David Thorén gör ett välarbetat karaktärsporträtt av John Hron.

När civilkurage leder till dödsdom

I den lilla biosalongen Statisten på Cnema visas John Hron under torsdagskvällen. Filmens skapare Jon Pettersson skulle ha pratat, men hälsar via ombud att han tyvärr inte kan närvara. Han lämnar även ett meddelande om civilkurage. Det är ett dussin personer i publiken och prasslet från en godispåse tystnar snabbt när filmen börjar rulla.

Filmen om John Hron är en skildring av att vara tonåring. Året är 1995 och 14-årige John Hron går på högstadiet. Han säger vad han tycker och nog ska han ta sig till SM i paddling.

Mitt i festande och mobbning försöker ungdomarna på skolan klara av de komplicerade tonåren. Överlevnadsinstinkt och civilkurage är två ledord för filmen som ställs mot varandra.

Johns pappa Tony spelas av Lars Bethke.

”Ha inte för bråttom med att växa upp bara” säger Johns pappa och skrockar. Vi i publiken vet det oundvikliga slutet, därför blir rader som dessa desto sorgligare.

Det är en verklighetsbaserad hjältehistoria i den lilla orten Kode i Kungsälv. Om en hjälte som var 14 år och mänsklig. Han överdriver och vill gärna få sig själv att verka häftig, precis som många andra tonåringar. På filmens webbplats finns det citat från människorna runt John Hron. Vi kan läsa om upplevelser folk haft med honom och hur de såg på honom som person. Att knyta samman verklighetens utsagor med filmen gör att filmen blir mer än en film. Det blir en del i ett dokument över en tragisk händelse som skedde den där sommaren för 21 år sedan.

Medveten om att filmen är en lågbudgetfilm så kan en del tekniska skavanker ursäktas. Ibland blir det dock en aning märkligt när kvaliteten på kamerarbetet och dubbningen av dialogen blir så bristfällig att jag slungas ut från historien. En del scener hade dessutom behövts klippas ner eller tas bort för att låta de scenerna som hade betydelse för historien få ta mer plats.

När filmen når sin andra halva och så småningom kulmen sitter jag som på nålar. Det är intensivt, rått och jag blir både berörd inpå djupet och drabbas an en uppgivenhet över mänskligheten. I publiken hör jag snörvlande men när eftertexterna börjar rulla är det som om någon lagt en våt filt över salongen. Tystnaden är så tung att den skulle ha gått att skära i med kniv.

1995 hade nazisterna bombarjackor och rakade skallar, på första maj i år marscherade de i Borlänge med kostymbyxor och gröna slipsar. På onsdag är det årsdagen för mordet på John Hron och jag hoppas innerligt att Sverige och världen har förändrats till det bättre på de 21 åren. I ärlighetens namn vet jag inte.

Filmen om John Hron är en viktig film som jag gärna hade velat hylla. Det är tråkigt att den inte fått ordentligt produktionsstöd, för med mer resurser hade denna film kunnat bli någonting stort. Som det är nu, så är den sevärd och jag är inte ensam om att gå från salongen med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

© Text: Christoffer Mannsdorff Djurberg
© Foto: Christoffer Mannsdorff Djurberg samt Glimmer film

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

CNEMA Norrköping

11 augusti 2016
John Hron
av Jon Pettersson
Prod: Glimmer film

Visas även onsdag 17/8 kl 18

LÄNKAR
Filmen John Hron Webbplats Facebook
Cnema hemsida Facebook