Som om träd kunde restaureras. Ilkka Halso ägnar en stor del av sitt konstnärskap åt träd, natur och renoveringar.

Mellan konst, arkitektur och stadsutveckling

Vad är det för egendomligheter som invaderar det offentliga vardagsrummet? Jo, det är Konstmuseet som möblerar om i miljön. Likt små knallskott kastar man ut installationer i verkligheten för att väcka debatt och dra publik till utställningen under tak. Väntar Utopia runt hörnet? Eller är det omöjligt att förverkliga? Uppånervända nallar är åtminstone beständiga.

Som en del av Konstmuseets kommande (öppnar på Kulturnatten) utställning Next:Utopia har en del verk letat sig ut på stan. Det är logiskt, eftersom den säger sig undersöka gränslandet mellan konst, arkitektur och stadsutveckling.

Samtidigt blir det ett debattinlägg förespråkandes konstens självklara plats i stadsrummet. Hur fattig skulle inte vår stad vara utan offentlig konst? Ändå höjs ofta röster mot att använda allmänna medel till detta.

Om nu det är så att ”År 2030 kommer Norrköping delvis vara en ny stad”, som kommunens projekt Next:Norrköping påstår så anser Konstmuseet att de vill vara med i debatten. Det ska bli spännande att se vad museibyggnaden kommer att rymma på lördag, men genom det som ställts ut i staden får vi en försmak.

Ilkka Halso har redan satt myror i huvudet på folk med byggnadsställningar och vindnät i Södra promenaden strax utanför Stadsmuseet. Vad ska byggas här? Inget. Konstverket är klart. Hans Restoration-Linden Alley ”lyfter fram naturen som ömtålig och leker med tanken på att restaurera den” enligt Konstmuseets pressinformation.

Jaha. Det blir lite felplacerat, tycker jag. Alléerna är nämligen byggnadsminnesmärkta sedan 1994. Vi är förpliktigade att bevara lindarna. Med en annan placering hade tanken fått mer tyngd. Men glömmer vi det så är kontrasten mellan träden och de röda Burton-ställningarnas nätverk vacker. Och de gröna näten inramar näten som i akvarier.

Natur-rum? Andreas Johanssons verk ska skänka grönska från Saltängen åt bakgatans brutala betongfunkis.

Andreas Johansson har draperat gångarna över Olai kyrkogata på parkeringshuset Ankaret med papper. Hans verk Utan titel ska visa grönska från Saltängen. Det kan behöva föras in hit till Norrköpings mest brutala betongbyggnad (nej, Stadsbiblioteket är vackert).

Jag kommer att tänka på mantrat att man vill ”förtäta staden” och den klaustrofobiska känslan det ger mig. Det ska bli spännande att se när ljusprojektionerna kopplas på.

Lars Arrhenius & Eric Ericson kommer runt hörnet på samma byggnad visa musikvideor med titel Sånger från samhället. Vi får se vad det blir, men det är garanterat mer intressant än de rörliga ljustavlor som alltmer förpestar stadsmiljön med reklam.

Clay Ketter har begåvat Rådhuset med en ologisk arkitektonisk utväxt. Sedan jag första gången såg hans konst på hans första separatutställning på Lunds universitets elevdrivna galleri Pictura 1992 har han följt samma linje. Han är före detta byggnadssnickare, och det driver hela hans konstnärskap.

Här bildar Härbärge en kontrast mot det pompösa Rådhuset. En kommentar till bostadsbristen, sägs det. Men skorstenen är fejk och huset har inga ingångar. Det blir mest en lek med kontraster och format, tycker jag. Då var Victor Marx fågelholk i Skulpturparken förra året ett vassare inlägg i debatten.

Stilla rörelse. Maria Miesenbergers skulptur hukar, som färdig till språng, vid takkantens yttersta spets.

Maria Miesenberger har på Konstmuseets tak placerat en svartpatinerad bronsskulptur som kan få hjärtat att hoppa över ett par slag. Hennes Stilla rörelse föreställer en människofigur i… Dansar hen? Ska hen hoppa? Det suger i svindelkänslan. Ytan är täckt med det nätmönster hon är känd för, inspirerat av ögats näthinna. Carl Milles Danserskorna (1915) nedanför kan bara titta på. Eller är de delaktiga i samma dans?

Miesenberger är dubbelt aktuell då hennes skulpturgrupp Reflektion över tidens närvaro står beredd att invigas på Kristinaskolans gård bara på andra sidan gatan. De nallar som ska avtäckas på fredag är däremot blanka och släta. Kanske framkallar de en annan sorts svindel, eftersom de står på huvudet? Eller ett stort lugn?

Till skillnad mot utställningens konstverk får de också stå kvar. De är en donation av Thomas och Catharina Berman till minne av Mauritz Stern – Thomas Bermans morfar (grundare av klädföretaget Sterns tillsammans med brodern Karl i början av 1900-talet).

Kl 11.50 på fredag 23/9 invigs skulpturgruppen.

© Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

DET OFFENTLIGA RUMMET Norrköping

24 september 2016 – 5 mars 2017

Next:Utopia

Utställning

Prod: Konstmuseet

KRISTINASKOLANS GÅRD Norrköping

23 september 2016 invigning kl 11.50
Reflektion över tidens närvaro
Skulptur
av Maria Miesenberger
Donation av Thomas och Catharina Berman till minne av Mauritz Stern

LÄNKAR
Ilkka Halso hemsida
Andreas Johansson hemsida
Clay Ketter hemsida
Maria Miesenberger Wikipedia
Norrköpings Konstmuseum Next:Utopia utställning FB-evenemang
Next:Norrköping kommunens framtidsvisioner
Teleman och Marx samtalar vid Holken reportage Kultursidan.nu 11/6 2015