En stjärna föds. Ljud, ljus och glam – förändringarna sker kanske lite vid sidan om.

 

Festival för nya stjärnor och nytt ansvar

 

Allt det där som hände. Årets regn, årets indie, årets missar och årets charm. Ett försök att samla intrycken efter en festival där ordet våldtäkt lyfts från notisspalterna till scenuttalanden och allas ansvar (även mitt). Plus massor med bilder.

BRÅVALLA FESTIVAL Norrköping

(29) 30 juni – 2 juli 2016
Bråvalla festival

 

Efter att ha sovit ut efter en festival infinner sig som vanligt frågan ”vad var det som hände?”. Och nu menar jag inte den typen av minneslucka som vissa som bott på (och knappt lämnat) campingen har. Nej, jag tänker på att hela sinnessystemet är överladdat av intryck. Jag ska försöka bena ut några personliga tankar. Jag lovar att inte vara objektiv.

 

Band of Horses klarade av att spela i kvällssolens ljus.

 

Årets countryindie

Band of Horses stod mot Mumford & Sons och likt David mot Goliat avgick de första med segern. Inte bara att de klarade av att spela i solljus, de kändes också mer vitala (och hade indianer i publiken). Sedan är det en väldig skillnad mot att stå vid scenkanten mot att stå hundratals meter bort och se artisterna på storbildsskärm.

Med det sagt så var Mumford & Sons överraskande bra och hade både banjo och ståbas. Men konserten var för lång.

Årets regn

Det obligatoriska regnet spolade bort Blues Pills från scenen. Skyfallet dränkte effektpedaler och medhörning och halverade spelningen. Bättre klarade sig Jamie Lawson som skrattade sig igenom det hela och fick himlen att åter öppna sig. Symfoniorkestern var uträknad, men reste sig på 9 och genomförde en nerbantad men dansant spelning för en krympt publik.

Årets surpris

Det är alltid något oväntat litet band som står för en överraskning på festival. I år var det Public Service Broadcasting som utan att tala spelade musik till journalfilmer från 1940-60-talen. Man stod som fastfrusen och gapade i Norrköping Lounge-tältet.

Årets förlust

Pacific-tältet är försvunnet, men står på samma plats! Och Norrköping Lounge-tältet är även det borta, men står också på samma plats (som Pacific)! Det handlar om en sammanslagning, som musiken förlorat på. Det spelas fortfarande musik här stundtals, men det är mest stand-up. Jag förstår att den växte ur förra tältet, men kunde man inte ha skaffat ett större i stället för att tränga ut alternativscenen? Och gärna placerat det långt bort. Jag hatar humor.

Årets missar

Ja, personliga missar då. Jag såg inte Biffy Clyro eftersom jag (felaktigt) trodde att vi inte hade fotograf. Inte heller såg jag Graveyard, men det hördes ända in i presscentret just hur bra de var.

 

Årets charm. Hinds berättar om ett annat Spanien bortom machomännen.

 

Årets charm

De fyra spanska tjejerna i Hinds charmade publiken totalt. Även de hade fått effektpedalerna dränkta av regnet men körde ändå. Nu finns det troligen tjejband på varje studieförbund i Sverige som är lika bra, men för den spanska jämställdheten gör de säkert underverk. Ostajlade och osminkade spelar de skrammelpop på ett sätt som retar machomän.

Årets disco

Ja, bortsett från det meningslösa discot på VIP-området. (Finns det inte tillräckligt med musik ändå på en festival?) Jag hörde lite av The 1975 på vägen, försenad, till Mumford & Sons. Lät intressant, och får väl också räknas in till årets missar. Miike Snow avslutade fredagskvällen (för min del) på Juno. Jag skulle ha skrivit en recension, men det går bara inte. Plastig, själlös dansmusik framförd från scen. Jag begriper det inte. Dessutom var det fel scen – den var antingen för liten eller för stor. Det lät för slickt, för bra, för… för… för… opersonligt.

Årets keltiska

På den minsta scenen öste londonbandet Skinny Lister på med ungdomlig energi. Tvåradigt dragspel och ståbas med texten ”this machine kills dubstep” (hej, Woody Guthrie) samt, inte minst, sångerskan och virvelvinden Lorna Thomas. Vad var det egentligen i lerkruset som hon inte fick bjuda publiken på? Boka gärna till (en välförsäkrad) bar nära mig!

Och på den största scenen öste Flogging Molly från Los Angeles med ålderns erfarenhet en punkigare variant av samma sak. Namnet kommer från att de i begynnelsen brukade piska (flog) baren Molly Malone’s i LA med spelningar en gång i veckan. Nu piskade de upp en stämning som gjorde publiken till en likvärdig sevärdhet.

Årets metal

Jag är mespopare. Men jag såg (och njöt av) Bring Me The Horizon. Sedan såg jag väl vardera två låtar av Bullet For My Valentine, Five Finger Death Punch, Nightwish och Rammstein (innan jag tröttnade och gick).

När sångaren i de senare utklädd till ful gubbe visade sig ha ett bombbälte under rocken och försvann i en explosion skyndade jag på mina steg. Och tänker på bombattacken mot Istanbuls flygplats bara två dagar tidigare där minst 36 personer dog. Jag har ju inte… humor.

Årets frågetecken

Vad är det egentligen Tenacious D håller på med? Är det humor eller musik? Varför står alla dessa människor här och tittar på två överviktiga medelålders män med akustiska gitarrer och kompband. Varför får jag en känsla av frånvaro när jag ser två prickar långt bort och något sorts TV-program på storbildsskärmarna. Skrattar jag med dem eller åt dem? Jag måste gå. Jack Black är bäst på bio.

