Svart på silver. Johan Löfvendahl målar på polykarbonat. Här har silvergrunden lämnats orörd till stora delar. Målningen ger ett grafiskt intryck.

 

”Det tar upp ljuset på ett annat sätt”

 

NORRKÖPING Den ene skapar världen. Den andre gläntar försiktigt. Johan Scotts jazziga måleri och Lars Löfvendahls romantiska fotografi är väsensskilda. De ställer ut på Konstforum i november.

 

Komposition. Står världen i brand? Eller är det bara kanter, fält och linjer.

 

Johan Scott

 

Han flyttar fortfarande på de tunga målningarna när jag tittar in. Polykarbonatskivor är inte några lätta grejor. Men mer stabila än duk för den som målar med kraft. Det gör Johan Scott. Målar med kraft.

Bilderna ger ett impressionistiskt intryck, som snabba skisser. Känslan är jazzig. Men intrycket luras en aning. Johan Scott är en omsorgsfull kompositör. Kompositionerna görs på papper, skisserna ligger till grund för målningarna som vid första anblicken är mer konkreta än föreställande.

– Det finns en grundteckning, jag är väldigt noga med kompositionen. Sedan uppstår det något när jag målar, säger Johan Scott och pekar på två verk och säger att de har samma skiss som ursprung.

Något har uppenbarligen hänt medan han målat, de två är inte kopior av varandra om man säger så. I dessa liksom i hans övriga bilder hittar jag, med fantasins hjälp,  stämningar, figurer och berättelser i det grafiska uttrycket. Rörelser, uppbrott, musik och död, mer antytt än utpekat.

Oljemåleri är hans val. Johan Scott grundar med silver och målar med en eller två färger ovanpå detta.

– Det tar upp ljuset på ett annat sätt. Jag målar vått i vått, kan hålla det öppet länge, uppemot en vecka.

 

Ett annat ramverk. Vad gör linjerna med motivet, med blicken?

 

Breda linjer bryter upp några av Johan Scotts målningar. Han vill påverka betraktarens blick.

– Ramens funktion är att ta målningen hela vägen ut i kanten. Med linjerna försöker jag åstadkomma samma effekt, låta blicken vandra över målningen. Det kan vara ett utsnitt, säger Johan Scott.

Jag tittar på en linjerad målning med ljusgröna figurer mot mörkare grönt. Linjerna går i grått som fogar i kyrkors glasfönster. Lyfter de fram eller försöker de dölja? Min blick rör sig från helhet till del och till helhet igen.

Johan Scott hugger tag i en stor tavla och flyttar den från ett rum till ett annat. Det märks att den är tung. Är det svårare att hänga en utställning än att måla en tavla?

– Nej, det är ett helvete alltihopa.

 

Fjällnära. Lars Löfvendahl tog med gammal polaroidfilm på sensommarvandringen.

 

Lars Löfvendahl

 

Studion är Konstforums lilla rum som avdelats åt fotografi. Många fotografer, särskilt unga, särskilt de som tagit en sväng förbi Fotoskolan i Gamleby, arbetar analogt i sitt konstnärliga fotograferande. I det här rummet har jag hört berättelser om jakt på filmer och fotopapper som slutat tillverkas. Rariteter värda sin vikt i guld.

Lars Löfvendahls specialitet är utgången polaroidfilm, ju äldre desto bättre. Slumpen är en viktig medspelare i hans bildestetik.

– Jag är ute efter det felaktiga. Det digitala blir statiskt, det blir som jag vill, säger Lars Löfvendahl.

Polaroidfilm är dubbel, består av ett negativ och ett positiv, nästan som att de är hopklistade. Negativet exponeras och gör omedelbart sitt avtryck på den positiva filmen. Fotografen delar på dem, och ser bilden framkallas. Det går att påverka resultatet under några korta minuter innan allt stelnar. Där kan bara bli ett enda positiv, ett original.

Fundament heter utställningen. Polaroidbilder av sämre kvalitet, rentav med några extra droppar syra som frätt hål i bilden. Men också bilder med vanlig analog film, tagna med pinnhålskamera – alltså som de första fotografierna för mer än 100 år sedan.

Troligen har han en rejäl samling av kameror från små halvformats- till storformatskameror.

 

Halvformatskamera. ”Kul, jag kan leka loss och ta ut svängarna.”

 

Motivet är naturen – fjäll och sjöar. Lars Löfendahl gjorde en fotoexpedition med tung utrustning. Han berättar om en packe med polaroidfilm, 20 år gammal. Men fellagrad så till den grad att det inte blev några bilder alls. Som tur var hade han en packe till.

Det är de bilderna vi ser här. Fjället med det frätande öppna hålet i den dunkla himlen, det öppnar sig mot en annan värld. Eller serien med bild på bild av ett och samma berg, förskjutet i sidled. Som filmrutor.

En grön kulle under en gul himmel ger akvarellartat intryck. Gammal färgpolaroid förändras är den prosaiska förklaringen.

Bilderna ut över en sjö, tagna med en kamera med bara en liten ljusöppning, känns som musik. Men Lars Löfvendahls musik är inte jazz. Hans fotografi låter som ett stycke för cello.

© Text: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Nils-Göran Tillgren

JOHAN SCOTT – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

LARS LÖFVENDAHL – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

KONSTFORUM Norrköping

5 – 20 november 2016
Johan Scott
Måleri

STUDION, KONSTFORUM Norrköping

6 – 20 november 2016
Lars Löfvendahl
Fundament
Fotografi

LÄNKAR
Johan Scott hemsida
Lars Löfvendahl hemsida
Konstforum hemsida Facebook FB-evenemang FB-evenemang