Larsson. Dropkick Murphys har bytts ut mot Flogging Molly, men ingen märker någon skillnad på deras amerikanskt irländska punk. Mumford & Sons står för årets besvikelse när de spelar helt utan banjo. Tenacious D fjantar sig på scenen. Melissa Horn imiterar mamma.

 

Också grabb. The Volbeat var här 2013. Också återvändare.

 

Nu är också smekmånaden med Norrköping slut. Visst finns några lokala band (se Björns krönika), men traditionen att festivalen inleds av ett norrköpingsband är som bortblåst. Borta är också Pacific-scenen. Tältet, ni vet. Eller rättare sagt: tältet står fortfarande kvar, men har tagit namnet från stand-up comedy-scenen Norrköping Lounge. Komikerna har det också tagit. Det är dåliga nyheter för oss som saknar humor, men som har haft sina bästa stunder med små band i denna intima miljö. Jag minns Marmozets från förra året och The War on Drugs året innan. Där spelas fortfarande musik, men man kan råka drabbas av en ironisk Henrik Schyffert om man söker regnskydd.

I år startar programmet med ett pre-party för camparna på onsdagen. De roas av E-Type. Hur hett är inte det 2016? Han bränner tomtebloss och spelar disco, men önskar att han fick lira hårdrock med Rammstein. Glöm det, Martin. Klipp dig!

Dryckesutbudet är bättre än nånsin i år, skryter arrangören. Nå, det är väl omöjligt att försämra det. Urvalet hade tidigare gjort Nordkoreas Kim Jong-un stolt. Nu har man bytt ”huvudsponsor” från Åbro till Carlsberg, som tillverkar en exakt likadan internationell lager.

Man får hoppas att de gjort något åt engångsglasen i år. Skrytet om pantsystem för ölmuggar klingade lite falskt när marken var full av nertrampade plastglas och sugrör förra året. Det kan väl inte vara så svårt att servera också drinkarna i returmuggar?

 

Festivalhöjare. Kul typer lyfter stämningen.

 

Är musiken grönare på de andra festivalerna?

 

Samtidigt pågår Roskilde-festivalen. Här toppar man med Neil Young, New Order, PJ Harvey, Red Hot Chilli Peppers, Courtney Barnett och Tame Impala. Danko Jones får antagligen spela på en stor scen och Sudakistan i ett mysigt tält. Till skillnad från Bråvalla är också Roskilde en icke-kommersiell festival, alla intäkter går till välgörenhet och lokala föreningar. Men Nordens största festival är slutsåld, så få inga idéer. Där hade man mycket roligt i leran på 80-talet.

Kul hade man också på Hultfredsfestivalen. Men den gick i konkurs, köptes upp av Scorpio, flyttades till Stockholm och lades ned. Sedan hittade man på Bråvalla. Men här tältar man inte i en björkdunge och badar naken i sjön Hulingen. Här har man ett platt fält som skydd mot åskan. Vad gör man på campingen egentligen? Jag kanske skulle ta mig en titt i år, om jag vågar lämna VIP-området.

I augusti går Way Out West av stapeln i Göteborg för tionde (och kanske sista) gången. Där har man fyllt upp med Morrissey, Deportees, Dungen, The Damned, Anohni, The Tallest Man on Earth, PJ Harvey, Graice Jones, HAIM, Hurula och Pascal m fl. Dit borde man åka i stället. Här slipper man också campingområde. 2012 skapade man rubriker genom att göra festivalen helt och hållet vegetarisk. Vissa var upprörda för att man ville visa moral och minska miljöpåverkan.

Kan man hålla sig bara en vecka och gillar reggae är Öland Roots ett alternativ. De kallar sig ”Sveriges mysigaste festival”, och efter att ha varit där en dag förra året är jag benägen att hålla med. På ett litet område i en tallskog minglar folk runt och myser. I år är all servering KRAV-certifierad. På stranden pågår bad och DJ. Drivet av en ideell förening är det också Sveriges billigaste festival. Men man måste älska reggae.