 

Ett förändrat festivalklimat. Polisens närvaro blev plötsligt efterfrågad. Kraven växer på större ansvarstagande av alla.

 

Årets våldtäkter

Polisen delar ut armband med texten ”tafsa inte” till tjejerna, och tror att det skulle hjälpa. På storbildsskärmarna visas en film om festivalbeteende mellan musikakterna. Där uppmanas tjejerna ta kontakt med vakter om de blir kränkta. Det är bra. Exempel visar killarna att ”så får man inte göra”, och jag undrar om det är till mellanstadieelever man riktar sig. Det vet väl alla? Ändå har (hittills) fem våldtäkter och ett antal övergrepp rapporterats.

Mot slutet av festivalen står jag i kön till den goda ölen när tjejen framför mig plötsligt vänder sig om och säger: ”Prata med mig!” Eh… va? ”Prata med mig, annars slår jag ned dom framför mig i kön!” Där står fyra muskulösa killar. (Jag hade faktiskt reagerat mot en äckligt macho tröja en av dem bär någon minut tidigare.) Själv är hon kort och väger kanske 50 kg. ”Dom står och pratar om att våldtäkt inte är så farligt, och att det är tjejernas eget fel. Prata med mig om nåt annat så jag inte gör nåt dumt!” Så då gör jag det. Men det är svårt att inte tänka på annat. De finns på riktigt (!) och de står här framför mig.

Kanske borde jag ha låtit henne slå ner dem. Hade de slagit tillbaka hade jag varit tvungen att gripa in, och en önskan att ta till våld växte inom mig. Fast jag har inte slagits sedan mellanstadiet (för 45 år sedan) och hade åkt på stryk. Men det hade det varit värt. Kan vi backa tiden?

© Text: Michael Strandhed
© Foto: Michael Strandhed, Hanna Svensson, Human Golmohammadi och Samuel Sandelin

BAND OF HORSES – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

BIFFY CLYRO – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

MIIKE SNOW – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

FESTIVALBESÖKARE – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

VYKORT FRÅN BRÅVALLA – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

LÄNKAR
Bråvalla festival hemsida Facebook

EFTER BRÅVALLA
Bråvalla: Festivalfotograf på rockin’-spree krönika Kultursidan.nu 6/7 2016

BRÅVALLA LÖRDAG
Bråvalla: Public Service Broadcastings mix recension Kultursidan.nu 7/6 2016
Bråvalla: Drömska Cigarettes After Sex recension Kultursidan.nu 6/7 2016
Bråvalla: Björnstammen vårt lyckopiller recension Kultursidan.nu 6/7 2016
Bråvalla: Melissa Horns leende svårmod recension Kultursidan.nu 5/7 2016
Bråvalla: Jamie Lawson överraskande glad recension Kultursidan.nu 5/7 2016
Bråvalla: Dansanta SON bara lätt fuktat recension Kultursidan.nu 3/7 2016

BRÅVALLA FREDAG
Bråvalla: Nisse Hallberg anger riktningen recension Kultursidan.nu 4/7 2016
Bråvalla: Tenacious D driver med myten recension Kultursidan.nu 4/7 2016
Bråvalla: Flogging Molly tog det med ro recension Kultursidan.nu 4/7 2016
Bråvalla: Petrina Solanges makabra humor recension Kultursidan.nu 4/7 2016
Bråvalla: Skyfallet stoppade Blues Pills recension Kultursidan.nu 4/7 2016
Bråvalla: Gig och träff med Skinny Lister recension Kultursidan.nu 3/7 2016
Bråvalla: The Sounds försökte elda på recension Kultursidan.nu 2/7 2016
Bråvalla: Kodjo Akolors rockstjärnestatus recension Kultursidan.nu 2/7 2016

BRÅVALLA TORSDAG
Bråvalla: Bring Me The Horizons allvrål recension Kultursidan.nu 4/7 2016
Bråvalla: Mumford & Sons glödde i natten recension Kultursidan.nu 2/7 2016
Bråvalla: Sväng med Timbuktu & Damn! recension Kultursidan.nu 1/7 2016
Bråvalla: Highasakite tar höjd på norska recension Kultursidan.nu 1/7 2016-07-01
Bråvalla: Glödande Tired Lion fann sin själ recension Kultursidan.nu 1/7 2016
Bråvalla: Lätt start med svårtolkade Børns recension Kultursidan.nu 1/7 2016
Bråvalla: Zara Larssons röst är speciell recension Kultursidan.nu 1/7 2016
Bråvalla: Editors rev igång festivalen recension Kultursidan.nu 1/7 2016
Bråvalla: Blossoms saknade sin publik recension Kultursidan.nu 1/7 2016
Bråvalla: Johanna Wagrell väckte skrattet recension Kultursidan.nu 30/6 2016

BRÅVALLA ONSDAG
Bråvalla: Lång dags kö till E-Types förfest reportage Kultursidan.nu 30/6 2016
Bråvalla: Förväntansfulla festivalveteraner reportage Kultursidan.nu 29/6 2016

BRÅVALLA – INFÖR FESTIVALEN
Bråvalla: Det finns de som har humor LISTA Kultursidan.nu 29/6 2016
Bråvalla: Kan det va’ nåt? Kanske ändå! krönika Kultursidan.nu 28/6 2016
Bråvalla: Lokala tongångar rockar igen reportage Kultursidan.nu 26/6 2016
Bråvalla fyller på inför 2016 års festival GENRELISTA Kultursidan.nu
Dags att ladda om inför Bråvalla 2016 reportage Kultursidan.nu 30/6 2015