Dynamisk närvaro. Rikard Wolff går från det mjuka, försiktiga och knappt hörbara till klara energiska gester med stor pondus.

 

Vi kryper ner i hans ficka och stannar där

 

Där satt vi lindade runt hans lillfinger. Skådespelaren och artisten Rikard Wolff bjöd både på sköna sånger och anekdoter när han sjöng kärlekens sånger på Arbis, ett extra stopp efter att sommarens turné ”Chanson d’amour” egentligen avslutats. Förbandet Thyra gjorde ett (alltför) kort men bra framträdande.

I somras turnerade Rikard Wolff med föreställningen Chanson d’amour och i fredags kom turen till Norrköping. Huvudpersonen själv påpekade lite underfundigt, från scenen på Arbis, att det ju åtminstone fortfarande är brittsommar nu. Mannen med den sensuella rösten, karisman och de teatraliska utspelen hade gjort entré. Snart satt vi där lindade runt hans lillfinger.

 

Nashvillesound. Thyra, bestående av Karin Thyr och Göran Eriksson, var förband.

 

Men först fick vi höra en relativt okänd duo – Thyra. Flera gånger om året pendlar de till Nashville för att jobba med sin musik. De har turnerat ihop under tjugo år, vilket förklarar den samstämmighet de förmedlade. Särskilt påtaglig blev nerven i deras framförande under låten Brave girl som Karin Thyr själv har skrivit.

Den andra halvan i duon, Göran Eriksson, imponerade med sina uttrycksfulla gitarrsolon. Även hans röst väckte intresse och ledde tankarna till det spännande och lite spruckna man kan uppleva i Bruce Springsteens röst. Fast här i dämpad skala, nästan dolt. Synd bara att duons framträdande var så kort. Efter en halvtimma återstod en timmas väntan på huvudartisten.

 

Mycket franskt. Rikard Wolff sjunger Piaf, Brel och framför allt Barbara.

 

Så kom han då. Och med honom de stora franska giganterna Edith Piaf, Jacques Brel och Barbara. Men han framförde även den egna låten Pojken på månen och Leonard Cohen i egen översättning. Andreas Mattsson bidrog med nyskriven musik och den gamle revykungen Karl Gerhard fick vara med.

Få, om ens någon, kan som Rikard Wolff kombinera sensualitet och darr på stämman med styrka i rösten och teatraliska utspel. Han visade prov på en dynamisk närvaro som spände från det mjuka, försiktiga och knappt hörbara till klara energiska gester med stor pondus.

Under första halvan av föreställningen var hans precision med mickavståndet inte det bästa och jag hoppade till några gånger. Men vad gör väl det i det stora hela.

Närvaron i mellansnacket var påtaglig. Vi fick ta del av många anekdoter från hans eget liv och från teatervärlden. Bäst var den självironiska historien om när Rikard Wolff hade en trettio år yngre pojkvän och var, för en gångs skull, lite negativt ansatt av media. Paret var ganska jagade och smög därför iväg till en restaurang. De beställde en pasta med tryffel och trodde sig ha lurat journalisterna.

Så gick pojkvännen ut och rökte. Snart fick Rikard ett telefonsamtal där pojkvännen upprört förklarade att det stod minst tio journalister gömda i buskarna utanför restaurangen. De började fundera på köksutgångar eller andra flyktvägar när ett sällskap, som de inte hade lagt märke till, reste sig och gick. Då fick de se att det var Beyoncé som gick med sitt sällskap i följe.

 

Artistprofil. Till slut kryper publiken ner i fickan på Rikard Wolff.

 

Rikard Wolff talade också om tiden då han bodde i Norrköping eftersom han spelade Hamlet på Östgötateatern på 1990-talet. Han berättar också hur staden var en av de första bosättningarna för judar i Sverige. Han berättade om föräldrarna som var frankofiler, de älskade det franska, och hur hans mamma kunde tilltala honom på franska.

Rafflande var också historien om hur han skadade sig under en föreställning och fick åka ambulans till akuten. Det slutade med att läkaren bad honom sjunga Brels sång om Amsterdam. Och det gjorde Rikard Wolff där han låg på sin bädd. Så även på Arbis och det är nu som publiken kryper ner i fickan på honom för att stanna där resten av föreställningen.

En särskild eloge vill jag ge den lyhörde pianisten  Fredrik Hermansson. Paret fick stående ovationer och visst bjöd Rikard Wolff på ett extranummer. Artisten berättade att Sven Wollter ville ha Leonard Cohens Take this Waltz översatt och sångaren förstod att den var riktad till skådespelarens kärlek Viveka Seldahl. Under framförandet av Tag min vals visade Wolff en särskilt intensiv närvaro.

Ytterligare en gång blev de inropade. Då fick även publiken delta när det blev allsång i refrängen på La vie en rose.

Rikard Wolf har ett rikt omfång som konstnär. Jag kan nog säga att jag har sett en av de stora elefanterna dansa. Trots att han till största delen sjunger andras låtar är han sin egen. Det finns bara en Rikard Wolff och han sitter kanske på månen och sjunger. Ja, så måste det vara, för hans föreställning var något utöver det vanliga.

© Text: Carina Johansson
© Foto: Lena Ljungars

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

ARBIS Norrköping

16 september 2016

Förband
Nashville
Karin Thyr och Göran Eriksson

Rikard Wolff sjunger om kärlek
Rikard Wolff, sång
Fredrik Hermansson, piano

LÄNKAR
Rikard Wolff hemsida Facebook
Thyra hemsida Facebook
Arbis hemsida Facebook