Familjeporträtt. Galleristen Sahar Burhan har mycket att stå i inför Pieter ten Hoopens fotoutställning Child Mothers som visas på Kameleont under Globala veckor.

 

Porträtt av vackra unga mödrar med barn

 

NORRKÖPING Barn som får barn. Prisbelönte fotografen Pieter ten Hoopens utställning Child Mothers visas på Galleri Kameleont i samband med ”Globala veckor” i Norrköping. För galleristen Sahar Burhan kom bilderna mycket närmare henne än hon trodde.

Under tiden 12 – 27 november är det ”Globala veckor i Norrköping”. Mycket ryms under programparaplyet. Bättre bostäder för flyktingar, filmer om textilindustrin, och föreläsningar. Länk till programmet hittar du längre ner.

Galleri Kameleont ville medverka under Norrköpings Globala veckor. Projektledaren Karin Faxér gav några förslag och Galleri Kameleonts Sahar Burhan och Saad Hajo sa ja till fotografen Pieter ten Hoopens utställning Child Mothers (#childmothers) som gjordes i samarbete med Plan Sverige.

– Jag tänkte inte så mycket på det då. Saad var snabb och valde direkt och jag sa ja, berättar Sahar Burhan när jag tittar in på galleriet en dag innan invigningen.

 

Värdig inramning. De stora porträtten påminner om studiofotografers vanliga uppställningar där de som fotograferas framställs på bästa sätt.

 

Vackra unga kvinnor med små söta barn. Bilderna är stora, ramarna tydliga, svarta. Utställningen var lite för omfattande. Några verk som inte fick plats står kvar på golvet.

– Han är ju känd som en bra fotograf, säger Sahar lite tvekande. Men en del bilder ser ut som om de är tagna i en studio.

Hon är inte helt överens med sig själv om bildspråket. Inte heller jag känner igen hans stil. Fotosviten Hungry Horse som visats på NP33 i samband med fotografidagarna Spegla är av ett så mycket ruffigare slag. Här har han tänkt på ett annat sätt.

Åter är det Saad som snabbt läst av utställningen och förstått hur Peter ten Hoopen tänkt. Det handlar om en mycket medveten form av dokumentation.

– Han visar miljön de bor i, sedan bilder på mor och barn och familjen, summerar Saad Hajo.

Miljön kan vara den disiga utsikten från ett berg, ett tält i ett flyktingläger, trädet i byn. Bilderna är tagna i sex länder. Bilderna på mor och barn är ibland tagna i hemmet, men där är också alltid minst en bild som ger intryck av att vara just studioporträtt med en ljus bakgrund. Som när vi själva går till fotografen för att fånga en viktig tid i livet. Värdighet är nyckelordet.

Sofia Nordenskiöld från Plan Sverige har skrivit texterna. Två miljoner flickebarn föder barn varje år, nej de är inte mer mogna för det än svenska flickor. 70.000 av dem dör i samband med graviditet och förlossning.

En del av de unga mammorna är bortgifta. Många av dem är bara våldtagna, kanske av sin lärare, sin pappa, en kamrat. Tidiga giftermål är mycket vanligt bland fattiga.

 

Dokumentärfotopristagare 2016. Linda Forssell vill göra skillnad med sitt fotoprojekt Children Who Have Children som hon berättade om på Arbetets museum i oktober.

 

Jag backar några veckor i tiden till när Dokumentärfotopriset delades ut på Arbetets museum. En av mottagarna var Linda Forssell som uppmärksammats för två omfattande bildprojekt: Cause of Death: Woman (Dödsorsak: kvinna) respektive Children Who Have Children (Barn som får barn). De få bilder hon visade var upprörande, tagna med respekt men med ett dokumentärt bildspråk.

Även en annan av pristagarna, Christoffer Hjalmarsson, mest känd som krigsfotograf, har i en del av sina fotoprojekt berört kvinnors extrema underordning globalt sett.

De internationella världsorganisationerna har länge arbetat för att lyfta kvinnors rättigheter. När fokus sätts på de unga mödrarna är det som att vi, eller är det bara jag, först nu upptäcker att de faktiskt är barn. Bland Linda Forssells bilder finns en mamma som hoppar långrep med kompisarna och en annan som är sur för att hennes barn leker med hennes leksaker.

 

Poko med sonen Tiga 3 år. Poko höll på att dö under förlossningen, familjen hade inte råd att betala blodtransfusion. I två månader svävade hon mellan liv och död. De bor i Burkina Faso.

 

Men nu är det Pieter van Hoopens bilder som Sahar Burhan långsamt närmat sig. Eller snarare är det delar av sitt eget liv som hon öppnat sig för. Hon visar på en bild av ett lindat barn, så har vi inte gjort på över hundra år. För henne var det normalt när hon hjälpte sina äldre systrar med deras barn.

– Jag var lång för min ålder. Första gången någon frågade min mamma om giftermål var jag elva år.

Det går inte ihop för mig. Sahar Burhan. Hon, den smarta konstnären, satirtecknaren och galleristen. Första gången jag mötte henne var i samband med utställningen Paus Satir som hon och maken Saad Hajo genomförde på EWK-museet på Arbetets museum 2010. Sedan dess har jag följt henne här i Norrköping.

– Det är som ett annat liv, tillstår hon själv.

I kommande numret av ETC Norrköping skriver hon om dem, systrarna som var 16, 12 och 14 år när de blev bortgifta. Samma systrar som kämpade för att lillasyster Sahar skulle få leka, få utbilda sig till det hon ville och få gifta sig med den man hon älskar. Allt de inte fick.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

GLOBALA VECKOR Norrköping & Linköping

11 – 27 november 2016

GALLERI KAMELEONT Norrköping

11 – 27 november 2016
Child Mothers
Foto av Pieter ten Hoopen
Text av Sofia Nordenskiöld från Plan Sverige

LÄNKAR
Dokumentärfotopriset info
Galleri Kameleont hemsida Facebook FB-evenemang
Globala veckor program
SPEGLA – tre dagar om och med fotografi reportage Kultursidan.nu 13/10 2016