 

Kommer inte. Norrköpingsbandet 23Till turnerar på andra ställen. Här spelade de på Dynamo för en månad sedan. I högform!

 

Efter att ha dött festivaldöden 2013 (p g a att första Bråvallafestivalen ”råkade” läggas samma helg) återuppstod Borlänges Peace & Love året efter, och har nu börjat sträcka på sig igen. 7-9 juli spelar här Bob Hund, Charta 77, Hanna Järver, Hoffmaestro, Iris Viljanen, Lars Winnerbäck, Lisa Lystam, Richard Lloyd och The Baboon Show. För att inte tala om klassiker som: Anders F Rönnblom, Johan Johansson, Ebbot, John Holm, Jerry Williams, Stry och Tuk Tuk Rally. Det låter ju skitkul! Är man norrköpingspatriot kan man lyssna på Krunegård, Den Svenska Björnstammen, Skraeckoedlan, Julia Adams och så Plura. Man blir lite fundersam.

Och så ska vi inte glömma 23Till! De är i högform och på turné, spelar på Peace & Love, och Bråvalla hade alla chanser att boka dem, men sumpade det. Där hade de haft en inledningsakt, om de fortfarande hade brytt sig om sådana saker.

Nej, det bästa med Bråvalla är avknoppningen Where’s the Music? i februari.
Det finns ingen anledning att åka till Bråvalla.
Om man inte är medelålders och inte orkar ta sig längre.
Stanna hemma, så slipper du bli besviken!

 

Vid de stora scenerna. Är vädret fint får du höra artister du inte visste att du gillade.

 

Men – om du och jag ändå ska till Bråvalla…

 

På torsdag

Om du inte gillar mespop eller metalcore kan du sova ut på torsdagen och ta dig med mig till Juno-scenen först vid 15 då Blossoms spelar sin förtjusande indiepop med retrofeeling. Sedan går jag till min egen förvåning till metalcorebandet Bring Me the Horizon och får några lösa skruvar bortskakade ur huvudet.

Sen blir det flumpop med norska Highasakite. Det har få andra fattat att det är bra, men kunde kvinnliga landsmännen (?!) Katzenjammer glänsa vid samma scen förra året så förutspår jag succé.

Så slöar jag till kl 19 när neopostpunkbandet (så kan det väl ändå inte kallas?) Editors spelar på samma scen. Nära till det mycket överskattade VIP-området är det också. För jag orkar väl inte gå ända bort till Luna-scenen och se Timbuktu..? Jo, jäklar. Alla vill till himmelen!

Sen vill jag ha skotsk alt-rock med Biffy Clyro. Nu börjar jag trivas, och tycker att festivalen inte är så tokig ändå. Om jag inte istället gått till Norrköping Lounge för att se australiska Tired Lion. För då är jag riktigt i gasen och känner mig smart för att ha hittat underbart gitarrmangel och skönsång.

Vad som är helt säkert är att jag kl 21:15 står framför Band of Horses och lyckligt mumlar att de är allt som banjolösa Mumford & Sons numera försöker vara.

Sen uppstår en krock mellan Laakso och Rammstein, men jag behöver inte se någon av dem. Ha!

Vid midnatt går jag, trots allt, för att se Mumford & Sons. Hör jag ingen bajo vandrar jag till scenen bredvid och protestlyssnar på blippbloppop med landsmännen i The 1975. Sen springer jag innan kvällens DJ-avslutning.

 

Rätt medicin. Blues Pills utförde medicinskt underverk på förra årets Where’s The Music.

 

På fredag

På fredagen behöver jag inte vara på plats förrän 13:45 när Skinny Lister chockstartar min dag med helgalet keltiskt ös. På lilla Juno-scenen kommer de till sin rätt, och det spritter i benen. Det känns nästan som man såg Pogues.

