För projektarvet vidare. Muttalip Okur gastar uppmuntrande på grabbarna i fotbollslaget. De kallar honom Chefen.

 

Jag kan vara ett lejon – teaterleken ledde långt

 

I en tid, då assimilering var grunden i svensk invandringspolitik och man som utrikesfödd fortfarande hette utlänning, gav två eldsjälar ungdomarna i Fittja och Alby något att göra. Dokumentärfilmen Jag kan vara ett lejon om ett teaterprojekt på 1970-talet visades på Norrköpings filmfestival Flimmer i lördags.

Biosalongen är tyst och det är bara jag och ett äldre par där när Jag kan vara ett lejon ska börja. Bara någon minut före filmen rullar igång fylls salongen av publik som kommit i sista sekund. Filmen startar med drönarbilder över Fittja. Det ser idylliskt, grönt och lummigt ut. En vacker bild av förorten.

Mazlum Kiper och Kenan Gündoğdu skapade ett integrationsprojekt under början av 1970-talet. Det här var i en tid då assimilering var grunden i svensk invandringspolitik och man som utrikesfödd fortfarande hette ”utlänning”.

Det de startade var teaterverksamhet för ungdomarna i Fittja och Alby. Mazlum och Kenan var nervösa att inte en enda person skulle dyka upp första dagen. Det kom cirka 80.

 

Barnteater. Dags för premiär. Ur Jag kan vara ett lejon.

 

Fikret Çeşmeli sitter på Dramatens scen, Muttalip Okur springer runt i en fotbollströja. De båda är huvudpersonerna i historien om vad som hände sen, efter att de var klara med teatern där i Fittja. Fikret berättar om hur han fann teatern och musiken. Sedan dess har han turnerat från Ystad till Kiruna och tillbaka som skådespelare och musiker.

Muttalip har engagerat sig lokalt och är stolt över att ungdomarna som är med i hans fotbollslag sköter sig och pluggar vidare.

Under filmen hör jag hur någon i publiken snyftar till. Det är inte en tragisk berättelse, utan en om möjligheter och framförallt hopp. För i dag är det ett fotbollslag i division två som vinner och en annan person som står på en scen för att berätta om sin självbiografi han just släppt.

Filmens format är en blandning av intervjuer med framförallt de fyra ovanstående personerna och bilder från 1970-talet. En majoritet av bilderna är från Kenan Gündoğdus privata arkiv hemma i Norrköping. Han säger i det efterföljande samtalet att han var nära att bränna upp dem, eftersom ”vem bryr sig egentligen om en sådan historia”. Andra bilder är från SVT som under 1970-talet gjorde inslag om teatern.

Framförallt bör filmen ses som ett utsnitt ur tiden. En beskrivning av hur livet var då och hur personerna som var delaktiga då sedan dess har funnit vad de vill göra med sina liv.

 

På Dramatens scen. Fikret Çeşmeli fortsatte som skådespelare och musiker. I filmens intervju berättar han minnen från 1970-talets teaterlek.

 

Tyvärr är filmen lite rörig och det är många personer att hålla koll på. Det dröjer ett tag innan jag förstår vilka det egentligen handlar om. Filmskaparna försöker lösa detta genom att ofta ha namnskyltar och kapitelcitat. Kanske det helt enkelt behövts klippa bort en del personer och avsnitt.

En inkonsekvent färgläggning och användandet av olika typsnitt är detaljer som även dessa bidrar till en viss förvirring kring var vi är i historien.

Jag kan vara ett lejon står främst som ett exempel på att det inte krävs mycket för att aktivera ungdomar i förorten. I samtalen efter filmvisningen pratar Kenan Gündoğdu om att det enda som behövs är att hitta någonting som kan intressera ungdomarna. Om det är fotboll eller teater är inte så viktigt. Han är eldig och förbannad på politiker som inte gör något för förorterna.

 

En del unga blir mer konservativa än sina föräldrar. Kenan Gündoğdu är oroad när han ser delar av förortens utveckling.

 

Utöver Kenan är även regissören, Emrah Sönmez och producenten Berker Agun med i samtalet. Publiken verkar tagen av filmen och det blir både många tekniska och filosofiska frågor som diskuteras. Berker berättar om svårigheten att få någon av tjejerna som var med på teatern att medverka. Kenan talar om faran med en stammentalitet som han upplever breder ut sig i förorten, där vissa blir mer konservativa än sina föräldrar.

En sådan här film kan inspirera och kanske till och med påverka någon att själv ta initiativ. När dörrarna slås igen till Cnema är det just hopp jag tänker på i oktobervärmen.

© Text: Christoffer Mannsdorff Djurberg
© Foto: Christoffer Mannsdorff Djurberg & Jonas Embring (ur filmen)

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

CNEMA Norrköping

30 september – 9 oktober 2016
Norrköpings filmfestival Flimmer
86 filmvisningar, spelfilmer, kortfilmspaket, dansfilmer, filmsamtal
samt Filmquiz, Guldsvanen, Filmbranschdag, Flimmerfest
Arr: Filmföreningen Flimmer

1 oktober 2016
Jag kan vara ett lejon
Dokumentärfilm
Regi: Emrah Sönmez
Prod: Berker Agun

LÄNKAR
Jag kan vara ett lejon Facebook trailer
Filmföreningen Flimmer hemsida Facebook Filmfestival
Starka Jätten inledde filmfestivalen recension Kultursidan.nu 2/10 2016
Norrköpings filmfestival tar plats i staden reportage Kultursidan.nu 29/9 2016
Från romantik till skräck på Flimmer krönika Kultursidan.nu 27/9 2016