Tryck. Kristin Amparo har en kraft och känsla i sin sång. På måndagskvällen gav hon konsert tillsammans med Joel Lyssarides trio på Crescendo inom ramen för Östergötlands musikdagar.

 

Lättlyssnad melankolisk jazz

 

Dreamteam. Hennes debutalbum hette ”A Dream”, och under måndagskvällen kallade Kristin Amparo Joel Lyssarides trio skämtsamt för ”dreamteam”. Men faktum är att de faktiskt lyfte henne, som redan tidigare blivit jämförd med Ella Fitzgerald och Amy Winehouse.

Första gången jag såg Kristin Amparo live var i slutet på november förra året, när hon ihop med storband och två andra artister intog De Geerhallen i Norrköping. Det var en hyllningskonsert för Frank Sinatra – som hade 100-årsjubileum.

Scenen på Crescendo är betydligt mindre, men Amparo verkar lika glad ändå. ”Trevligt att vara här”, säger hon och verkar uppriktig. Det är hennes första gång på denna lilla scen, och hon säger att det är kul med nya ansikten. Under hela kvällen ger hon en känsla av att se individerna i sin publik.

 

Raffinerad start. Robert Ikiz klappade händerna till öppningsnumret I’ve Seen The Devil.

 

Känslan är intim och Robert Ikiz bakom trummorna klappar takten med händerna till öppningsnumret, I’ve Seen The Devil. Låten är skriven av Amparo själv, och är faktiskt inte inspelad än – men jag längtar redan till att den blir det. Berättelsen bakom – att hon skrev den under en resa till Sydafrika med SOS Barnbyar – gör den än mer berörande. På en soptipp levde 40.000 personer i misär, men enligt Amparo fanns där också fantastiska personer som höll musiken och dansen fullt levande. Hon spelade och sjöng med barnen.

Flera av låtarna under kvällen på Crescendo är annars från albumet ”A Dream” (2015). Jag har redan lyssnat in mig lite på det innan spelningen och tänkt att mitt tidigare frekvent lyssnade favoritalbum Worrisome Heart (2007) av den amerikanska jazzartisten Melody Gardot kanske kan få sig ett substitut. ”A Dream” är dock än mer melankoliskt, tycker jag.

Amparo berättar att låten The Meaning Of The Blues – som är ett spår på albumet – var en av de första jazzlåtarna hon fick lära sig. Albumets första spår, Waiter Make Mine Blues, bestämde hon sig för att ha kul med på turnén efter att ha gått på Lunnevads folkhögskola, inför sökandet till landets olika Musikhögskolor. (Hon visste ju inte hur det skulle gå – eller om hon någonsin skulle få spela med så bra band igen som skolornas.)

 

Blå stämning. Kristin Amparo med Joel Lyssarides leende trio.

 

Kristin Amparo är många gånger teatralisk i sitt uttryck, men bara så att hon känns inlevelsefull och närvarande – aldrig så att hon går till överdrift. Hela gänget verkar också, trots låtarnas återkommande melankoli, ha riktigt roligt på scenen. Trummisen Robert Ikiz och basisten Niklas Wennström tittar ibland menande på varandra medan de spelar, och utmanar varandra till nya improvisationer. Detta bidrar till en lättsam stämning som gör musiken både lättlyssnad och underhållande.

Samtliga instrumentalister gör också strålande soloinsatser, och i The Moon’s A Harsh Mistress (skriven av Jimmy Webb) får duon Kristin Amparo och Joel Lyssaride ensamma ta plats med sång och piano. Sådana små förändringar i scenbilden gör konserten dynamisk och intressant på flera sätt. Vi bjuds till exempel på en omgjord version av den populära Love Story (Where Do I Begin?) – spännande!

Men rösten då, hur ska jag beskriva den? Att på affischen, utifrån Dagens Nyheters formulering, skriva att Kristin Amparo är ”Ella Fitzgerald och Amy Winehouse i en och samma person” kan verka som ett djärvt drag – men det stämmer ju! Jag skulle vilja påstå att Kristin Amparo är en av Sveriges bästa vokalister. Hon och Seinabo Sey är de enda jag hört med sådan kraft och känsla i sin sång. Det är nog något som måste upplevas, inte beskrivas. Ja, hur musikaliteten fyller en.

 

Låtskrivare med känsla och allvar. Konserten växlade mellan egna, starkt personliga. och andras, även de starkt personliga, låtar.

 

Kristin Amparo visar sig dessutom vara en begåvad låtskrivare, och osläppt material som ”Freedom” (som hon skrev efter att ha träffat sin biologiska mamma i Colombia för första gången) och Her Name Was Love (om hur den där snygga, långa mannen i Kuba faktiskt inte var Den Stora Kärleken) berör mig särskilt.

Mellansnacken görs med humor och värme, och när hon kallar Nina Simone ”cool” och ”viktig” innan framförandet av hennes Wild Is The Wind tänker jag att Kristin Amparo har mycket gemensamt med ikonen.

Joel Lyssarides trio lyfter Kristin Amparo mer än ett storband, som hon visserligen också ägde scenen med vid Sinatrakonserter. Vid slutet ställer sig flera i publiken upp, och jag är förvånad att det inte hände tidigare. Det allra sista numret blir extralåten To Say Goodbye, som passar perfekt som avskedslåt. Nu väntar jag bara på nästa konsert med fler egenkomponerade låtar.

© Text: Melinda Reyes Hiltunen
© Foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

CRESCENDO Norrköping

15 augusti 2016
Kristin Amparo och Joel Lyssarides trio
Sång: Kristin Amparo
Piano: Joel Lyssarides
Bas: Niklas Wennström
Trummor: Robert Ikiz
Arr: Crescendo och Östergötlands Musikdagar

Konserten ges även den 19 augusti 2016 kl. 19 i Baptistkyrkan, Linköping (då i samarrangemang med Great Jazz Club).

LÄNKAR
Kristin Amparo hemsida
Joel Lyssarides hemsida
Crescendo hemsida Facebook
Östergötlands Musikdagar hemsida Facebook FB-evenemang
Storslaget födelsedagskalas för Sinatra recension Folkbladet 30/11 2015
Vad har du i tratten? på Konstmuseet recension Kultursidan.nu 16/8 2016
Stark och hög inledning på Musikdagarna recension Kultursidan.nu 15/8 2016
Musikdagarna hyllar Otto Freudenthal reportage Kultursidan.nu 12/8 2016
Ängeln Seinabo Sey i Flygelns sköna ljus recension Kultursidan.nu 1/2 2016