Sen gäller det att springa direkt till Panorama-scenen. Frågan är hur Blues Pills kommer att klara att stå på den största scenen, men de har ju stor festivalvana numera. På Where’s the Music? förra året dominerade de festivalen totalt och rev nästan Dynamos väggar. ”Var det Janis Joplin som sjöng?” kommer folk att fråga. ”Vad var det jag sa?” kommer jag att säga. Festivalen har peakat.

Sen har jag ingen paus alls innan Hinds spelar. Undflyende som hindar är deras spanska indiepop, fast ganska lo-fi och med minnen av Velvet Underground med 3/4 kvinnliga medlemmar. Om solen skiner nu så mår jag utmärkt.

17:30 står Lukas Graham på samma ställe (Juno). Denna danske yngling har fler strängar på lyran än 7 Years (som Lugna Favoriter försöker nöta ut). Men det finns en risk att jag får en sockerchock och går.

Flogging Molly en timme senare lär däremot chocka på annat vis. Ska de lyckas skapa en större circle pit än kollegorna i Dropkick Murphys förra året? Ja, detta svänger ännu irländskt punkhårdare! Trummorna smattrar som kulsprutor och en tin whistle ringer i öronen.

Ska man se överhypade Tenacious D? Jag tror Jack Black är bäst på bio. De borde ha spelat i stand-up-tältet, säger jag efteråt. Men jag såg dem ändå. En stund.

21:45 finner jag mig åter framför Juno-scenen för att se Miike Snow. Med en medlem från Amason och kollega med den andra i producentduon Bloodshy & Avant) och den tredje en falsettsjungande amerikan kan väl inte detta misslyckas? Snyggt som sjutton. Jag hör 10 cc flåsa i bakgrunden.

Får man gå hem kl 23? Jag får.

 

När det är som finast. Det blir aldrig mörkt om natten när det bara är några dagar efter sommarsolståndet.

 

På lördag

Men redan 12:30 på lördagen står jag på samma fläck för brittiska singer/songwritern Jamie Lawson. ”Wasn’t expecting that” sjunger han, men menar antagligen något annat.

Sen skulle jag kunna se Norrköpings symfoniorkester tolka dansmusik jag hatar, lyssna på house med Henrik B, banka huvudet i bitar med Graveyard, höra mer house med Albin Meyers och hipblopp med Elliphant. Glöm det!

Men lite dödspunk med Turbonegro piggar alltid upp, även om Hank von Helvete har slutat.

Och Den Svenska Björnstammen på hemmaplan blir bra. Jag tror det gynnar dem att spela på en mindre scen än 2014. Kommer de att ha andra pyjamasar än i vintras?

Efter det känns ingenting underligt och Cigarettes After Sex är helt rätt i Norrköping Lounge. Ambientpop från El Paso med en enda stadig medlem (Greg Gonzalez) kommer att lugna spända festivalnerver hos alla som har ro att lyssna. Fast hellre än Maritzas dotter ser jag metalbandet Five Finger Death Punch. Nej, det klarar jag nog inte i mitt lugna tillstånd.

Jag kanske bara går? Ajöss Veronica Maggio, Nightwish, House House Of Pain och Hardwell!

Men man vet aldrig vad som händer på festival…

© Text: Michael Strandhed
© Foto: Michael Strandhed och Samuel Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

BRÅVALLA Norrköping

(29) 30 juni – 2 juli 2016
Bråvalla festival
Arr: FKP Scorpio

LÄNKAR
Bråvalla festival hemsida Facebook

BRÅVALLA – INFÖR FESTIVALEN
Bråvalla: Lokala tongångar rockar igen reportage Kultursidan.nu 26/6 2016Bråvalla fyller på inför 2016 års festival GENRELISTA Kultursidan.nu
Dags att ladda om inför Bråvalla 2016 reportage Kultursidan.nu 30/6 2015