Otrygga miljöer. Från centrala staden kan det vara långt hem. Många skrämmer upp sig på vägen.

 

”Många vill prata om det”

 

Rädd att vara ute på kvällen? På Östergötlands museum visas fotoutställningen Utgång/hemgång som handlar om fyra ungdomar under kvälls- och nattetid. Vad känner och tänker de?

40 tonåringar intervjuades i projektet. Med utgångspunkt från deras erfarenheter har utställningen skapats. Emelie Otterbecks fotografier kan ses i Lilla galleriet på museet. Efter visningsperioden är tanken att utställningen ska komma ut i skolorna.

Utställningen Utgång/hemgång vänder sig främst till ungdomar mellan 13 och 20 års ålder. Det är viktigt att vi förstår vad ungdomar känner och upplever när de är ute sent om kvällarna och nätterna. Hur det känns när man stöter på ett killgäng, och den osäkerhet som alkohol skapar. Men också att vi får förståelse i hur det kan kännas för en ung kvinna att möta en man på stadens mörka gator, de rädslor som smyger sig fram i kroppen då.

 

In i nattens mörker. Ingången till utställningen kan kännas läskig bara den.

 

Jag som ung kvinna, vet själv hur läskigt det kan vara att gå ute ensam sent på kvällen eller natten. Rädslan över när jag möter någon på trottoaren, eller när jag hör hur någon går bakom en. Rädslan inför tanken att bli indragen i närmaste buske, eller att bli nerslagen eller rånad. Speciellt när alkohol befinner sig i bilden.

När jag har åkt buss sent på kvällarna så kan man nästan alltid känna på lukten, och se, någon som har fått för mycket i sig. Mitt sätt att mota oroskänslorna och den krypande rädslan i kroppen är att använda min mobil och min musik som lugnande medel. Även om rädslan över att hen går av på samma hållplats eller sitter nära mig är där, så försöker jag att inte synas eller titta ditåt för att irritera personen.

Jag har full förståelse för de ungdomar som är rädda ute på sena tider. Det är så mycket som händer hela tiden, och tanken man får i en skrämmande situation, ”tänk om det kan vara jag…”, bara det triggar igång rädslan ännu mer. Vår överlevnadsinstinkt är stark, men det är inte alltid kroppen lyder våra tankar. Något jag brukar göra om jag är ute sent, är att alltid låta någon veta vart jag är eller är på väg, vilken väg jag tar hem.

 

Museipedagogen Elin Kusmin och forskaren Malin Henriksson, VTI, har arbetat med utställningen. De vill inte skrämma upp besökarna men ändå ta oron på allvar.

 

Östergötlands museum har samarbetat med VTI, Statens-väg och transportforskningsinstitut, och har också stöd från Boverket. De har tillsammans intervjuat ett 40-tal ungdomar i åldrarna ellan 13 och 20 år, och utifrån dessa intervjuer skapat Utgång/hemgång, fyra berättelser i text och bilder. Fotografen Emelie Otterbeck har tagit bilderna som gestaltar olika miljöer.

Utgång/hemgång har hittills visats på tre skolor och har fått mycket positiv respons. Många har fått insikt i hur andra kan känna sig, och hur man handskas med sina rädslor när adrenalinet pumpar i kroppen.

– Det är tydligt att många vill prata om det, säger Malin Henriksson, forskare från VTI.

”Om det händer ska jag…” är det många ungdomar som säger, det är överlevnadsinstinkten som talar. Att om hen skulle bli anfallen så skulle hen göra på det sättet. Men hur lätt är det att när det väl händer? När rädslan gör kroppen handlingsförlamad?

 

Vem tittar? Att möta främmande människors blickar kan kännas otäckt.

 

I utställningen får vi följa fyra ungdomar, Jo, Milo, David och Semira, på deras resa hem, och vad de upplever på vägen. Det är två berättelser då två av dessa möter varandra, men alla har ett eget öde.

Milo är ung och ganska kort. Han har varit hos en kompis och ska hem med bussen. Det är mörkt ute även om busshållplatsen är upplyst. Men han vågar inte stå alltför nära. Det är ett killgäng där som småbråkar med varandra och pratar ganska högt. Och personen med kedjor på byxorna och uppdragen hoodie ger honom lite kalla kårar längs ryggen. Det han inte vet är att hon, Jo, är lika rädd för honom och killgänget.

Jo hade precis avslutat ett samtal med en kompis innan hon kom till busshållplatsen. Om något skulle hända, så skulle hennes mamma inte veta vart hon var. Handen hon hade i väskan kramade om gaffeln i ett stadigt grepp. Om de skulle överfalla henne, skulle hon säkerligen kunna sticka den i ögat på någon av dem. I bussen sätter hon sig längst bak med hörlurarna i öronen, långt ifrån alla killar.

I den andra berättelsen får vi följa Semira och David på väg hemåt från två olika klubbar. På en nästan tom gata börjar obehagskänslorna krypa i Semira då hon hör fotsteg bakom sig och längre fram röster från ett större killgäng.

Det hon inte vet är att David, som går bakom henne är lika orolig för bråk som hon för våldtäkt. Han känner att det vilar bråk i luften. När Semira viker av in i parken fortsätter han rakt fram. Han bevittnar en misshandel och skyndar sig därifrån, för rädd att lägga sig i eller att ringa polisen.

© Text: Cecilia Andersson
© Foto: Cecilia Andersson och Emelie Otterbeck

ÖSTERGÖTLANDS MUSEUM Linköping

15 oktober – 20 november 2016
Utgång / Hemgång
Utställning i text, illustration och fotografi
Om unga människors upplevelser av (o)trygghet i det offentliga rummet
Fotografi av Emelie Otterbeck
Prod: Östergötlands museum, VTI, Statens väg och transportforskningsinstitut, Boverket

LÄNKAR
Östergötlands museum hemsida Facebook utställningen